* Jag fick ta emot ett femtesteg igår. Stort och vackert och jag inser – igen – att min relation till de närvarande blir djupare och närmare än den var innan, att vi kommer att stå varandra nära på ett sätt som man inte gör med någon annan. Det finns inga ord att beskriva det…det är magi.
* I morse var jag ute i en och en halv timme med min hund. Fåglarna sjöng och solen värmde näsan och kinderna, det doftade vår och min hund var sådär glad som bara han kan vara. Svårslaget.
* Mitt jobb. Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga, men i torsdags satt jag i bilen och grät av tacksamhet när jag var på väg till jobbet. Wow.
* Min hemmagrupp. Jag är en del av en fantastisk samling människor som verkligen värnar om AA som helhet och om vår lilla del av denna helhet. Vi är en grupp människor som faktiskt har en ärlig önskan att hjälpa andra som lider som vi själva har lidit.
* Söndagar. Möte klockan elva, äta lunch med vänner och sen studiegrupp klockan tre. Det är dagen idag det. Och i morgon ska jag till jobbet igen. Tjoho!
Jag får bevittna magi på mitt jobb. Jag får sitta med och se när ljuset tänds i tidigare tomma ögon, jag får se hopplöshet ersättas av hopp, jag får se människor som varit uträknade av samhället och sig själva inse att det finns något annat, att livet inte behöver se ut som det har gjort hittills. Jag får vara alldeles nära när det där tomma svarta hålet börjar fyllas med ljus och värme – och det går ju så fort!
Åter igen får jag bekräftat att det inte finns någonting som inte kan övervinnas med kärlek, vänlighet och förståelse.
Jag har världens bästa jobb och världens bästa liv. Grattis till mig.
Nu händer det grejer igen. Fina sonen är här hela veckan och det är fantastiskt. Vi myser och kramas och tittar på tv och promenerar och busar i snön och får en massa TID tillsammans – det är svårslaget. I morgon ska jag tydligen hålla på och fylla år, men jag låter nog bli det. Jag åker och gaddar mig i stället och sen har jag den enorma förmånen att få stå på scen tillsammans med Ricky, han ska vara förband till Lazee och han frågade mig om jag hade lust att vara delaktig. Självklart ville jag det! Vi har repat de senaste dagarna och det känns hur bra som helst. Igår när vi repade fick jag såna extrema lyckorus, tänkte igen och igen att det ju är såååå korkat att jag inte sjunger HELA TIDEN. Lycka, lycka, lycka!
Och som om det inte räckte så ska jag till Stockholm och tala på fredag och sen till Borlänge för att göra samma sak på lördag. Det är fantastiskt ju.
Tolvstegsworkshop i Stockholm med Theresa F från Los Angeles idag. Helt otroligt fantastiskt och dagen idag förändrade mitt liv ytterligare.
Det slutar ju aldrig.
Träningsvärk. Ont i ryggen. Sovande sponsee på soffan. Meditationsmöte i antågande. Tänker på workshopen i Stockholm i helgen – vet att den kommer att ändra mitt liv. Tänker tillbaka på att jag träffade mjuka, vackra, mörkögda, själsfränden från staden-tio-mil-norrut (nästan) igår och på hur gärna jag vill träffa honom oftare och inte bara på nätet utan sådär på riktigt som igår när jag fick krama honom och lyssna och prata och jag tänker på alla fina samtal vi har haft vid bardisken (nyktra dock) innan jobbet och jag tänker på hur väl vi förstår varandra och på hur vackert det är att ha såna vänner. Jag tänker på hur vackert det är att ha såna vänner även utanför AA även om det är just där (på AA alltså) som jag tillbringar den största delen av min tid och har de människor som står mig närmast.
Ja, jag tillbringar mycket tid i lokalen. Inte för att jag måste. Inte för att det är en sekt. Inte för att jag skulle börja supa om jag inte gjorde det. Nej, för jag har faktiskt tillfrisknat från alkoholism och det tillfrisknandet är inte beroende på hur mycket tid jag sitter på möten. Det är inte därför jag är där.
Nej, jag är där för att jag vill. För att jag älskar att andas in den där doften av stearinljus och kaffe och kärlek. För att jag älskar de obekväma stolarna som tar död på min rygg (den enda som funkar för mig är oftast upptagen, för andra gillar den också), för att jag älskar varenda en av människorna där inne, för att jag jag vet att om det inte vore för den kraft jag funnit genom AA:s program så skulle jag inte ha suttit här och bloggat just nu. För jag hade varit död.
Den kärlek jag hyser till AA:s program och AA som helhet kan jag inte beskriva i ord. Det går inte. Men jag kan vara där och jag kan försöka ge vidare något av allt det fantastiska jag har fått genom att låsa upp dörren så folk kan komma in, jag kan göra det jag kan för att människor ska känna sig välkomna, jag kan koka kaffe och jag kan ställa i ordning lokalen för möte, jag kan hålla i möten och jag kan hjälpa andra människor som lider som jag har lidit – helt enkelt göra för dem vad den man som så kärleksfullt tog sig tid att ge vidare sin erfarenhet till mig gjorde den där dagen i augusti 2000.
AA gav mig mitt liv. Då kanske det inte är så konstigt att jag gärna låter mitt liv stanna kvar där. Det har ju blivit så bra.
Jag är välsignad med att ha blivit uppvuxen med sunda värderingar. Dessa sunda värderingar blev dock jävligt besvärliga under tiden jag drack och knarkade, för jag blev tvungen att dricka sådana ohemula mängder för att få tyst på det där Samvetet som ständigt gjorde sig påmint. Det var sällan jag lyckades helt och fullt med det, så den där ångestklumpen växte sig allt större och starkare vilket ledde till ännu mera sprit och droger och så pågick det under ett antal år.
Tack och lov fick jag nåden att tillfriskna från denna djävulska sjukdom, men det betyder ju inte att jag i alla lägen gör rätt – jag är ju människa.
För en period av tid sedan gjorde jag något som jag visste var fel redan innan jag klev in i det, jag visste att mina motiv inte var helt okej, att timingen var katastrofal och att jag – om jag fullföljde min tanke – skulle komma att utnyttja en annan människa på ett sätt som mitt samvete verkligen inte skulle finna tillrådligt. Jag visste också att personen ifråga säkert inte skulle se det på samma sätt som jag, och jag använde det samt den gamla uttjänta frasen ”Jamen vi är ju vuxna människor båda två” som en ursäkt för mitt beteende. Detta trots att jag var mycket väl medveten om att jag förr eller senare skulle bli tvungen att ta ansvar för det jag gjort och städa upp den oreda jag ställt till, och jag visste redan från början att det skulle bli en ganska otrevlig historia. I vanlig ordning såg jag bara så långt näsan räckte, och jag hade absolut inte räknat med att det hela skulle få sådana konsekvenser för mig som det nu fick.
Jag ignorerade självklart allt sunt förnuft, jag trotsade mitt samvete och fullföljde min tanke och sedan dess har jag gått omkring med en mycket välförtjänt klump i magen. Jag pratade med den andra inblandade personen och förklarade hur jag ser på saken, jag bad om ursäkt och förklarade att jag är mer än villig att gottgöra det jag ställt till med, men jag hade helt rätt i att h*n inte alls ser på saken som jag – men det spelar ju ingen roll när det är mitt samvete som skriker att det hela var fel.
Så långt gjorde jag ju allt rätt, felet jag har gjort sedan dess är att jag inte har släppt taget om det. Jag har gått omkring och geggat i det där och dragit mig själv i smutsen och tyckt att jag är en jävligt dålig människa och att jag ju visste bättre och hur kunde jag vara så korkad och så vidare, och det i sin tur gör att jag verkligen inte är till den nytta jag har potential att vara, varken för Gud eller mina medmänniskor.
Det är ju såhär att när jag är sann mot mig själv, då vet jag att jag faktiskt är bra. Jag är inte bättre än någon annan, men jag är inte sämre heller. När jag lever mitt liv i den tanken och det tillståndet så gör det att jag bekräftar att andra jag möter också är bra, men när jag går omkring och tycker att jag är kass så hämmar jag de människor jag möter, för jag tror att vi människor reflekterar och reflekteras i varandra. Summa summarum så är det själviskt av mig att gå omkring och begränsa mig själv eftersom jag då indirekt även begränsar andra.
Alltså: jag har gjort vad jag har kunnat för att ställa den där situationen till rätta, och mer kan jag inte göra. Jag har tagit ansvar och i och med det är jag fri, så jag ska fasiken inte gå och släpa på det här längre. Det är ju inte konstigt att kroppen – igen – tycker att den behöver gå av på mitten när jag envisas med att bära runt på en massa tyngd som dessutom inte ens är verkligt eller ens sant. För det är inte sant att jag är korkad. Det är inte sant att jag är en dålig människa. Det som är sant är att jag är människa och alltså per definition gör fel saker ibland.
Det bästa med hela den här härvan är att jag är helt säker på att jag inte kommer att göra samma misstag inom en överskådlig framtid, för fy sjutton vad jag inte vill vara med om det här igen.
Dagens tips: Lyssna på samvetet och gör som det säger.
Åååååååhhhhh vilken daaaaaaaag!
Jag talade (och det blev väl bra trots att jag inte tyckte det själv), men det mest fantastiska var liksom själva andan i lokalen – och så David B förstås. (klicka på länken så kommer ni till en sida med AA-talare. I den vänstra spalten finns David – bland andra. I den högra är min pappa faktiskt)
Ja jösses. Jag skulle vilja skriva massor, men jag behöver verkligen vila en stund innan jag ska iväg och jobba. I morgon ska jag ju tatueras gudbevars.
Huvudet fullt med snor eller var eller något annat otrevligt, det känns som om kraniet är sisådär sju nummer för litet hur som helst – ONT gör det. Nåja, jag ignorerar det och åker och hämtar ungen och i morgon ska jag tala på ett konvent i Borlänge. En otrolig ära och enormt spännande att få vara en del av AA på det här sättet.
Ja, och så går jag och väntar på ett telefonsamtal som gör att jag ska få bli fri från den här klumpen i magen och få göra rätt för mig. När Gud vill, så ringer han. Inte när jag vill.
vem sa vad om vad?