2009

Det var så länge sedan jag skrev att jag inte vet om orden kommer att finnas där när jag nu åter igen sträcker ut en mental hand för att finna dem. 2009 går mot sitt slut och jag tänker på vilket år det har varit. Vilket år det har varit!

Vid den här tiden förra året var jag på anstalten och gav massage, och när jag läser det jag skrev då finns det människor jag tänker på och sörjer, människor som stod mig så nära men som försvann. Vart tog ni vägen? En del är ute i missbruk igen och jag ber för dem (er) varje dag och jag hoppas och önskar att de (ni) ska överleva för att se våren komma (och bara det här nyåret, även om det finns en hel del saker som talar för raka motsatsen) och jag är så tacksam över nåden jag fått; nåden att komma ihåg.

Jag kommer ihåg var jag kommer ifrån trots att det var över nio år sedan jag var där, jag kommer ihåg att göra rätt saker varje morgon och varje kväll, jag kommer ihåg att fortsätta försöka sprida budskapet om hopp och tillfrisknande vidare, jag kommer ihåg allt det jag behöver komma ihåg för att fortsätta vara nykter och drogfri. Jag vet inte varför jag fått nåden att minnas när människor som varit minst lika passionerade som jag faktiskt har börjat glömma, människor som varit lika måna om att göra rätt saker som jag är, människor som under flera år har gjort precis det som krävs – men ändå har de börjat glömma. Varför får jag fortsätta minnas? Jag vet inte, men jag tackar den där Guden jag tror på för att det är så.

Förra julen tillbringade jag i lokalen tillsammans med ett trettiotal av mina vänner, den här julen ser helt annorlunda ut. Jag är bostadslös och sitter i rullstol, värken är konstant och jag minns knappt när jag sov längre än en timme i sträck. Men vet ni? Det är helt okej ändå.

Jag har världens finaste man vid min sida, han kom med hösten och är lika kristallklar som luften en novembernatt, han ser igenom mig som om jag vore genomskinlig och han avslöjar mig och håller mig ansvarig och älskar mig på ett sätt som jag inte trodde att någon annan än min pappa kunde göra: näst intill villkorslöst. Han står vid min sida när allt annat faller. Nu när precis allt har rasat omkring mig så är han en klippa, han kysser min panna, håller min hand och smeker mitt hår och säger att han har kommit för att stanna. Han har levt samma liv som jag, han har hittat samma väg ut som jag och det gör att han förstår mig på ett sätt som ingen annan någonsin gjort. Hur skulle de kunna göra det? Jag har börjat lära mig vad det innebär att bli respekterad, att bli sedd och hörd, jag har börjat förstå vad det innebär att vara verkligt nära någon utan en massa masker och skydd och murar, jag har börjat inse hur det känns när något är på riktigt och när något är riktigt viktigt, och tack vare det har jag fått möta rädslor som jag inte ens trodde att jag hade. Jag fortsätter växa, han fortsätter växa och vi växer tillsammans. Han är allt det där jag bad om och när jag läser det idag så är det som att läsa en exakt beskrivning av det vi delar, och det är helt fantastiskt. Jag tänker att kanske är det första gången jag helt utan förbehåll tillåter mig att älska någon och tillåter någon att älska mig tillbaka. Det är lite knepigt och krångligt ibland, men jag lär mig. Man måste lära sig krypa innan man lär sig att gå, och ibland tycker jag att jag ligger hjälplös och inte riktigt har lärt mig att ens fästa blicken ännu, men han är tålmodig och varm och öm och han bär mig på starka armar. Fantastisk, är han. Helt fantastisk. 2009 gav mig honom.

2009 gav mig vänner och tog vänner ifrån mig. 2009 gav mig en hel del smällar i form av människor som svek och bedrog, men också vackra vinternätter alldeles i början, bra filmer, riktigt nära vänskap, sommarminnen av en skog ljudande av naturens harmoniska melodier, hällande regn, ett barn (mitt barn) som somnar lycklig av utmattning efter fiske och bad, jag minns litervis med kaffe i solen, fantastiska möten med människor, bra böcker, doften av solvarm hud och ett hundratal mornar tillsammans med likasinnade. 2009 var året då jag förlorade allt som jag trodde var viktigt och som jag trodde definierade mig som människa och person, 2009 var året då jag den hårda vägen (naturligtvis) verkligen insåg att det enda som egentligen är viktigt är kärleken till och från mina medmänniskor. Utan min älskade, mina vänner och min familj hade jag aldrig tagit mig igenom de senaste fyra månaderna och fortfarande varit vid liv. 2009 har visat mig vilka som är mina vänner och vilka som inte är det, vilka som kan svänga sig med vackra ord men som försvinner när det börjar osa hett och vilka som inte bara går genom elden tillsammans med mig utan som dessutom bär mig genom lågorna och skyddar mig.

Jag trodde inte att jag kunde lära mig mer än jag gjorde under 2008. Jag hade fel.

Sånt jag alltid ska minnas.

Låg, varm röst, klara blå ögon och en närvarande blick som inte lämnar utrymme för mig att smita undan. Min hand i hans och vi delade varandras rädsla - närhet.

 

”Vem är du egentligen?” sa han skrattande när han gick. Jag svarade ”Det får du se i sinom tid”.

När Gud vill.

Man öppnar en dörr och kan inte stänga den igen.

”Jag har ju gjort det här, jag ska bara göra det en gång till i rent studiesyfte, det här ska ske på en rent intellektuell nivå och det är ingenting som kommer att beröra mig på riktigt.” Så tänkte jag. Jag glömde tydligen bort – för ett ögonblick - vad för slags program jag åter igen börjat arbeta sådär bokstavligt i, och i samma ögonblick som min penna rörde vid pappersarket så trodde jag på riktigt att jag skulle kräkas.

Hur blev det såhär? Varför är det inte över? Skammen tog mig igen och jag flyttade mig lite längre ifrån min fina vän och sponsor, åter igen kändes det som att jag är smittsam genom min blotta närvaro och jag tog ett djupt andetag och började skriva. Jag skrev om ångest, skräck, förtvivlan, känslor av värdelöshet och apati, jag skrev om vänner som svek, om drömmar som grusades, om nätter jag trodde var glömda och om den djupt rotade känslan av skam.

Skam. Att vara fel. Skam tvingar mig att kliva fram och ta kontroll för att hålla garden uppe, den tvingar mig att backa för att inte vara nåbar överhuvudtaget eller så gör den mig apatisk så jag kanske kan undvika att synas alls. Apati är mitt sista stadie av skam, det är där jag hamnar när det har gått för långt, när jag inte hittar ut, när jag inte ser något ljus, när jag ger upp eftersom jag tror mig om att vara så värdelös att det helt enkelt inte går att reparera. Intellektuellt vet jag att det inte är sant, att det inte finns något sådant som att vara värdelös, jag vet med huvudet att det finns människor som älskar mig men min känsla säger att det är bara för att de inte vet Sanningen (och självklart är det upp till  mig att avgöra hur den ”sanningen” ser ut. Bah. Jag är så självcentrerad).

Min sanning är att om de visste hur det ligger till egentligen, om de visste hur kass jag är, om de visste vad jag har utsatt andra för, vad jag har tillåtit andra att utsätta mig för, om de visste allt det där så skulle de vända och gå och jag skulle bli ensam igen. Rädslan för att förlora min livlina, mina vänner, min familj - mitt liv – är så stark, och rädslan göder skammen som göder utanförskapet som gör mig ensam som jag inte vill vara.

Jag längtar tillbaka till värmen. För några ögonblick känner jag mig ensam i kylan, och jag hade glömt hur kallt det är härute.

 

Gode Gud, hjälp mig att vara sann, att våga möta allt jag behöver möta, ge mig mod att gå Din väg och inte vika från den. Hjälp mig att se allt jag behöver se så att jag kan före den insikten vidare till andra som lider som jag lider.

Jag är en mycket aktiv medlem i AA, om någon har missat det.

Jag älskar AA.

AA är en icke vinstdrivande organisation som har som enda mål och syfte att hjälpa alkoholister att tillfriskna från alkoholism. I lokalen där min hemmagrupp har möten finns bord, stolar, soffor, en tv med dvd till barnen, det finns kylskåp och microvågsugn och skrivbord och lampor och elen betalas och (den marknadsmässiga) hyran likaså. Vi får inte en enda krona i bidrag någonstans ifrån, framför allt för att det står i våra traditioner (jmfr: stadgar igen då) att vi ska vara självförsörjande och vägra ta emot ekonomiskt stöd utifrån. Våra utgifter (hyra, el, litteratur, kaffe, mjölk och allt annat) bekostas av medlemmarna själva, alla bidrar efter egen förmåga, och de som inte kan bidra ekonomiskt bidrar på andra sätt. Lokalen har rustats; väggar, tak och golv har målats, el har dragits om (alkisar är generellt duktigt yrkesfolk) och möbler har tillkommit. På grund av vad? Jo, på grund av det Rick Falkvinge pratar om som ”brinn”: det som uppstår när människor samlas kring ett enda mål, när människor är engagerade och hängivna och samarbetar.

Jag älskar den medborgarrättsrörelse som Piratpartiet är. Jag älskar hängivenheten och passionen och ”brinnet” som Pirater uppvisar, jag älskar det för att jag brinner för samma saker och jag älskar det för att jag känner mig hemma och trygg i en organsiation som är så transparent och ”platt” som Piratpartiet är, för jag tillhör en annan organisation som funkar på samma sätt.

I morgon är det EU-val, om någon har missat det. Jag kommer att rösta Pirat, om någon har missat det.

 

Lästips:

Josh bemöter de vanligaste kritiska argumenten gällande Piratpartiet och han gör det jäkligt bra dessutom.

Fokus skriver om Rick.

HAX skriver om ytterligare skrämmande saker som vi behöver vara medvetna om.

Oscar skriver om FRA’s egna variant av PUL. Riktigt, riktigt skrämmande.

Och nu blir det politik.

Det börjar dra ihop sig till EU-val, jag kommer självklart att rösta och med tanke på mitt tidigare inlägg så är det väl ingen hemlighet vad mitt hjärta klappar för. Jag har i perioder talat mig varm för Piratpartiet och emot mycket annat, jag har bloggat mig blå gällande FRA-lagen och jag har svurit över annan skit som överheten försöker tvinga på oss och även om jag varit rätt tyst om politik under ganska lång tid nu, så betyder ju inte det att min åsikt på något sätt har ändrats.

Dessutom är det ju så, att det finns så många andra här i bloggosfären som skriver mästerligt om just detta. Idag läser jag till exempel hos Emma på Opassande och hon briljerar i vanlig ordning. Drottningen, Josh, Anna Troberg och Rick fortsätter att göra skäl för att vara några av de människor jag verkligen högaktar och respekterar.

Igår fick jag en fråga om risken för splittring inom Piratpartiet när det ju är ett enfrågeparti och det slog mig efteråt att just det att Piratpartiet är ett enfrågeparti är en av anledningarna till att jag kommer att rösta lila.

Jag tillhör en annan organisation (icke politisk) som är en ”enfråge-organisation”. I våra traditioner (jmfr: stadgar) står att vi ”…tar inte ställning för eller emot i yttre angelägenheter” och anledningen till det är att OM vi skulle göra det, så riskerar vi splittring. Vi gör det vi är bäst på och låter andra göra det de är bäst på – det har visat sig vara effektivast och det säkrar vår enighet.

När jag läser på Piratpartiets hemsida så står där att ”För att kunna enas som rörelse tar vi inte ställning i andra politiska frågor som inte har samband med de principer vi här deklarerat. Vi förenar oss kring värnet om rätten till ett privatliv och kritiken av upphovsrätt och patent.” och den idén låter ju väldigt bekant för mig. Strax ovanför detta stycke står att läsa att ”Piratpartiet eftersträvar inte att sitta med i någon regering. Vårt mål är att utifrån en vågmästarställning i riksdagen stödja en regering som på ett bra sätt driver de frågor vi har i vårt program. Vi kommer i så fall att stödja den regeringen i de övriga frågor där Piratpartiet inte tar ställning.” och det hela känns väldigt tryggt.

Hörni, snart är det söndag och då röstar vi. Jag röstar för integritet, för yttrandefrihet och för demokrati. Jag röstar på ett parti som brinner för samma saker som jag brinner för och jag lägger min röst på något som gör att jag kan se min son i ögonen och veta att jag – även i det här – har gjort vad jag kunnat för hans framtid.

Bra saker.

* Jag fick ta emot ett femtesteg igår. Stort och vackert och jag inser – igen – att min relation till de närvarande blir djupare och närmare än den var innan, att vi kommer att stå varandra nära på ett sätt som man inte gör med någon annan. Det finns inga ord att beskriva det…det är magi.

* I morse var jag ute i en och en halv timme med min hund. Fåglarna sjöng och solen värmde näsan och kinderna, det doftade vår och min hund var sådär glad som bara han kan vara. Svårslaget.

* Mitt jobb. Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga, men i torsdags satt jag i bilen och grät av tacksamhet när jag var på väg till jobbet. Wow.

* Min hemmagrupp. Jag är en del av en fantastisk samling människor som verkligen värnar om AA som helhet och om vår lilla del av denna helhet. Vi är en grupp människor som faktiskt har en ärlig önskan att hjälpa andra som lider som vi själva har lidit.

* Söndagar. Möte klockan elva, äta lunch med vänner och sen studiegrupp klockan tre. Det är dagen idag det. Och i morgon ska jag till jobbet igen. Tjoho!

Meningslöst rapande av fakta – mest för min skull.

Nu händer det grejer igen. Fina sonen är här hela veckan och det är fantastiskt. Vi myser och kramas och tittar på tv och promenerar och busar i snön och får en massa TID tillsammans – det är svårslaget. I morgon ska jag tydligen hålla på och fylla år, men jag låter nog bli det. Jag åker och gaddar mig i stället och sen har jag den enorma förmånen att få stå på scen tillsammans med Ricky, han ska vara förband till Lazee och han frågade mig om jag hade lust att vara delaktig. Självklart ville jag det! Vi har repat de senaste dagarna och det känns hur bra som helst. Igår när vi repade fick jag såna extrema lyckorus, tänkte igen och igen att det ju är såååå korkat att jag inte sjunger HELA TIDEN. Lycka, lycka, lycka!

Och som om det inte räckte så ska jag till Stockholm och tala på fredag och sen till Borlänge för att göra samma sak på lördag. Det är fantastiskt ju.

Jomenvisst.

Tolvstegsworkshop i Stockholm med Theresa F från Los Angeles idag. Helt otroligt fantastiskt och dagen idag förändrade mitt liv ytterligare.

Det slutar ju aldrig.

Lite tankar innan meditationsmöte och möte.

Träningsvärk. Ont i ryggen. Sovande sponsee på soffan. Meditationsmöte i antågande. Tänker på workshopen i Stockholm i helgen – vet att den kommer att ändra mitt liv. Tänker tillbaka på att jag träffade mjuka, vackra, mörkögda, själsfränden från staden-tio-mil-norrut (nästan) igår och på hur gärna jag vill träffa honom oftare och inte bara på nätet utan sådär på riktigt som igår när jag fick krama honom och lyssna och prata och jag tänker på alla fina samtal vi har haft vid bardisken (nyktra dock) innan jobbet och jag tänker på hur väl vi förstår varandra och på hur vackert det är att ha såna vänner. Jag tänker på hur vackert det är att ha såna vänner även utanför AA även om det är just där (på AA alltså) som jag tillbringar den största delen av min tid och har de människor som står mig närmast.

Ja, jag tillbringar mycket tid i lokalen. Inte för att jag måste. Inte för att det är en sekt. Inte för att jag skulle börja supa om jag inte gjorde det. Nej, för jag har faktiskt tillfrisknat från alkoholism och det tillfrisknandet är inte beroende på hur mycket tid jag sitter på möten. Det är inte därför jag är där.

Nej, jag är där för att jag vill. För att jag älskar att andas in den där doften av stearinljus och kaffe och kärlek. För att jag älskar de obekväma stolarna som tar död på min rygg (den enda som funkar för mig är oftast upptagen, för andra gillar den också), för att jag älskar varenda en av människorna där inne, för att jag jag vet att om det inte vore för den kraft jag funnit genom AA:s program så skulle jag inte ha suttit här och bloggat just nu. För jag hade varit död.

Den kärlek jag hyser till AA:s program och AA som helhet kan jag inte beskriva i ord. Det går inte. Men jag kan vara där och jag kan försöka ge vidare något av allt det fantastiska jag har fått genom att låsa upp dörren så folk kan komma in, jag kan göra det jag kan för att människor ska känna sig välkomna, jag kan koka kaffe och jag kan ställa i ordning lokalen för möte, jag kan hålla i möten och jag kan hjälpa andra människor som lider som jag har lidit – helt enkelt göra för dem vad den man som så kärleksfullt tog sig tid att ge vidare sin erfarenhet till mig gjorde den där dagen i augusti 2000.

AA gav mig mitt liv. Då kanske det inte är så konstigt att jag gärna låter mitt liv stanna kvar där. Det har ju blivit så bra.

Yey!

Åååååååhhhhh vilken daaaaaaaag!

Jag talade (och det blev väl bra trots att jag inte tyckte det själv), men det mest fantastiska var liksom själva andan i lokalen – och så David B förstås. (klicka på länken så kommer ni till en sida med AA-talare. I den vänstra spalten finns David – bland andra. I den högra är min pappa faktiskt)

Ja jösses. Jag skulle vilja skriva massor, men jag behöver verkligen vila en stund innan jag ska iväg och jobba. I morgon ska jag ju tatueras gudbevars.