Låg, varm röst, klara blå ögon och en närvarande blick som inte lämnar utrymme för mig att smita undan. Min hand i hans och vi delade varandras rädsla - närhet.
”Vem är du egentligen?” sa han skrattande när han gick. Jag svarade ”Det får du se i sinom tid”.
När Gud vill.
Jag har ännu en favorit. Magnus Kindblom heter han. Läs här om Piratpartiet och här en vacker julsaga såhär på midsommarafton. Enjoy!
”Jag har ju gjort det här, jag ska bara göra det en gång till i rent studiesyfte, det här ska ske på en rent intellektuell nivå och det är ingenting som kommer att beröra mig på riktigt.” Så tänkte jag. Jag glömde tydligen bort – för ett ögonblick - vad för slags program jag åter igen börjat arbeta sådär bokstavligt i, och i samma ögonblick som min penna rörde vid pappersarket så trodde jag på riktigt att jag skulle kräkas.
Hur blev det såhär? Varför är det inte över? Skammen tog mig igen och jag flyttade mig lite längre ifrån min fina vän och sponsor, åter igen kändes det som att jag är smittsam genom min blotta närvaro och jag tog ett djupt andetag och började skriva. Jag skrev om ångest, skräck, förtvivlan, känslor av värdelöshet och apati, jag skrev om vänner som svek, om drömmar som grusades, om nätter jag trodde var glömda och om den djupt rotade känslan av skam.
Skam. Att vara fel. Skam tvingar mig att kliva fram och ta kontroll för att hålla garden uppe, den tvingar mig att backa för att inte vara nåbar överhuvudtaget eller så gör den mig apatisk så jag kanske kan undvika att synas alls. Apati är mitt sista stadie av skam, det är där jag hamnar när det har gått för långt, när jag inte hittar ut, när jag inte ser något ljus, när jag ger upp eftersom jag tror mig om att vara så värdelös att det helt enkelt inte går att reparera. Intellektuellt vet jag att det inte är sant, att det inte finns något sådant som att vara värdelös, jag vet med huvudet att det finns människor som älskar mig men min känsla säger att det är bara för att de inte vet Sanningen (och självklart är det upp till mig att avgöra hur den ”sanningen” ser ut. Bah. Jag är så självcentrerad).
Min sanning är att om de visste hur det ligger till egentligen, om de visste hur kass jag är, om de visste vad jag har utsatt andra för, vad jag har tillåtit andra att utsätta mig för, om de visste allt det där så skulle de vända och gå och jag skulle bli ensam igen. Rädslan för att förlora min livlina, mina vänner, min familj - mitt liv – är så stark, och rädslan göder skammen som göder utanförskapet som gör mig ensam som jag inte vill vara.
Jag längtar tillbaka till värmen. För några ögonblick känner jag mig ensam i kylan, och jag hade glömt hur kallt det är härute.
Gode Gud, hjälp mig att vara sann, att våga möta allt jag behöver möta, ge mig mod att gå Din väg och inte vika från den. Hjälp mig att se allt jag behöver se så att jag kan före den insikten vidare till andra som lider som jag lider.
Mitt i all EU-valyra och familjemys och borrelia och allt vad det nu är som händer så har jag ju helt glömt bort att vädra mina åsikter om den där idén om rökförbud på uteserveringar. Jag tycker att det är skit. Lika vansinnigt tycker jag att det är att rökare ska betala mer i försäkringspremie (då borde jag förresten få betala jättemycket, för om rökare ska betala mer så borde väl i rimlighetens namn alkoholister, narkomaner, folk som äter mycket mediciner av vilken anledning som helst o.s.v o.s.v o.s.v få betala mer också?), och jag tycker att det mer och mer blir överförmyndarstat och idiotsamhälle och jag tycker att staten behandlar oss som om vi vore helt tankebefriade, viljelösa offer och jag tycker att folk inte tar ansvar för sig själva och jag blir förbannad över folk som inte ens försöker tänka själva utan bara lutar sig tillbaka och tänker att ”Jaja, det blir nog bra, jag håller bara med jag” eller ”Jag orkar inte bry mig”.
Jo förresten. Läs Teflonminne.
Piratpartiet går kraftigt framåt, enligt SIFO.
Jag undrar om det beror på att vi är väldigt många dumma människor i det här landet, eller om det faktiskt är så att integritet, fri kommunikation och demokrati är värden som faktiskt är viktiga för många människor. Jag tror på det sistnämnda.
Jo. Om man känner att man vill klippa håret så kan jag varmt rekommendera att man tar sig till Henry’s i Gävle. Och så ser man till att man får Annika som klipper sig. Då blir det bra.
Jag tycker faktiskt väldigt synd om mig själv för att jag är sjuk, och självömkan klär mig inte alls. Alltså måste jag göra någonting åt det, så nu ska jag svälja allt det här gnället och så ska jag diska i stället. Mycket bättre.
…och jag kan inte låtsas att det är okej när det inte är det. Jag kan inte tiga när det känns obekvämt, jag kan inte säga att allt är bra när det inte är det. Jag kan inte säga att jag litar på någon om jag inte gör det. Jag kan inte ljuga. Jag har inte råd med det, jag kommer att bli full till slut om jag släpper in såna beteenden i mitt liv, för innan det är färdigt kommer jag att sila mygg och svälja kameler och det blir bara katastrof av alltihop och jag har inte råd. Jag vill inte. Jag har ingen lust.
För sanningen är att det känns obekvämt. Sanningen är att jag känner mig förödmjukad och sviken. Sanningen är att jag inte litar på. Sanningen är att jag tänker att med vänner som tillåter sig själva att behandla mig på det sättet, behöver jag verkligen inga fiender. Sanningen är att det är först när livet tvingar mig att inse fakta som jag verkligen förstår hur andra människors beteende påverkar mig, för jag vill ju inte känna på det här alls egentligen. Jag vill inte vara ledsen. Jag vill inte vara besviken. Jag vill inte behöva ta ansvar för att jag är det, jag vill inte. Jag vill inte behöva säga det högt, jag vill inte behöva sätta mig ner med någon och säga att vår relation är förändrad på grund av något som den personen har gjort. Jag vill inte det. Jag vill bara att alla – inklusiva jag själv – ska vara lyckliga och glada och skratta och kramas och blåsa såpbubblor och dansa. Men det är inte så.
Inte när någon jag litade på gick bakom ryggen på mig. Det gör så jävla ont.
Mitt när jag är som lyckligast så blir jag bestulen. Någon stjäl min ryggsäck, och i den ligger mina nycklar, mitt körkort och kontokort, en del kläder – och min bok. Min ”Anonyma Alkoholister”, min Stora Boken. WTF?!! Det är min bok, för i helvete.
Jävla skitapor.
vem sa vad om vad?