Rökförbudet, försäkringspremie och lästips.

Mitt i all EU-valyra och familjemys och borrelia och allt vad det nu är som händer så har jag ju helt glömt bort att vädra mina åsikter om den där idén om rökförbud på uteserveringar. Jag tycker att det är skit. Lika vansinnigt tycker jag att det är att rökare ska betala mer i försäkringspremie (då borde jag förresten få betala jättemycket, för om rökare ska betala mer så borde väl i rimlighetens namn alkoholister, narkomaner, folk som äter mycket mediciner av vilken anledning som helst o.s.v o.s.v o.s.v få betala mer också?), och jag tycker att det mer och mer blir överförmyndarstat och idiotsamhälle och jag tycker att staten behandlar oss som om vi vore helt tankebefriade, viljelösa offer och jag tycker att folk inte tar ansvar för sig själva och jag blir förbannad över folk som inte ens försöker tänka själva utan bara lutar sig tillbaka och tänker att ”Jaja, det blir nog bra, jag håller bara med jag” eller ”Jag orkar inte bry mig”.

Jo förresten. Läs Teflonminne.

Bra saker.

* Jag fick ta emot ett femtesteg igår. Stort och vackert och jag inser – igen – att min relation till de närvarande blir djupare och närmare än den var innan, att vi kommer att stå varandra nära på ett sätt som man inte gör med någon annan. Det finns inga ord att beskriva det…det är magi.

* I morse var jag ute i en och en halv timme med min hund. Fåglarna sjöng och solen värmde näsan och kinderna, det doftade vår och min hund var sådär glad som bara han kan vara. Svårslaget.

* Mitt jobb. Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga, men i torsdags satt jag i bilen och grät av tacksamhet när jag var på väg till jobbet. Wow.

* Min hemmagrupp. Jag är en del av en fantastisk samling människor som verkligen värnar om AA som helhet och om vår lilla del av denna helhet. Vi är en grupp människor som faktiskt har en ärlig önskan att hjälpa andra som lider som vi själva har lidit.

* Söndagar. Möte klockan elva, äta lunch med vänner och sen studiegrupp klockan tre. Det är dagen idag det. Och i morgon ska jag till jobbet igen. Tjoho!

Jo, jag har börjat jobba förstår ni.

Jag får bevittna magi på mitt jobb. Jag får sitta med och se när ljuset tänds i tidigare tomma ögon, jag får se hopplöshet ersättas av hopp, jag får se människor som varit uträknade av samhället och sig själva inse att det finns något annat, att livet inte behöver se ut som det har gjort hittills.  Jag får vara alldeles nära när det där tomma svarta hålet börjar fyllas med ljus och värme – och det går ju så fort!

Åter igen får jag bekräftat att det inte finns någonting som inte kan övervinnas med kärlek, vänlighet och förståelse.

Jag har världens bästa jobb och världens bästa liv. Grattis till mig.

Jomenvisst.

Tolvstegsworkshop i Stockholm med Theresa F från Los Angeles idag. Helt otroligt fantastiskt och dagen idag förändrade mitt liv ytterligare.

Det slutar ju aldrig.

Yey!

Åååååååhhhhh vilken daaaaaaaag!

Jag talade (och det blev väl bra trots att jag inte tyckte det själv), men det mest fantastiska var liksom själva andan i lokalen – och så David B förstås. (klicka på länken så kommer ni till en sida med AA-talare. I den vänstra spalten finns David – bland andra. I den högra är min pappa faktiskt)

Ja jösses. Jag skulle vilja skriva massor, men jag behöver verkligen vila en stund innan jag ska iväg och jobba. I morgon ska jag ju tatueras gudbevars.

Hur det var, vad som hände och hur det nu är.

Hur det var:

Första gången jag var full var jag åtta år. Vi drack körsbärsvin i en kompis gäststuga och jag kräktes som en hund. Det dröjde dock till jag var elva innan jag blev verkligt förälskad i alkohol, och jag minns det som om det var igår.

Jag minns känslan av berusning. Jag minns att jag tänkte “jag önskar att man kunde vara full jämt” och min förälskelse i alkohol höll i sig under några år. När jag var sexton tyckte min mamma att det var dags för mig att göra något vettigt av mitt liv, och eftersom hon ständigt omgett sig med alkoholister så lade jag skulden för mitt dåliga mående på henne och hennes livsval och påbörjade en behandling för anhöriga till alkoholister. (jag inbillade mig att jag minsann inte kunde vara alkoholist eftersom jag bara var sexton år. vilket argument!)

Behandlingen sade sig vara baserad på Anonyma Alkoholisters 12 steg, och jag hade ingen anledning att ifrågasätta något – jag visste ju inget.
Efter tio veckor i behandling insåg jag att man absolut kan vara alkoholist när man är ung, då hade jag dessutom hunnit bli sjutton. Jag fick dispens från Socialtjänsten och påbörjade en öppenvårdsbehandling för mitt beroende trots att jag inte var myndig ännu. Då kom jag i kontakt med AA för första gången.
Jag tyckte att jag hade hittat hem.

Jag var nykter i ganska precis två år, men sysslade inte nämnvärt med något arbete i de tolv stegen. På mötena hade jag fått höra “Ta det lugnt” och “Ett steg om året“, så jag tog det verkligen lugnt, och mådde sämre och sämre och det ledde till samma sak som det obönhörligen alltid gjort tidigare: att jag började dricka igen.
Mitt återfall påbörjade jag den 24:e april 1998. Min första helt nyktra andetag efter den kvällen var den 25:e november samma år. Mitt återfall varade alltså i sju månader ganska exakt, och under den tiden var jag inte nykter en enda dag.

Jag är inte en av dem som haft (’varit välsignad med’, brukade jag säga) minnesluckor, jag har alltid kommit ihåg precis vad jag har sagt och gjort, men däremot varit helt oförmögen att kontrollera mitt beteende. Denna sju månader långa sejour gav upphov till många “jag-måste-bli-av-med-ångesten-för-vad-jag-gj- orde-igår”-fyllor, och eftersom jag var arbetslös under den här tiden så var det inget problem för mig att på kvällen innan jag somnade ställa fyra öl på nattygsbordet för att ha till kommande morgon. Min morgonrutin såg ut som följer: först svepa den första ölen innan jag ens hade öppnat ögonen, den andra slank ner medan jag sträckte på mig, den tredje inmundigades sittande på sängkanten och den fjärde följde med in i duschen. Efter fyra öl inom loppet av ungefär en halvtimme var jag redo att påbörja en ny dag i den misär jag kallade ‘livet’.

Jag levde tillsammans med en man som pluggade och som (o-)turligt nog hade vunnit en ganska betydande summa pengar. Själv hade jag en blygsam inkomst, men det var ändå några tusen som kom in på mitt konto varje månad. Självklart visste min sambo inte om de pengarna eftersom jag dolde det för honom, jag tänkte att vi skulle använda mina pengar sen när hans var slut. Så blev det naturligtvis inte. Nästan 200.000 hjälptes vi åt att göra av med inom loppet av fyra månader, och det är nog ingen överdrift att säga att jag säkert stod för åtminstone två tredjedelar av konsumtionen eftersom jag även använde droger väldigt intensivt.

I november -98 hamnade jag så på instutition. Efter 12 veckor i behandling kände jag mig om möjligt ännu tommare än vad jag gjorde när jag kom dit. Jag kände det som att det enda jag fick lära mig var vad jag inte skulle göra, och det visste jag ju mycket väl, dock var det ingen som kunde förklara vad jag skulle fylla mitt liv med i stället. “Gå på möten!” sa de – men det hade jag ju redan provat utan något vidare bra resultat. Jag åkte hem, gick på möten, blev gravid, fick en son, och när han var ungefär fem månader gammal så brakade helvetet löst igen.

Den här gången var alkohol inte på tapeten överhuvudtaget, för i slutet på min sejour -98 så upptäckte jag ecstasy, vilket blev mitt livs dittills största kärlek. När återfallet så var ett faktum där i juni 2000 så var det ju inte alkohol jag ville åt. Jag tyckte att det verkade otroligt dumt att dricka sprit när det ju fanns droger! Ett par månaders intensivt droganvändande resulterade i tre hjärtstillestånd, förlust av jobb och lägenhet och värst av allt: jag förlorade vårdnaden om min son.
.
.
.
Vad som hände:

En dag i augusti satt jag på en stekhet balkong, påverkad av ecstasy, amfetamin och hasch och jag funderade över vad jag skulle göra. Jag beslutade mig för att begå självmord, men fick ett hastigt anfall av samvete och ringde min mamma för att berätta vad jag hade för plan. Jag ville inte att hon skulle bli uppringd av någon polisman och bli avkrävd att identifiera mig och vara alldeles ovetande – någon morbid del av mig trodde att det skulle vara lättare för henne om hon liksom redan visste att jag var död. Det är märkligt hur man tänker. Hon lyckades hur som helst övertala mig att jag skulle åka hem till dem över dagen, och den dagen kom att förändra mitt liv.

.

“…om du innerst inne inser att du måste ha någon form av hjälp, ja då vet vi att vi har en lösning för dig. En lösning som aldrig misslyckas om du arbetar med den med samma energi som du uppvisade när du skulle ta ditt nästa glas.” (min fetstil)
(I den ursprungliga versionen av texten stod det faktiskt att man bara behövde använda hälften av den energi man uppvisade när man skulle ta sitt nästa glas, och det säger mig att den gode Dr Bob verkligen visste vad han pratade om. Varför man ändrade det är jag faktiskt osäker på.)

.

Det där citatet fick jag uppläst för mig när jag var hemma hos mamma och pappa den där tisdagen i augusti 2000. Jag hade varit vaken i nästan två veckor, jag hade inte en ven på kroppen som inte var sönderstucken; händerna, fötterna, armarna och halsen var full av blåmärken som varierade i färgskala. Jag försökte dölja dem medelst stickad polotröja, men pappa tittade på mig med den där “pappablicken” som man helt enkelt inte kan argumentera emot och sa “Ta av dig tröjan” efter att jag tyckt att jag var modig och faktiskt berättat hur det kom sig att jag satt med den där stora tröjan på mig trots att det var trettio grader varmt i deras lägenhet (pappa var under cellgiftsbehandling och hans kropps termostat var lite i olag. Han frös JÄMT). När jag tog av mig tröjan fick jag höra pappa svära för första gången, han lät blicken svepa över mina armar, mina händer och min hals och sa “Men för fan, Pia… Vad i helvete har du gjort?!” och först då insåg jag hur allvarligt det verkligen var. Förutom den där gången så hörde jag pappa svära en enda gång till, och det var samma dag som han dog.

Min plan var att jag skulle åka till Amsterdam och knarka ihjäl mig, för jag ville inte att min son skulle växa upp med en mamma som knarkade, även om det så var vartannat år. Min skruvade logik sa att han skulle få det bättre om han växte upp med vetskapen att hans mamma dog när han var liten. Någon väg till att bli drogfri såg jag verkligen inte.

Jag tyckte verkligen att jag hade gjort precis allt jag kunde, jag hade gjort behandling i öppenvård, i sluten vård, jag hade gått till otaliga läkare, psykologer, kuratorer, terapeuter, präster, andra typer av själavårdare, varit på bastuterapi (hos scientologernas Narconon faktiskt), gått på tusentals 12-stegsmöten med det resultatet att jag förvisso var nykter och drogfri i perioder, men jag mådde fortfarande lika jävla dåligt. Det, i sin tur, ledde mig ohjälpligt tillbaka till alkohol och droger, för då fick jag i alla fall en stunds frist, en andningspaus från allt det där mörka och tunga som ständigt var min följeslagare.

Pappa tog fram boken Anonyma Alkoholister och frågade mig om jag hade läst den. Jag svarade jakande och tyckte att det var en jäkligt dum fråga. Klart att jag hade läst den! Pappa frågade vad jag tyckte om den, och jag sade att de första kapitlen var otroligt tråkiga, men att de personliga berättelserna var rätt intressanta. Han såg länge på mig och sen frågade han om jag hade följt instruktionerna i boken. Efter att ha varit vaken i nästan två veckor och med den vidriga känslan av att vara på väg att närma sig avtändningens helvete, kändes det som att hjärnan skulle implodera av hans – som jag tyckte då – idiotiska frågor.

Jag fräste något till svar och sen började jag gråta för det kändes så hopplöst. Jag visste verkligen inte vad jag skulle göra, hur jag skulle bete mig för att överleva. Innerst inne ville jag naturligtvis inte dö, jag hade ju en son som jag ville leva vidare för att se växa upp och jag ville inte utsätta mina föräldrar för att överleva sitt barn. Det var då pappa slog upp boken och läste det där stycket för mig. En liten strimma hopp tändes i mig, särskilt när han läste orden “…en lösning som aldrig misslyckas”.

Han sa att han kände någon som kunde hjälpa mig om jag var villig att ta emot den hjälpen. Jag var tveksam och pappa sa “Är du intresserad av en deal?” och då spetsade jag öronen. En deal är en deal, och sånt kan vara fördelaktigt. Pappa sa “Om du ger det här en ärlig chans, ger det hundra procent av din energi i sex månader och om du fortfarande mår lika dåligt efter den tiden så flyger jag dig första klass till Amsterdam och betalar drogerna åt dig. Om du mårbättre så…ja, då är väl det vinst nog?” Jag tänkte att det faktiskt var en rätt schysst deal, för jag hade förlorat vårdnaden om min son och skulle inte få träffa honom ALLS förrän jag varit nykter och drogfri i sex månader, så då tänkte jag att jag ju kunde testa den där jäkla boken och om det visade sig att det inte fungerade så fick jag i alla fall chansen att säga hejdå till min son innan jag åkte. Dessutom skulle jag inte behöva oroa mig för pengar till flygresa och droger. Jag såg misstänksamt på pappa och frågade om han menade allvar. Han såg rakt på mig och frågade om jag hade något skäl att tvivla på honom och det hade jag ju inte. Jag sade “Mmmmm. Det är en okej deal” och pappa sträckte fram sin hand och sa att en riktig deal ska man minsann skaka hand på, så gör alla skurkar och vi två var väl av samma skrot och korn som vilken skurk som helst, så ett handslag borde passa ’såna som oss’.
Vi skakade hand.
Han ringde den där personen han kände som han trodde kunde hjälpa mig.
Tio minuter senare ringde det på dörren.

Jag mötte ett glittrande, livfullt ögonpar som talade om allergi och besatthet, om kraftlöshet och kraft, och som pratade om det på ett sätt som jag förstod. Plötsligt fann jag en logik som jag saknat under alla år jag irrat på möten. Han vägledde mig genom AA:s tolv steg och ja… I augusti var det åtta år sedan. Jag kom aldrig till Amsterdam.
.
.
.
Hur det nu är:

I stället fick jag ett nytt liv, jag fann Gud och jag började skönja en gemenskap som jag tidigare bara drömt om. Jag utbildade mig och började jobba med att hjälpa kraftlösa människor på samma sätt som jag blivit hjälpt. Jag fick möjlighet att ta körkort. Min son flyttade hem.

Det där med Gud var en kraftig stötesten för mig, men tack vare frågeställningen ”Tror jag nu, eller är jag åtminstone villig [att tro]?” (min fetstil) så blev det betydligt enklare. Jag behövde inte godta någon annans uppfattning om vad Gud är för att börja min resa mot tillfrisknande, jag behövde inte inte ens TRO – jag behövde bara vara villig. Min syn på vad och vem Gud är har naturligtvis ändrats under resans gång, och den fortsätter utvecklas ju mer jag utvecklas.

Jag är inte rastlös på samma sätt längre. Jag känner mig inte jagad som jag gjorde förr. Jag är inte rädd när posten kommer, jag vågar svara när telefonen ringer (även när det är skyddat nummer) och jag har fått verkliga vänner. Jag känner mig som en del i något större, jag känner att jag är viktig och att jag räknas bara genom att vara jag. Jag vågar prata med människor och jag vågar vara tyst tillsammans med andra. Jag känner inte samma behov att hävda mig ständigt, den där tidigare allestädes närvarande känslan av bottenlös tomhet finns inte kvar. Andra människor kan få ha fel utan att jag behöver vara där och rätta dem.

Jag har funnit något som syns i mina ögon, människor säger det igen och igen och det har lett till att jag fått förmånen att dela med mig av allt det fantastiska som jag upplever. Jag får möta nykomlingar i AA och jag får se hur deras ögon går från att vara beslöjade av skam, ångest och ensamhet till att börja lysa och våga möta åter andra. Jag har svårt att komma på något som är vackrare än det.

Det allra största miraklet för mig är ändå att jag har funnit ett sätt att leva som gör det möjligt för mig att handskas med situationer som tidigare var ohanterliga, och det sker mer och mer på ett omedvetet plan. Alltså; det är inget jag planerar eller behöver lägga ner särskilt mycket energi på – det bara händer.
Ekonomin kan rasa tillfälligt, älskade människor kan bli sjuka och till och med dö, jag kan gifta mig och skilja mig, jag kan leva under allehanda omständigheter som för bara några år sedan med absolut säkerhet skulle ha drivit mig tillbaka till alkohol och droger, men att dricka eller knarka är inget alternativ längre. Det är magi.

Min djupaste tacksamhet och vördnad går naturligtvis till de hundra första medlemmarna i den organisation som kom att kalla sig för Anonyma Alkoholister, för att de valde att skriva ner sina erfarenheter i en bok i stället för att – som de bland annat tänkte – bygga sjukhus i Amerika. Utan dessa människor och deras förgångare hade jag aldrig suttit här i min lägenhet idag.

All värme och kärlek också till mina bröder och systrar i denna fantastiska andens gemenskap. Jag hoppas få möta många av er under min resa genom allt det här fantastiska som jag idag vet är livet.

Kärlek i Ysabelles liv är…

… att äta frukost med A innan vi åker till behandlingscentret för att sprida lite ljus över vad vår AA-grupp är och inte är, vad tillfrisknande från alkoholism innebär och hur man kommer dit.

… att be tillsammans med andra.

… att hitta pappa på nätet. Igen.

… att kunna umgås med en man – som dessutom är tatuerad på en tredjedel av kroppen, är nykter alkoholist och drogfri narkoman med Gud i ögonen – helt otvunget och utan att känna varken prestationsångest eller bottenlöst bekräftelsebehov – utan i stället ‘bara’ vänskap.

… att få ytterligare en sponsee. En som dessutom gav mig massor med positiv feedback och som lärde mig att jag enbart genom att vara kan sprida hopp.

… att läsa en vacker bok som öppnar ögonen ytterligare en gång.

… att gå på Sinnesrogudstjänst och stå en bit ifrån alla människor och betrakta dem och inte känna mig utanför utan snarare mer delaktig.

… att nästan kunna se hur rädslan rinner av en annan människa.

… att sitta bredvid någon – i tystnad – och känna mig närmare än någonsin.

… att veta att jag i morgon kommer att få tillbringa HELA DAGEN tillsammans med mina fantastiska vänner. Först ska vi till avgiftningskliniken i Söderhamn och informera om vår AA-grupp och sen ska min fina vän A tala på ett talarmöte.

Det är kärlek.

Det är kärlek som är grejen.

Det rör sig så mycket i mitt huvud och jag vet inte riktigt hur jag det är tänkt att jag ska få ordning på allt. En del är självklart och grundat och har landat i mig på sätt som jag faktiskt inte trodde var möjligt. Det handlar om hur jag vill förhålla mig till andra människor och det är väldigt intimt förknippat med det jag skrev om skam och rädsla. Det intressanta blir att se hur jag kommer att kunna leva upp till dessa mina ‘nya’ ideal.

Resten handlar om att vara ärlig mot en annan människa även när det inte är bekvämt varken för mig eller den andre, om att säga vad jag ser utan att be om ursäkt för det även när den andre inte tycks hålla med eller se det jag ser. Nå, nu är jag för långt fram igen, för jag vet ju inte riktigt hur det kommer att sluta, men min känsla är att vi i det här sammanhanget har diametralt motsatta åsikter, och det är lite skrämmande när det är en människa som jag alltid – i alla lägen – har varit rörande överens med och som står mig närmare än någon.

Åter igen återknyter det till hur jag vill förhålla mig till mina medmänniskor, och jag tvivlar på att jag gjorde rätt som levererade sanningar med takten av ett maskingevär, även om det var med kärlek. Jag gjorde som finaste depraved brukar göra med mig, och jag är plötsligt inte alls säker på att jag egentligen är förmögen till det, särskilt inte i det här fallet.

Det kan också vara så att det är min rädsla för att inte bli omtyckt, min skräck för att någon ska vara arg på mig, att jag inte ska vara accepterad och att jag ska bli övergiven som står i vägen och skriker, men jag vet inte. Det känns olustigt i varje fall, och olustigt brukar betyda att det är jag som gjort något fel. Nåja, personen i fråga ville ha ett par dagar på sig att tänka igenom saker och ting, och det är klokt. Jag får också ta de här dagarna till att göra detsamma. Nog om det.

Jag ser faktiskt fram emot de kommande dagarna, jag har massor med fina aktiviteter inplanerade: idag ska jag först på grupp på KJ och ikväll ska jag på möte. I morgon ska jag och en AA-vän informera om våra AA-grupper på ett behandlingscenter här i stan, och det känns så fint att få göra det med just honom, för vi är ett sånt bra team han och jag. Innan vi åker till behandlingscentret ska vi dricka kaffe hos honom och försöka förbereda oss lite, jag är inte det minsta nervös för jag vet att det kommer att gå jättebra. I morgon kväll är det Sinnesrogudstjänst i Staffanskyrkan och det var länge sedan jag var där så jag ser fram emot att gå dit. På lördag klockan 12 åker minibussen från AA-lokalen med destination avgiftningskliniken i Söderhamn. Mer information och förhoppningsvis ska vi kunna sprida lite hopp till människor som inget hopp har. Det är fint. Lördag kväll ägnas åt talarmöte på DAA med en personlig favorit som talare. På söndag ska jag först på möte på förmiddagen och efter det ska jag träffa min sponsee. En svårslagen helg ur tillfrisknandesynpunkt, och det är precis det jag behöver.

Framför allt är det viktigt för mig att få ägna min energi åt andra människor, för just nu är jag rätt självupptagen och fast i mitt eget huvud, och det är inte bra för varken mig eller någon annan.

.

.

.

.

.

Dagens citat:

”Det andliga livet kan sammanfattas i ordet kärlek. Man älskar inte för att man vill göra något gott eller för att hjälpa eller skydda någon. När vi handlar på det sättet har vi börjat betrakta vår nästa som ett simpelt föremål, och vi har börjat betrakta oss själva som visa och generösa. Det här är inget som har med kärlek att göra. Kärlek är att förenas med den andre och hos denne finna en gnista av Gud.”

- Thomas Merton

Tänka sig.

Idag är det åtta år sedan jag blev nykter och drogfri.

Gud är stor.

Update.

Allvarligt talat, det här med nikotin-abstinens är fan allvarliga saker. Jag mådde inte såhär dåligt vare sig när jag slutade dricka eller slutade knarka. Svettningar, sömnsvårigheter, illamående, huvudvärk och ångest av en helt annan magnitud än vad jag upplevde när jag lade av med det andra. Galet.

Det psykiska är självklart minst lika jobbigt, för vad ska jag göra när telefonen ringer, när jag dricker kaffe, när jag har ätit, när jag är uttråkad, när jag är engagerad? ALLT är förknippat med cigg för mig.

Jag började röka ohemult tidigt, cigarretterna har alltid varit en naturlig del av mig och det är en stor saknad, de fattas. Nåja. 37 timmar. Det går framåt.