Det börjar dra ihop sig till EU-val, jag kommer självklart att rösta och med tanke på mitt tidigare inlägg så är det väl ingen hemlighet vad mitt hjärta klappar för. Jag har i perioder talat mig varm för Piratpartiet och emot mycket annat, jag har bloggat mig blå gällande FRA-lagen och jag har svurit över annan skit som överheten försöker tvinga på oss och även om jag varit rätt tyst om politik under ganska lång tid nu, så betyder ju inte det att min åsikt på något sätt har ändrats.
Dessutom är det ju så, att det finns så många andra här i bloggosfären som skriver mästerligt om just detta. Idag läser jag till exempel hos Emma på Opassande och hon briljerar i vanlig ordning. Drottningen, Josh, Anna Troberg och Rick fortsätter att göra skäl för att vara några av de människor jag verkligen högaktar och respekterar.
Igår fick jag en fråga om risken för splittring inom Piratpartiet när det ju är ett enfrågeparti och det slog mig efteråt att just det att Piratpartiet är ett enfrågeparti är en av anledningarna till att jag kommer att rösta lila.
Jag tillhör en annan organisation (icke politisk) som är en ”enfråge-organisation”. I våra traditioner (jmfr: stadgar) står att vi ”…tar inte ställning för eller emot i yttre angelägenheter” och anledningen till det är att OM vi skulle göra det, så riskerar vi splittring. Vi gör det vi är bäst på och låter andra göra det de är bäst på – det har visat sig vara effektivast och det säkrar vår enighet.
När jag läser på Piratpartiets hemsida så står där att ”För att kunna enas som rörelse tar vi inte ställning i andra politiska frågor som inte har samband med de principer vi här deklarerat. Vi förenar oss kring värnet om rätten till ett privatliv och kritiken av upphovsrätt och patent.” och den idén låter ju väldigt bekant för mig. Strax ovanför detta stycke står att läsa att ”Piratpartiet eftersträvar inte att sitta med i någon regering. Vårt mål är att utifrån en vågmästarställning i riksdagen stödja en regering som på ett bra sätt driver de frågor vi har i vårt program. Vi kommer i så fall att stödja den regeringen i de övriga frågor där Piratpartiet inte tar ställning.” och det hela känns väldigt tryggt.
Hörni, snart är det söndag och då röstar vi. Jag röstar för integritet, för yttrandefrihet och för demokrati. Jag röstar på ett parti som brinner för samma saker som jag brinner för och jag lägger min röst på något som gör att jag kan se min son i ögonen och veta att jag – även i det här – har gjort vad jag kunnat för hans framtid.
Igår låg jag i solen och pratade med en väninna som jag tycker väldigt mycket om. Hon befinner sig i en svår situation just nu, svår på ett sätt som jag känner igen mer än väl och det gör så ont i mig när jag ser hur det här påverkar henne. Jag hör vad hon säger bakom orden och jag känner igen skammen, skuldkänslorna, frustrationen, pendlandet mellan att å ena sidan älska någon och önska att det kunde bli bra och å andra sidan gå omkring med en känsla av att befinna sig som levande begravd under flera ton cement; kan inte andas, orkar inte röra sig, kommer inte ut. Jag vet inte riktigt vad jag kan göra för henne, men jag vill göra någonting i alla fall. Det jag hade behövt när jag befann mig i den där situationen var någon som slet mig ut och gav mig konstgjord andning, för jag kunde inte andas där jag levde. Jag hade behövt någon som tvingade in lite friskare tankar i huvudet på mig, för allt som snurrade i mitt huvud var förorenat av skam och självförakt – jag borde ju veta så mycket bättre.
I mitt fall (eller, snarare: i mina vänners fall) var det såklart inte helt enkelt eftersom jag drog mig undan, släppte inte in någon, KUNDE INTE släppa in någon – det fanns människor (tack Sanna och Cecilia och Timo – jag hade dött utan er) som försökte nå mig, som försökte slita mig ut för att hjälpa mig att andas, men när jag väl kom ut så blev jag bländad av ljuset därute och lungorna värkte av alltför mycket friskhet och jag drog mig tillbaka in till det välkända och svarta och klibbiga som var min verklighet och där blev jag kvar en stund till. Efter enträgen hjälp och fantastisk uppbackning från ovan nämnda tre, vilka aldrig vek från min sida oavsett hur det såg ut, samt fantastisk hjälp från en och annan instans samt andra människor - inte minst er som läste min blogg och som backade upp mig den vägen – så kom jag till slut ut hit till er andra och sakta, sakta har jag börjat ta del av det som kallas livet igen. Idag är det magiskt, allt är magiskt, jag tackar Gud för allt jag har idag och självklart blir jag enormt berörd när jag ser någon som befinner sig där jag befann mig för bara ett kort ögonblick sedan; självklart vill jag hjälpa till om jag på något sätt kan.
Nåväl, jag ska göra för henne vad mina vänner gjorde för mig: de fanns där och de lyssnade och de backade upp mig i allt och de vek aldrig från min sida. De var där natt och dag, när jag grät och när jag hade ångest och inte ville ha någon nära mig, när jag var psykotiskt lycklig över att vara fri, när världen rasade samman, när jag gick och gick tillbaka igen, när jag ringde och var panikslagen och när allt till slut ordnade sig så åt vi middag och drack hundratals liter kaffe och genom allt snurr både då och sen så har de varit där hela tiden. Jag hade dött utan dem. Så är det. Aldrig har det stått mera klart än just nu.
.
.
.
.
.
.
.
Ja just ja. Det var ju för att tipsa om det här jag började skriva det här inlägget. Det är underligt hur orden går egna vägar och gör saker helt på eget bevåg. Hur som helst så är Josh sådär…bra som bara han kan vara. Ja jävlar ja. Det brinner i trapphuset.
Träningsvärk. Ont i ryggen. Sovande sponsee på soffan. Meditationsmöte i antågande. Tänker på workshopen i Stockholm i helgen – vet att den kommer att ändra mitt liv. Tänker tillbaka på att jag träffade mjuka, vackra, mörkögda, själsfränden från staden-tio-mil-norrut (nästan) igår och på hur gärna jag vill träffa honom oftare och inte bara på nätet utan sådär på riktigt som igår när jag fick krama honom och lyssna och prata och jag tänker på alla fina samtal vi har haft vid bardisken (nyktra dock) innan jobbet och jag tänker på hur väl vi förstår varandra och på hur vackert det är att ha såna vänner. Jag tänker på hur vackert det är att ha såna vänner även utanför AA även om det är just där (på AA alltså) som jag tillbringar den största delen av min tid och har de människor som står mig närmast.
Ja, jag tillbringar mycket tid i lokalen. Inte för att jag måste. Inte för att det är en sekt. Inte för att jag skulle börja supa om jag inte gjorde det. Nej, för jag har faktiskt tillfrisknat från alkoholism och det tillfrisknandet är inte beroende på hur mycket tid jag sitter på möten. Det är inte därför jag är där.
Nej, jag är där för att jag vill. För att jag älskar att andas in den där doften av stearinljus och kaffe och kärlek. För att jag älskar de obekväma stolarna som tar död på min rygg (den enda som funkar för mig är oftast upptagen, för andra gillar den också), för att jag älskar varenda en av människorna där inne, för att jag jag vet att om det inte vore för den kraft jag funnit genom AA:s program så skulle jag inte ha suttit här och bloggat just nu. För jag hade varit död.
Den kärlek jag hyser till AA:s program och AA som helhet kan jag inte beskriva i ord. Det går inte. Men jag kan vara där och jag kan försöka ge vidare något av allt det fantastiska jag har fått genom att låsa upp dörren så folk kan komma in, jag kan göra det jag kan för att människor ska känna sig välkomna, jag kan koka kaffe och jag kan ställa i ordning lokalen för möte, jag kan hålla i möten och jag kan hjälpa andra människor som lider som jag har lidit – helt enkelt göra för dem vad den man som så kärleksfullt tog sig tid att ge vidare sin erfarenhet till mig gjorde den där dagen i augusti 2000.
AA gav mig mitt liv. Då kanske det inte är så konstigt att jag gärna låter mitt liv stanna kvar där. Det har ju blivit så bra.
Jag är välsignad med att ha blivit uppvuxen med sunda värderingar. Dessa sunda värderingar blev dock jävligt besvärliga under tiden jag drack och knarkade, för jag blev tvungen att dricka sådana ohemula mängder för att få tyst på det där Samvetet som ständigt gjorde sig påmint. Det var sällan jag lyckades helt och fullt med det, så den där ångestklumpen växte sig allt större och starkare vilket ledde till ännu mera sprit och droger och så pågick det under ett antal år.
Tack och lov fick jag nåden att tillfriskna från denna djävulska sjukdom, men det betyder ju inte att jag i alla lägen gör rätt – jag är ju människa.
För en period av tid sedan gjorde jag något som jag visste var fel redan innan jag klev in i det, jag visste att mina motiv inte var helt okej, att timingen var katastrofal och att jag – om jag fullföljde min tanke – skulle komma att utnyttja en annan människa på ett sätt som mitt samvete verkligen inte skulle finna tillrådligt. Jag visste också att personen ifråga säkert inte skulle se det på samma sätt som jag, och jag använde det samt den gamla uttjänta frasen ”Jamen vi är ju vuxna människor båda två” som en ursäkt för mitt beteende. Detta trots att jag var mycket väl medveten om att jag förr eller senare skulle bli tvungen att ta ansvar för det jag gjort och städa upp den oreda jag ställt till, och jag visste redan från början att det skulle bli en ganska otrevlig historia. I vanlig ordning såg jag bara så långt näsan räckte, och jag hade absolut inte räknat med att det hela skulle få sådana konsekvenser för mig som det nu fick.
Jag ignorerade självklart allt sunt förnuft, jag trotsade mitt samvete och fullföljde min tanke och sedan dess har jag gått omkring med en mycket välförtjänt klump i magen. Jag pratade med den andra inblandade personen och förklarade hur jag ser på saken, jag bad om ursäkt och förklarade att jag är mer än villig att gottgöra det jag ställt till med, men jag hade helt rätt i att h*n inte alls ser på saken som jag – men det spelar ju ingen roll när det är mitt samvete som skriker att det hela var fel.
Så långt gjorde jag ju allt rätt, felet jag har gjort sedan dess är att jag inte har släppt taget om det. Jag har gått omkring och geggat i det där och dragit mig själv i smutsen och tyckt att jag är en jävligt dålig människa och att jag ju visste bättre och hur kunde jag vara så korkad och så vidare, och det i sin tur gör att jag verkligen inte är till den nytta jag har potential att vara, varken för Gud eller mina medmänniskor.
Det är ju såhär att när jag är sann mot mig själv, då vet jag att jag faktiskt är bra. Jag är inte bättre än någon annan, men jag är inte sämre heller. När jag lever mitt liv i den tanken och det tillståndet så gör det att jag bekräftar att andra jag möter också är bra, men när jag går omkring och tycker att jag är kass så hämmar jag de människor jag möter, för jag tror att vi människor reflekterar och reflekteras i varandra. Summa summarum så är det själviskt av mig att gå omkring och begränsa mig själv eftersom jag då indirekt även begränsar andra.
Alltså: jag har gjort vad jag har kunnat för att ställa den där situationen till rätta, och mer kan jag inte göra. Jag har tagit ansvar och i och med det är jag fri, så jag ska fasiken inte gå och släpa på det här längre. Det är ju inte konstigt att kroppen – igen – tycker att den behöver gå av på mitten när jag envisas med att bära runt på en massa tyngd som dessutom inte ens är verkligt eller ens sant. För det är inte sant att jag är korkad. Det är inte sant att jag är en dålig människa. Det som är sant är att jag är människa och alltså per definition gör fel saker ibland.
Det bästa med hela den här härvan är att jag är helt säker på att jag inte kommer att göra samma misstag inom en överskådlig framtid, för fy sjutton vad jag inte vill vara med om det här igen.
Dagens tips: Lyssna på samvetet och gör som det säger.
För ungefär tre månader sedan började en av mina närmaste vänner prata om att starta en amatörteatergrupp. Vid tillfället började jag skaka, svettas, få svårt att andas och må illa – jag fick en renodlad panikångestattack. Jag menade att det finns två saker Ysabelle inte gör under några som helst omständigheter: det ena är att spela teater (med allt vad det innebär i form av att leka pinsamma lekar som exempelvis charader, göra bort mig i allmänhet, göra dramaövningar samt – hemska tanke! – syssla med improvisationsteater) och det andra är att dansa.
Idag, två månader senare, är jag en månad in i en kurs – i en teatergrupp i en kulturförening. Förutom just improvisationsteater, dramaövningar, charader varje fredag och andra lekar står även dans på schemat. Några frekvent återkommande meningar är ”Allt är precis som det ska vara – hela tiden”, ”Censurera och värdera inte”, ”Nu ställer vi undan stolarna och är lite aktiva”, ”..tja, vi kan väl improvisera fram de där scenerna”. Med jämna mellanrum vill jag bara gå ut genom dörren och aldrig komma tillbaka, men jag gör inte det eftersom det – hur märkligt det än låter till och med i mina egna öron – har kommit att vara något som jag tycker är roligt. Jag är faktiskt med på nära nog allting (förutom där min rygg begränsar mig) och jag skäms och jag är rädd och jag tycker att det är vansinnigt pinsamt, men jag har roligt.
Förutom att jag sysslar med teater åtta timmar om dagen fem dagar i veckan så har jag även valt att vara med i den där amatörteatergruppen som är förlagd på kvällstid – och jag älskar varje sekund av det.
De två inledande dagarna på den här kursen var jag mer slut än vad jag någonsin varit i hela mitt liv. Första dagen fick jag stanna bilen på en busshållplats när jag var på väg hem, för jag grät så hysteriskt att jag inte såg var jag körde. Jag grät för att jag var så trött, så slut, så extremt känslomässigt utmattad. Dag två fick jag stanna bilen på samma busshållplats, men denna gång för att jag hade ett skrattanfall som höll i sig i nästan en timme. Jag satt ensam i bilen och skrattade så mycket att det var helt omöjligt att köra. Jag hade egentligen ingen aning om vad det var som var så roligt, men jag kunde absolut inte sluta skratta. Självklart var det spänningar som släppte, och jag skrattar ju hellre än gråter, men de där två händelserna säger ganska mycket om hur mina inledande fyrtioåtta timmar på kursen ”Ambition och Motivation” tedde sig. För varje dag har det blivit bättre, jag har varit delaktig i ett par teaterföreställningar och jag har blivit hänvisad till som ”skådespelare” och det är ovant och fantastiskt roligt. Och inte minst surrealistiskt.
För två månader sedan skrev jag o ch undrade var jag skulle befinna mig just precis nu. Det har hänt så mycket att jag inte ens kan försöka beskriva det, men jag är hur som helst en mycket mera fri människa idag än vad jag var då, jag är mycket tröttare och otroligt mycket gladare. Jag trodde inte att det var möjligt.
Hur det var:
Första gången jag var full var jag åtta år. Vi drack körsbärsvin i en kompis gäststuga och jag kräktes som en hund. Det dröjde dock till jag var elva innan jag blev verkligt förälskad i alkohol, och jag minns det som om det var igår.
Jag minns känslan av berusning. Jag minns att jag tänkte “jag önskar att man kunde vara full jämt” och min förälskelse i alkohol höll i sig under några år. När jag var sexton tyckte min mamma att det var dags för mig att göra något vettigt av mitt liv, och eftersom hon ständigt omgett sig med alkoholister så lade jag skulden för mitt dåliga mående på henne och hennes livsval och påbörjade en behandling för anhöriga till alkoholister. (jag inbillade mig att jag minsann inte kunde vara alkoholist eftersom jag bara var sexton år. vilket argument!)
Behandlingen sade sig vara baserad på Anonyma Alkoholisters 12 steg, och jag hade ingen anledning att ifrågasätta något – jag visste ju inget.
Efter tio veckor i behandling insåg jag att man absolut kan vara alkoholist när man är ung, då hade jag dessutom hunnit bli sjutton. Jag fick dispens från Socialtjänsten och påbörjade en öppenvårdsbehandling för mitt beroende trots att jag inte var myndig ännu. Då kom jag i kontakt med AA för första gången.
Jag tyckte att jag hade hittat hem.
Jag var nykter i ganska precis två år, men sysslade inte nämnvärt med något arbete i de tolv stegen. På mötena hade jag fått höra “Ta det lugnt” och “Ett steg om året“, så jag tog det verkligen lugnt, och mådde sämre och sämre och det ledde till samma sak som det obönhörligen alltid gjort tidigare: att jag började dricka igen.
Mitt återfall påbörjade jag den 24:e april 1998. Min första helt nyktra andetag efter den kvällen var den 25:e november samma år. Mitt återfall varade alltså i sju månader ganska exakt, och under den tiden var jag inte nykter en enda dag.
Jag är inte en av dem som haft (’varit välsignad med’, brukade jag säga) minnesluckor, jag har alltid kommit ihåg precis vad jag har sagt och gjort, men däremot varit helt oförmögen att kontrollera mitt beteende. Denna sju månader långa sejour gav upphov till många “jag-måste-bli-av-med-ångesten-för-vad-jag-gj- orde-igår”-fyllor, och eftersom jag var arbetslös under den här tiden så var det inget problem för mig att på kvällen innan jag somnade ställa fyra öl på nattygsbordet för att ha till kommande morgon. Min morgonrutin såg ut som följer: först svepa den första ölen innan jag ens hade öppnat ögonen, den andra slank ner medan jag sträckte på mig, den tredje inmundigades sittande på sängkanten och den fjärde följde med in i duschen. Efter fyra öl inom loppet av ungefär en halvtimme var jag redo att påbörja en ny dag i den misär jag kallade ‘livet’.
Jag levde tillsammans med en man som pluggade och som (o-)turligt nog hade vunnit en ganska betydande summa pengar. Själv hade jag en blygsam inkomst, men det var ändå några tusen som kom in på mitt konto varje månad. Självklart visste min sambo inte om de pengarna eftersom jag dolde det för honom, jag tänkte att vi skulle använda mina pengar sen när hans var slut. Så blev det naturligtvis inte. Nästan 200.000 hjälptes vi åt att göra av med inom loppet av fyra månader, och det är nog ingen överdrift att säga att jag säkert stod för åtminstone två tredjedelar av konsumtionen eftersom jag även använde droger väldigt intensivt.
I november -98 hamnade jag så på instutition. Efter 12 veckor i behandling kände jag mig om möjligt ännu tommare än vad jag gjorde när jag kom dit. Jag kände det som att det enda jag fick lära mig var vad jag inte skulle göra, och det visste jag ju mycket väl, dock var det ingen som kunde förklara vad jag skulle fylla mitt liv med i stället. “Gå på möten!” sa de – men det hade jag ju redan provat utan något vidare bra resultat. Jag åkte hem, gick på möten, blev gravid, fick en son, och när han var ungefär fem månader gammal så brakade helvetet löst igen.
Den här gången var alkohol inte på tapeten överhuvudtaget, för i slutet på min sejour -98 så upptäckte jag ecstasy, vilket blev mitt livs dittills största kärlek. När återfallet så var ett faktum där i juni 2000 så var det ju inte alkohol jag ville åt. Jag tyckte att det verkade otroligt dumt att dricka sprit när det ju fanns droger! Ett par månaders intensivt droganvändande resulterade i tre hjärtstillestånd, förlust av jobb och lägenhet och värst av allt: jag förlorade vårdnaden om min son.
.
.
.
Vad som hände:
En dag i augusti satt jag på en stekhet balkong, påverkad av ecstasy, amfetamin och hasch och jag funderade över vad jag skulle göra. Jag beslutade mig för att begå självmord, men fick ett hastigt anfall av samvete och ringde min mamma för att berätta vad jag hade för plan. Jag ville inte att hon skulle bli uppringd av någon polisman och bli avkrävd att identifiera mig och vara alldeles ovetande – någon morbid del av mig trodde att det skulle vara lättare för henne om hon liksom redan visste att jag var död. Det är märkligt hur man tänker. Hon lyckades hur som helst övertala mig att jag skulle åka hem till dem över dagen, och den dagen kom att förändra mitt liv.
.
“…om du innerst inne inser att du måste ha någon form av hjälp, ja då vet vi att vi har en lösning för dig. En lösning som aldrig misslyckas om du arbetar med den med samma energi som du uppvisade när du skulle ta ditt nästa glas.” (min fetstil)
(I den ursprungliga versionen av texten stod det faktiskt att man bara behövde använda hälften av den energi man uppvisade när man skulle ta sitt nästa glas, och det säger mig att den gode Dr Bob verkligen visste vad han pratade om. Varför man ändrade det är jag faktiskt osäker på.)
.
Det där citatet fick jag uppläst för mig när jag var hemma hos mamma och pappa den där tisdagen i augusti 2000. Jag hade varit vaken i nästan två veckor, jag hade inte en ven på kroppen som inte var sönderstucken; händerna, fötterna, armarna och halsen var full av blåmärken som varierade i färgskala. Jag försökte dölja dem medelst stickad polotröja, men pappa tittade på mig med den där “pappablicken” som man helt enkelt inte kan argumentera emot och sa “Ta av dig tröjan” efter att jag tyckt att jag var modig och faktiskt berättat hur det kom sig att jag satt med den där stora tröjan på mig trots att det var trettio grader varmt i deras lägenhet (pappa var under cellgiftsbehandling och hans kropps termostat var lite i olag. Han frös JÄMT). När jag tog av mig tröjan fick jag höra pappa svära för första gången, han lät blicken svepa över mina armar, mina händer och min hals och sa “Men för fan, Pia… Vad i helvete har du gjort?!” och först då insåg jag hur allvarligt det verkligen var. Förutom den där gången så hörde jag pappa svära en enda gång till, och det var samma dag som han dog.
Min plan var att jag skulle åka till Amsterdam och knarka ihjäl mig, för jag ville inte att min son skulle växa upp med en mamma som knarkade, även om det så var vartannat år. Min skruvade logik sa att han skulle få det bättre om han växte upp med vetskapen att hans mamma dog när han var liten. Någon väg till att bli drogfri såg jag verkligen inte.
Jag tyckte verkligen att jag hade gjort precis allt jag kunde, jag hade gjort behandling i öppenvård, i sluten vård, jag hade gått till otaliga läkare, psykologer, kuratorer, terapeuter, präster, andra typer av själavårdare, varit på bastuterapi (hos scientologernas Narconon faktiskt), gått på tusentals 12-stegsmöten med det resultatet att jag förvisso var nykter och drogfri i perioder, men jag mådde fortfarande lika jävla dåligt. Det, i sin tur, ledde mig ohjälpligt tillbaka till alkohol och droger, för då fick jag i alla fall en stunds frist, en andningspaus från allt det där mörka och tunga som ständigt var min följeslagare.
Pappa tog fram boken Anonyma Alkoholister och frågade mig om jag hade läst den. Jag svarade jakande och tyckte att det var en jäkligt dum fråga. Klart att jag hade läst den! Pappa frågade vad jag tyckte om den, och jag sade att de första kapitlen var otroligt tråkiga, men att de personliga berättelserna var rätt intressanta. Han såg länge på mig och sen frågade han om jag hade följt instruktionerna i boken. Efter att ha varit vaken i nästan två veckor och med den vidriga känslan av att vara på väg att närma sig avtändningens helvete, kändes det som att hjärnan skulle implodera av hans – som jag tyckte då – idiotiska frågor.
Jag fräste något till svar och sen började jag gråta för det kändes så hopplöst. Jag visste verkligen inte vad jag skulle göra, hur jag skulle bete mig för att överleva. Innerst inne ville jag naturligtvis inte dö, jag hade ju en son som jag ville leva vidare för att se växa upp och jag ville inte utsätta mina föräldrar för att överleva sitt barn. Det var då pappa slog upp boken och läste det där stycket för mig. En liten strimma hopp tändes i mig, särskilt när han läste orden “…en lösning som aldrig misslyckas”.
Han sa att han kände någon som kunde hjälpa mig om jag var villig att ta emot den hjälpen. Jag var tveksam och pappa sa “Är du intresserad av en deal?” och då spetsade jag öronen. En deal är en deal, och sånt kan vara fördelaktigt. Pappa sa “Om du ger det här en ärlig chans, ger det hundra procent av din energi i sex månader och om du fortfarande mår lika dåligt efter den tiden så flyger jag dig första klass till Amsterdam och betalar drogerna åt dig. Om du mårbättre så…ja, då är väl det vinst nog?” Jag tänkte att det faktiskt var en rätt schysst deal, för jag hade förlorat vårdnaden om min son och skulle inte få träffa honom ALLS förrän jag varit nykter och drogfri i sex månader, så då tänkte jag att jag ju kunde testa den där jäkla boken och om det visade sig att det inte fungerade så fick jag i alla fall chansen att säga hejdå till min son innan jag åkte. Dessutom skulle jag inte behöva oroa mig för pengar till flygresa och droger. Jag såg misstänksamt på pappa och frågade om han menade allvar. Han såg rakt på mig och frågade om jag hade något skäl att tvivla på honom och det hade jag ju inte. Jag sade “Mmmmm. Det är en okej deal” och pappa sträckte fram sin hand och sa att en riktig deal ska man minsann skaka hand på, så gör alla skurkar och vi två var väl av samma skrot och korn som vilken skurk som helst, så ett handslag borde passa ’såna som oss’.
Vi skakade hand.
Han ringde den där personen han kände som han trodde kunde hjälpa mig.
Tio minuter senare ringde det på dörren.
Jag mötte ett glittrande, livfullt ögonpar som talade om allergi och besatthet, om kraftlöshet och kraft, och som pratade om det på ett sätt som jag förstod. Plötsligt fann jag en logik som jag saknat under alla år jag irrat på möten. Han vägledde mig genom AA:s tolv steg och ja… I augusti var det åtta år sedan. Jag kom aldrig till Amsterdam.
.
.
.
Hur det nu är:
I stället fick jag ett nytt liv, jag fann Gud och jag började skönja en gemenskap som jag tidigare bara drömt om. Jag utbildade mig och började jobba med att hjälpa kraftlösa människor på samma sätt som jag blivit hjälpt. Jag fick möjlighet att ta körkort. Min son flyttade hem.
Det där med Gud var en kraftig stötesten för mig, men tack vare frågeställningen ”Tror jag nu, eller är jag åtminstone villig [att tro]?” (min fetstil) så blev det betydligt enklare. Jag behövde inte godta någon annans uppfattning om vad Gud är för att börja min resa mot tillfrisknande, jag behövde inte inte ens TRO – jag behövde bara vara villig. Min syn på vad och vem Gud är har naturligtvis ändrats under resans gång, och den fortsätter utvecklas ju mer jag utvecklas.
Jag är inte rastlös på samma sätt längre. Jag känner mig inte jagad som jag gjorde förr. Jag är inte rädd när posten kommer, jag vågar svara när telefonen ringer (även när det är skyddat nummer) och jag har fått verkliga vänner. Jag känner mig som en del i något större, jag känner att jag är viktig och att jag räknas bara genom att vara jag. Jag vågar prata med människor och jag vågar vara tyst tillsammans med andra. Jag känner inte samma behov att hävda mig ständigt, den där tidigare allestädes närvarande känslan av bottenlös tomhet finns inte kvar. Andra människor kan få ha fel utan att jag behöver vara där och rätta dem.
Jag har funnit något som syns i mina ögon, människor säger det igen och igen och det har lett till att jag fått förmånen att dela med mig av allt det fantastiska som jag upplever. Jag får möta nykomlingar i AA och jag får se hur deras ögon går från att vara beslöjade av skam, ångest och ensamhet till att börja lysa och våga möta åter andra. Jag har svårt att komma på något som är vackrare än det.
Det allra största miraklet för mig är ändå att jag har funnit ett sätt att leva som gör det möjligt för mig att handskas med situationer som tidigare var ohanterliga, och det sker mer och mer på ett omedvetet plan. Alltså; det är inget jag planerar eller behöver lägga ner särskilt mycket energi på – det bara händer.
Ekonomin kan rasa tillfälligt, älskade människor kan bli sjuka och till och med dö, jag kan gifta mig och skilja mig, jag kan leva under allehanda omständigheter som för bara några år sedan med absolut säkerhet skulle ha drivit mig tillbaka till alkohol och droger, men att dricka eller knarka är inget alternativ längre. Det är magi.
Min djupaste tacksamhet och vördnad går naturligtvis till de hundra första medlemmarna i den organisation som kom att kalla sig för Anonyma Alkoholister, för att de valde att skriva ner sina erfarenheter i en bok i stället för att – som de bland annat tänkte – bygga sjukhus i Amerika. Utan dessa människor och deras förgångare hade jag aldrig suttit här i min lägenhet idag.
All värme och kärlek också till mina bröder och systrar i denna fantastiska andens gemenskap. Jag hoppas få möta många av er under min resa genom allt det här fantastiska som jag idag vet är livet.
Ibland kommer det tillbaka med full kraft. Jag vet att det kommer att gå över, att det kommer med all sannolikhet att kännas bra igen i morgon, men när jag har haft sådär riktigt bra dagar som idag, då är det som att minnena vräker sig över mig och jag kan liksom inte värja mig.
.
.
.
Jag minns.
Ljudet som uppstår när en knuten näve träffar mitt käkben.
Det låter inte alls som på film.
Känslan när revben går av.
Den smärtan är särskilt obehaglig. Man kan liksom inte andas.
Doften av bränd hud.
Sticker i näsan.
.
.
.
Handbojorna som skär in i handlederna, knivseggen som delar huden i flikar, blodsmaken i munnen, spegelbilden som jag inte känner igen, det öronbedövande ljudet när näsbenet går av, blodet som rinner varmt ur ett sprucket ögonbryn – och orden. Alla de där orden. Orden är fan värst, för de sitter djupast. De påverkar allt jag gör, allt jag tänker, allt jag tillåter mig och allt jag förnekar mig.
“Jag fattar inte hur du tänker” “Din jävla hora” “Du behöver lära dig att lida” “Smärta är när vekheten rinner ur kroppen” “Sluta skrika” “Jag trycker av om du inte håller käften” “Du är så jävla dum i huvudet” “Shhh…det är våran hemlighet. Du får inte säga något till någon” “Varför kan du inte bara dö?” “Berättar du så dödar jag dig, och du vet att jag menar det” “Om vi någonsin ses igen, så är det bara en av oss som går levande därifrån – och det är inte du” “Du är slut. Ingen kommer någonsin att vilja ha dig” “Du ska vara jävligt tacksam att jag är tillsammans med dig”
När de här tankarna slår rot och tar plats, och när minnena vägrar låta mig vila och när det känns som att jag helst vill krypa ur mitt eget skinn, då skäms jag. Jag skäms för att jag låter någon röra vid mig alls, för andra är så vackra och rena och fulla av allt det där fantastiska som jag aldrig kommer att bli, och jag blir så rädd att allt det här ruttna i mig ska smitta av sig på dem.
Herregud, hur kan jag ens tro att den där värmen i någon famn är något som rätteligen tillkommer mig?
Hur kan jag vara så förmäten att jag tror att det inte kommer att straffa sig att jag tar för mig och njuter av människors närvaro? Vad är det för sjuka idéer som gör att jag tror att det folk säger är sant när de säger att jag förtjänar att må bra, att jag förtjänar all den här rena lyckan jag upplever?
Jag tänker att de inte vet vad de pratar om. Om de förstod hur smutsig jag är, hur förbrukad jag är, hur vansinnigt förstörd jag är – då skulle de vända och gå.
.
.
.
I såna lägen är det lättare att vara den som går först, för då slipper jag få mina största rädslor bekräftade. Det gör mindre ont (inbillar jag mig) att hålla mig på avstånd från människor – att fortsätta vara ensam – än att släppa folk nära och sen tvingas se dem gå åt andra hållet.
(nej, jag vet att folk inte kommer att gå, jag vet att det finns människor omkring mig som älskar mig för den jag är – inte trots den jag är, i förnuftet vet jag att det är så, men det hjälper inte i dessa ”mentala blinda fläckar” som det pratas om i en bra bok jag läser. det känns verkligen som att alla – utan undantag – skulle försvinna om jag pratade om det här. så puckad är jag en natt som denna)
vem sa vad om vad?