Som ett oskrivet blad.

Jag är alldeles ny i dina händer – i dina ögon
Led mig varsamt framåt

Jag vet inte så mycket
Jag kan inte riktigt
men jag vill lära mig

Lära mig
om dig
av dig
med dig
Lära dig mig

Jag vill att du ska förstå orden i mina ögon
de som aldrig blir sagda
och jag vill ge dig den här längtan
Du vet
Den här som sliter i bröstet
Du vet ju hur det känns

Så sitt med mig
skratta med mig
prata om viktiga saker
eller om musik från längesedan

Ta din hand
den där fina handen längst ut på din vackra arm
och slut den omkring min

Jag är rädd
men med din fina hand omkring min
så ska det nog gå bra

Aye, pirater!

Vi gjorde det, hörni. Det är helt fantastiskt. Jag kunde tyvärr inte vara med på valvakan på KTH, men jag satt här hemma i fåtöljen med tårar i ögonen och såg Rick, Janne, Christian, Anna, Emma och många av er andra på tv och jag var så stolt över att vara en del av det ni är en del av, jag är så stolt över att stå skuldra vid skuldra med så engagerande människor.

Vi gjorde det. Vi knep ett mandat i EU-parlamentet, och äntligen kan jag andas ut för jag vet att det i alla fall finns en person – om än en odåga – som kommer att höja sin röst när det gäller de saker som är viktiga för mig, och framför allt viktiga för min sons framtid. Han kan inte rösta än på några år, så jag gör vad jag kan för hans skull. Igår i vallokalen gick han omkring med höjda armar, gjorde piratljud och sjöng/lät ”Aaarrrrrr, Piraaaatpartieeeeeet” och nio år gammal vet han vad FRA-lagen innebär (i stora drag). Hans kommentar för ett år sedan var ”Men mamma, den där lagen är ju jättedum. Man måste ju faktiskt kunna prata hemlisar med sina kompisar. Det är ju som om du skulle lyssna jämt, det vill jag faktiskt inte även om jag har varit snäll” så till och med han hajar att argumentet med ”rent mjöl i påsen” liksom inte håller.

Ja, det kanske är flest personer mellan 18-30 som röstar på PP och det är väl bra det? Det är ju en jäkla tur, kan jag tycka, att de som ska ta över det här landet längre fram faktiskt förstår vad som är viktigt här i världen. Ja, sånt där som demokrati, och åsiktsfrihet och sånt menar jag. Sånt som Piratpartiet sysslar med.

Gått och blandat.

Igår låg jag i solen och pratade med en väninna som jag tycker väldigt mycket om. Hon befinner sig i en svår situation just nu, svår på ett sätt som jag känner igen mer än väl och det gör så ont i mig när jag ser hur det här påverkar henne. Jag hör vad hon säger bakom orden och jag känner igen skammen, skuldkänslorna, frustrationen, pendlandet mellan att å ena sidan älska någon och önska att det kunde bli bra och å andra sidan gå omkring med en känsla av att befinna sig som levande begravd under flera ton cement; kan inte andas, orkar inte röra sig, kommer inte ut. Jag vet inte riktigt vad jag kan göra för henne, men jag vill göra någonting i alla fall. Det jag hade behövt när jag befann mig i den där situationen var någon som slet mig ut och gav mig konstgjord andning, för jag kunde inte andas där jag levde. Jag hade behövt någon som tvingade in lite friskare tankar i huvudet på mig, för allt som snurrade i mitt huvud var förorenat av skam och självförakt – jag borde ju veta så mycket bättre.

I mitt fall (eller, snarare: i mina vänners fall) var det såklart inte helt enkelt eftersom jag drog mig undan, släppte inte in någon, KUNDE INTE släppa in någon – det fanns människor (tack Sanna och Cecilia och Timo – jag hade dött utan er) som försökte nå mig, som försökte slita mig ut för att hjälpa mig att andas, men när jag väl kom ut så blev jag bländad av ljuset därute och lungorna värkte av alltför mycket friskhet och jag drog mig tillbaka in till det välkända och svarta och klibbiga som var min verklighet och där blev jag kvar en stund till.  Efter enträgen hjälp och fantastisk uppbackning från ovan nämnda tre, vilka aldrig vek från min sida oavsett hur det såg ut, samt fantastisk hjälp från en och annan instans samt andra människor - inte minst er som läste min blogg och som backade upp mig den vägen – så kom jag till slut ut hit till er andra och sakta, sakta har jag börjat ta del av det som kallas livet igen. Idag är det magiskt, allt är magiskt, jag tackar Gud för allt jag har idag och självklart blir jag enormt berörd när jag ser någon som befinner sig där jag befann mig för bara ett kort ögonblick sedan; självklart vill jag hjälpa till om jag på något sätt kan.

Nåväl, jag ska göra för henne vad mina vänner gjorde för mig: de fanns där och de lyssnade och de backade upp mig i allt och de vek aldrig från min sida. De var där natt och dag, när jag grät och när jag hade ångest och inte ville ha någon nära mig, när jag var psykotiskt lycklig över att vara fri, när världen rasade samman, när jag gick och gick tillbaka igen, när jag ringde och var panikslagen och när allt till slut ordnade sig så åt vi middag och drack hundratals liter kaffe och genom allt snurr både då och sen så har de varit där hela tiden. Jag hade dött utan dem. Så är det. Aldrig har det stått mera klart än just nu.

.

.

.

.

.

.

.

Ja just ja. Det var ju för att tipsa om det här jag började skriva det här inlägget. Det är underligt hur orden går egna vägar och gör saker helt på eget bevåg. Hur som helst så är Josh sådär…bra som bara han kan vara. Ja jävlar ja. Det brinner i trapphuset.

Bra saker.

* Jag fick ta emot ett femtesteg igår. Stort och vackert och jag inser – igen – att min relation till de närvarande blir djupare och närmare än den var innan, att vi kommer att stå varandra nära på ett sätt som man inte gör med någon annan. Det finns inga ord att beskriva det…det är magi.

* I morse var jag ute i en och en halv timme med min hund. Fåglarna sjöng och solen värmde näsan och kinderna, det doftade vår och min hund var sådär glad som bara han kan vara. Svårslaget.

* Mitt jobb. Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga, men i torsdags satt jag i bilen och grät av tacksamhet när jag var på väg till jobbet. Wow.

* Min hemmagrupp. Jag är en del av en fantastisk samling människor som verkligen värnar om AA som helhet och om vår lilla del av denna helhet. Vi är en grupp människor som faktiskt har en ärlig önskan att hjälpa andra som lider som vi själva har lidit.

* Söndagar. Möte klockan elva, äta lunch med vänner och sen studiegrupp klockan tre. Det är dagen idag det. Och i morgon ska jag till jobbet igen. Tjoho!

Jo, jag har börjat jobba förstår ni.

Jag får bevittna magi på mitt jobb. Jag får sitta med och se när ljuset tänds i tidigare tomma ögon, jag får se hopplöshet ersättas av hopp, jag får se människor som varit uträknade av samhället och sig själva inse att det finns något annat, att livet inte behöver se ut som det har gjort hittills.  Jag får vara alldeles nära när det där tomma svarta hålet börjar fyllas med ljus och värme – och det går ju så fort!

Åter igen får jag bekräftat att det inte finns någonting som inte kan övervinnas med kärlek, vänlighet och förståelse.

Jag har världens bästa jobb och världens bästa liv. Grattis till mig.

Meningslöst rapande av fakta – mest för min skull.

Nu händer det grejer igen. Fina sonen är här hela veckan och det är fantastiskt. Vi myser och kramas och tittar på tv och promenerar och busar i snön och får en massa TID tillsammans – det är svårslaget. I morgon ska jag tydligen hålla på och fylla år, men jag låter nog bli det. Jag åker och gaddar mig i stället och sen har jag den enorma förmånen att få stå på scen tillsammans med Ricky, han ska vara förband till Lazee och han frågade mig om jag hade lust att vara delaktig. Självklart ville jag det! Vi har repat de senaste dagarna och det känns hur bra som helst. Igår när vi repade fick jag såna extrema lyckorus, tänkte igen och igen att det ju är såååå korkat att jag inte sjunger HELA TIDEN. Lycka, lycka, lycka!

Och som om det inte räckte så ska jag till Stockholm och tala på fredag och sen till Borlänge för att göra samma sak på lördag. Det är fantastiskt ju.

Lite tankar innan meditationsmöte och möte.

Träningsvärk. Ont i ryggen. Sovande sponsee på soffan. Meditationsmöte i antågande. Tänker på workshopen i Stockholm i helgen – vet att den kommer att ändra mitt liv. Tänker tillbaka på att jag träffade mjuka, vackra, mörkögda, själsfränden från staden-tio-mil-norrut (nästan) igår och på hur gärna jag vill träffa honom oftare och inte bara på nätet utan sådär på riktigt som igår när jag fick krama honom och lyssna och prata och jag tänker på alla fina samtal vi har haft vid bardisken (nyktra dock) innan jobbet och jag tänker på hur väl vi förstår varandra och på hur vackert det är att ha såna vänner. Jag tänker på hur vackert det är att ha såna vänner även utanför AA även om det är just där (på AA alltså) som jag tillbringar den största delen av min tid och har de människor som står mig närmast.

Ja, jag tillbringar mycket tid i lokalen. Inte för att jag måste. Inte för att det är en sekt. Inte för att jag skulle börja supa om jag inte gjorde det. Nej, för jag har faktiskt tillfrisknat från alkoholism och det tillfrisknandet är inte beroende på hur mycket tid jag sitter på möten. Det är inte därför jag är där.

Nej, jag är där för att jag vill. För att jag älskar att andas in den där doften av stearinljus och kaffe och kärlek. För att jag älskar de obekväma stolarna som tar död på min rygg (den enda som funkar för mig är oftast upptagen, för andra gillar den också), för att jag älskar varenda en av människorna där inne, för att jag jag vet att om det inte vore för den kraft jag funnit genom AA:s program så skulle jag inte ha suttit här och bloggat just nu. För jag hade varit död.

Den kärlek jag hyser till AA:s program och AA som helhet kan jag inte beskriva i ord. Det går inte. Men jag kan vara där och jag kan försöka ge vidare något av allt det fantastiska jag har fått genom att låsa upp dörren så folk kan komma in, jag kan göra det jag kan för att människor ska känna sig välkomna, jag kan koka kaffe och jag kan ställa i ordning lokalen för möte, jag kan hålla i möten och jag kan hjälpa andra människor som lider som jag har lidit – helt enkelt göra för dem vad den man som så kärleksfullt tog sig tid att ge vidare sin erfarenhet till mig gjorde den där dagen i augusti 2000.

AA gav mig mitt liv. Då kanske det inte är så konstigt att jag gärna låter mitt liv stanna kvar där. Det har ju blivit så bra.

Med risk för att vara Halleluja-ig…

Den senaste veckan har varit minst sagt omvälvande. Det har varit både enorm lycka, massor med skratt och bottenlös förtvivlan. Jag har upplevt en maktlöshet som har varit nästan förlamande, jag har sörjt något som aldrig blev och varit lycklig över det som ändå finns kvar.

Någon som står mig nära har tagit återfall men som genom ett under faktiskt överlevt (trots 180 kilometer i timmen på glashal motorväg mitt i natten) och sedan kommit tillbaka till gemenskapen och programmet med en iver och hängivenhet som jag sällan skådat. Jag har sett mirakel ske alldeles framför mina ögon (på RIKTIGT alltså – helt otroligt!), jag har fått bevisat att jag har mer självrespekt än jag är bekräftelsetorsk nuförtiden (äntligen!)  och jag har varenda dag, varje timme och praktiskt taget i varje andetag känt att Gud är närvarande i allt jag gör och allt som sker – både allt det som gett mig sådan lycka att det nästan känts som att jag ska sprängas och i det som har gjort ont.

Jag känner mig hudlös – på ett bra sätt (nej, S – jag leker inte med någon osthyvel), jag har av någon anledning inga försvar, inga murar, och människor kommer mig således nära på ytterligare ett nytt sätt. Jag känner mig delaktig och och jag känner att jag verkligen kan knyta an till människor, och även om det, som sagt, också har varit mycket smärta den senaste veckan så är det liksom mindre viktigt på något märkligt sätt – för jag har fått förmånen att vara med om så osannolikt mycket som är så enormt utvecklande.

Dessutom har jag plötsligt begåvats med någon slags förmåga att se saker i ett större perspektiv. Jag förstår vad som händer när det händer i stället för efteråt, som det alltid har varit tidigare. Bara det är ju en vinst utan dess like.

(jag läste precis igenom vad jag skrivit och jag inser att jag låter nyförälskad eller nyfrälst, och det är nog inte så långt ifrån sanningen: en nytändning i livet. det är ju också lite konstigt att det kommer nu – under den period på året då jag brukar må som sämst. jag har aldrig mått såhär bra. någonsin.)

och nu tog orden sådär abrupt slut.

.

.

.

Uppdatering: Ricky har ju släppt en skiva som jag vill tipsa om. Hiphop och lite reggae och funk på svenska om sånt som jag gillar: tillfrisknande och kärlek och Gud och sånt. Det är inte utan att jag är stolt över att ha sådana människor omkring mig.

Inifrån och ut.

Idag fyller jag hjärtat med kärlek och inspiration, och det gör jag genom att befinna mig innanför dörren (och bakom disken faktiskt) på Gävles schysstaste klädbutik. Jag har svårt att tro att det finns så mycket tatueringar, sån hård yta OCH så mycket mjukhet och så mycket kärlek samlat på 80 kvadratmeter någon annanstans än just här. Lycka!

De senaste dagarna har jag:

* Skrivit en sångtext på beställning. (aldrig gjort förut)

* Haft migrän. (heeeela dagen idag. värdelöst!)

* Inte gått på hockey som jag skulle. (för att jag hade migrän)

* Tänkt och vridit och vänt på allt möjligt – och som vanligt inte blivit så mycket klokare för det.

* Åter igen fått bevittna hur Den Omtalade Förändringsprocessen griper tag i en människa som förvandlas alldeles framför mina ögon.

* Haft ett snack med en man med mediala gåvor. Han bekräftade en del saker som jag tänkt på ett tag och det var skönt.

* Sjungit på Sinnesrogudstjänst och hamnat i tidningen på köpet.

* Fått den enorma förmånen att ta emot ett femtesteg. Igen.

* Fått en tatuering i julklapp. Tjoho!