Julafton 2009

Jäjä, det blev någon form av årskrönika här nedan – fast det inte alls var meningen. Jaja – så är det. Det är som att det inte riktigt är jag som bestämmer när orden väl kommer, direktkoppling mellan hjärnan och fingrarna och så händer det bara. Intressant fenomen.

Dagens ord är kärlek. Att älska och att låta andra älska mig. Idag har jag varit omkring människor som älskar mig, som på riktigt älskar mig. Människor som jag kan skratta och gråta med, människor som vågar säga sanningen till mig även när det inte är bekvämt för varken mig eller dem själva, som är  sårbara tillsammans med mig, som lyssnar och hör det jag säger och som delar med sig ur sina egna hjärtan. Jag har varit tillsammans med människor som inte bryr sig om hur det ser ut i mitt hem – som inte bryr sig om huruvida jag ens har ett hem; de besöker mig där jag är – eller hur jag ser ut, min ekonomiska status bekymrar dem inte det minsta, mitt hälsotillstånd är irrelevant (nåja, de lider med mig när jag lider, men det är en annan sak – de blir inte obekväma av min sjukdom), de bryr sig inte om vilka kläder jag bär eller vilken telefon jag har. Det spelar dem ingen roll vad jag läser för böcker, vad jag arbetar med, vilken musik jag lyssnar på – vi identidierar oss och möts på ett helt annat plan. Man pratar om ”language of the heart” och det är precis det jag fått uppleva ikväll. Mitt hjärta har talat till deras, och deras hjärtan har talat till mitt. Tänk att det finns människor som går omkring en hel livstid och aldrig får uppleva någon sådant, vilken förmån jag har!

Jag tänker  på och ber för en vän som jag pratade med för några dagar sedan. Då bodde han i sin bil ett par mil västerut från mig, han var uppgiven och trött och hoppades att polisen snart skulle ta honom så han kunde nyktra till. Jag har försökt ringa honom idag, men det hörs ett klick och sen ”Numret du har ringt kan inte nås för närvarande…” och jag ber till Gud att det betyder att han sitter på arresten – inte att han har frusit ihjäl i bilen.

Julaftonen är till ända och jag kan med glädje säga att det här har varit den finaste julaftonen i mitt liv hittills. Inte nog med att jag har en fästman som är en fantastisk kock och som har slavat i köket i två dagar och således åstadkom ett julbord utan dess like, men jag har känt mig verkligt nära min älskade, bror och min mamma och på kvällen kom vännerna, vilka bara kommer att stå mig närmare och närmare för varenda vecka som går. Det är så vackert!

Ikväll kommer jag att somna gott och innan jag gör det så ska jag vara noga med att tacka Gud för allt jag har i mitt liv idag, för allt överflöd jag faktiskt lever i när jag väljer att se på saker från rätt håll.

Det är fullt möjligt att jag är den just nu lyckligaste människan på jorden.

2009

Det var så länge sedan jag skrev att jag inte vet om orden kommer att finnas där när jag nu åter igen sträcker ut en mental hand för att finna dem. 2009 går mot sitt slut och jag tänker på vilket år det har varit. Vilket år det har varit!

Vid den här tiden förra året var jag på anstalten och gav massage, och när jag läser det jag skrev då finns det människor jag tänker på och sörjer, människor som stod mig så nära men som försvann. Vart tog ni vägen? En del är ute i missbruk igen och jag ber för dem (er) varje dag och jag hoppas och önskar att de (ni) ska överleva för att se våren komma (och bara det här nyåret, även om det finns en hel del saker som talar för raka motsatsen) och jag är så tacksam över nåden jag fått; nåden att komma ihåg.

Jag kommer ihåg var jag kommer ifrån trots att det var över nio år sedan jag var där, jag kommer ihåg att göra rätt saker varje morgon och varje kväll, jag kommer ihåg att fortsätta försöka sprida budskapet om hopp och tillfrisknande vidare, jag kommer ihåg allt det jag behöver komma ihåg för att fortsätta vara nykter och drogfri. Jag vet inte varför jag fått nåden att minnas när människor som varit minst lika passionerade som jag faktiskt har börjat glömma, människor som varit lika måna om att göra rätt saker som jag är, människor som under flera år har gjort precis det som krävs – men ändå har de börjat glömma. Varför får jag fortsätta minnas? Jag vet inte, men jag tackar den där Guden jag tror på för att det är så.

Förra julen tillbringade jag i lokalen tillsammans med ett trettiotal av mina vänner, den här julen ser helt annorlunda ut. Jag är bostadslös och sitter i rullstol, värken är konstant och jag minns knappt när jag sov längre än en timme i sträck. Men vet ni? Det är helt okej ändå.

Jag har världens finaste man vid min sida, han kom med hösten och är lika kristallklar som luften en novembernatt, han ser igenom mig som om jag vore genomskinlig och han avslöjar mig och håller mig ansvarig och älskar mig på ett sätt som jag inte trodde att någon annan än min pappa kunde göra: näst intill villkorslöst. Han står vid min sida när allt annat faller. Nu när precis allt har rasat omkring mig så är han en klippa, han kysser min panna, håller min hand och smeker mitt hår och säger att han har kommit för att stanna. Han har levt samma liv som jag, han har hittat samma väg ut som jag och det gör att han förstår mig på ett sätt som ingen annan någonsin gjort. Hur skulle de kunna göra det? Jag har börjat lära mig vad det innebär att bli respekterad, att bli sedd och hörd, jag har börjat förstå vad det innebär att vara verkligt nära någon utan en massa masker och skydd och murar, jag har börjat inse hur det känns när något är på riktigt och när något är riktigt viktigt, och tack vare det har jag fått möta rädslor som jag inte ens trodde att jag hade. Jag fortsätter växa, han fortsätter växa och vi växer tillsammans. Han är allt det där jag bad om och när jag läser det idag så är det som att läsa en exakt beskrivning av det vi delar, och det är helt fantastiskt. Jag tänker att kanske är det första gången jag helt utan förbehåll tillåter mig att älska någon och tillåter någon att älska mig tillbaka. Det är lite knepigt och krångligt ibland, men jag lär mig. Man måste lära sig krypa innan man lär sig att gå, och ibland tycker jag att jag ligger hjälplös och inte riktigt har lärt mig att ens fästa blicken ännu, men han är tålmodig och varm och öm och han bär mig på starka armar. Fantastisk, är han. Helt fantastisk. 2009 gav mig honom.

2009 gav mig vänner och tog vänner ifrån mig. 2009 gav mig en hel del smällar i form av människor som svek och bedrog, men också vackra vinternätter alldeles i början, bra filmer, riktigt nära vänskap, sommarminnen av en skog ljudande av naturens harmoniska melodier, hällande regn, ett barn (mitt barn) som somnar lycklig av utmattning efter fiske och bad, jag minns litervis med kaffe i solen, fantastiska möten med människor, bra böcker, doften av solvarm hud och ett hundratal mornar tillsammans med likasinnade. 2009 var året då jag förlorade allt som jag trodde var viktigt och som jag trodde definierade mig som människa och person, 2009 var året då jag den hårda vägen (naturligtvis) verkligen insåg att det enda som egentligen är viktigt är kärleken till och från mina medmänniskor. Utan min älskade, mina vänner och min familj hade jag aldrig tagit mig igenom de senaste fyra månaderna och fortfarande varit vid liv. 2009 har visat mig vilka som är mina vänner och vilka som inte är det, vilka som kan svänga sig med vackra ord men som försvinner när det börjar osa hett och vilka som inte bara går genom elden tillsammans med mig utan som dessutom bär mig genom lågorna och skyddar mig.

Jag trodde inte att jag kunde lära mig mer än jag gjorde under 2008. Jag hade fel.

Som ett oskrivet blad.

Jag är alldeles ny i dina händer – i dina ögon
Led mig varsamt framåt

Jag vet inte så mycket
Jag kan inte riktigt
men jag vill lära mig

Lära mig
om dig
av dig
med dig
Lära dig mig

Jag vill att du ska förstå orden i mina ögon
de som aldrig blir sagda
och jag vill ge dig den här längtan
Du vet
Den här som sliter i bröstet
Du vet ju hur det känns

Så sitt med mig
skratta med mig
prata om viktiga saker
eller om musik från längesedan

Ta din hand
den där fina handen längst ut på din vackra arm
och slut den omkring min

Jag är rädd
men med din fina hand omkring min
så ska det nog gå bra

Aye, pirater!

Vi gjorde det, hörni. Det är helt fantastiskt. Jag kunde tyvärr inte vara med på valvakan på KTH, men jag satt här hemma i fåtöljen med tårar i ögonen och såg Rick, Janne, Christian, Anna, Emma och många av er andra på tv och jag var så stolt över att vara en del av det ni är en del av, jag är så stolt över att stå skuldra vid skuldra med så engagerande människor.

Vi gjorde det. Vi knep ett mandat i EU-parlamentet, och äntligen kan jag andas ut för jag vet att det i alla fall finns en person – om än en odåga – som kommer att höja sin röst när det gäller de saker som är viktiga för mig, och framför allt viktiga för min sons framtid. Han kan inte rösta än på några år, så jag gör vad jag kan för hans skull. Igår i vallokalen gick han omkring med höjda armar, gjorde piratljud och sjöng/lät ”Aaarrrrrr, Piraaaatpartieeeeeet” och nio år gammal vet han vad FRA-lagen innebär (i stora drag). Hans kommentar för ett år sedan var ”Men mamma, den där lagen är ju jättedum. Man måste ju faktiskt kunna prata hemlisar med sina kompisar. Det är ju som om du skulle lyssna jämt, det vill jag faktiskt inte även om jag har varit snäll” så till och med han hajar att argumentet med ”rent mjöl i påsen” liksom inte håller.

Ja, det kanske är flest personer mellan 18-30 som röstar på PP och det är väl bra det? Det är ju en jäkla tur, kan jag tycka, att de som ska ta över det här landet längre fram faktiskt förstår vad som är viktigt här i världen. Ja, sånt där som demokrati, och åsiktsfrihet och sånt menar jag. Sånt som Piratpartiet sysslar med.

Gått och blandat.

Igår låg jag i solen och pratade med en väninna som jag tycker väldigt mycket om. Hon befinner sig i en svår situation just nu, svår på ett sätt som jag känner igen mer än väl och det gör så ont i mig när jag ser hur det här påverkar henne. Jag hör vad hon säger bakom orden och jag känner igen skammen, skuldkänslorna, frustrationen, pendlandet mellan att å ena sidan älska någon och önska att det kunde bli bra och å andra sidan gå omkring med en känsla av att befinna sig som levande begravd under flera ton cement; kan inte andas, orkar inte röra sig, kommer inte ut. Jag vet inte riktigt vad jag kan göra för henne, men jag vill göra någonting i alla fall. Det jag hade behövt när jag befann mig i den där situationen var någon som slet mig ut och gav mig konstgjord andning, för jag kunde inte andas där jag levde. Jag hade behövt någon som tvingade in lite friskare tankar i huvudet på mig, för allt som snurrade i mitt huvud var förorenat av skam och självförakt – jag borde ju veta så mycket bättre.

I mitt fall (eller, snarare: i mina vänners fall) var det såklart inte helt enkelt eftersom jag drog mig undan, släppte inte in någon, KUNDE INTE släppa in någon – det fanns människor (tack Sanna och Cecilia och Timo – jag hade dött utan er) som försökte nå mig, som försökte slita mig ut för att hjälpa mig att andas, men när jag väl kom ut så blev jag bländad av ljuset därute och lungorna värkte av alltför mycket friskhet och jag drog mig tillbaka in till det välkända och svarta och klibbiga som var min verklighet och där blev jag kvar en stund till.  Efter enträgen hjälp och fantastisk uppbackning från ovan nämnda tre, vilka aldrig vek från min sida oavsett hur det såg ut, samt fantastisk hjälp från en och annan instans samt andra människor - inte minst er som läste min blogg och som backade upp mig den vägen – så kom jag till slut ut hit till er andra och sakta, sakta har jag börjat ta del av det som kallas livet igen. Idag är det magiskt, allt är magiskt, jag tackar Gud för allt jag har idag och självklart blir jag enormt berörd när jag ser någon som befinner sig där jag befann mig för bara ett kort ögonblick sedan; självklart vill jag hjälpa till om jag på något sätt kan.

Nåväl, jag ska göra för henne vad mina vänner gjorde för mig: de fanns där och de lyssnade och de backade upp mig i allt och de vek aldrig från min sida. De var där natt och dag, när jag grät och när jag hade ångest och inte ville ha någon nära mig, när jag var psykotiskt lycklig över att vara fri, när världen rasade samman, när jag gick och gick tillbaka igen, när jag ringde och var panikslagen och när allt till slut ordnade sig så åt vi middag och drack hundratals liter kaffe och genom allt snurr både då och sen så har de varit där hela tiden. Jag hade dött utan dem. Så är det. Aldrig har det stått mera klart än just nu.

.

.

.

.

.

.

.

Ja just ja. Det var ju för att tipsa om det här jag började skriva det här inlägget. Det är underligt hur orden går egna vägar och gör saker helt på eget bevåg. Hur som helst så är Josh sådär…bra som bara han kan vara. Ja jävlar ja. Det brinner i trapphuset.

Bra saker.

* Jag fick ta emot ett femtesteg igår. Stort och vackert och jag inser – igen – att min relation till de närvarande blir djupare och närmare än den var innan, att vi kommer att stå varandra nära på ett sätt som man inte gör med någon annan. Det finns inga ord att beskriva det…det är magi.

* I morse var jag ute i en och en halv timme med min hund. Fåglarna sjöng och solen värmde näsan och kinderna, det doftade vår och min hund var sådär glad som bara han kan vara. Svårslaget.

* Mitt jobb. Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga, men i torsdags satt jag i bilen och grät av tacksamhet när jag var på väg till jobbet. Wow.

* Min hemmagrupp. Jag är en del av en fantastisk samling människor som verkligen värnar om AA som helhet och om vår lilla del av denna helhet. Vi är en grupp människor som faktiskt har en ärlig önskan att hjälpa andra som lider som vi själva har lidit.

* Söndagar. Möte klockan elva, äta lunch med vänner och sen studiegrupp klockan tre. Det är dagen idag det. Och i morgon ska jag till jobbet igen. Tjoho!

Jo, jag har börjat jobba förstår ni.

Jag får bevittna magi på mitt jobb. Jag får sitta med och se när ljuset tänds i tidigare tomma ögon, jag får se hopplöshet ersättas av hopp, jag får se människor som varit uträknade av samhället och sig själva inse att det finns något annat, att livet inte behöver se ut som det har gjort hittills.  Jag får vara alldeles nära när det där tomma svarta hålet börjar fyllas med ljus och värme – och det går ju så fort!

Åter igen får jag bekräftat att det inte finns någonting som inte kan övervinnas med kärlek, vänlighet och förståelse.

Jag har världens bästa jobb och världens bästa liv. Grattis till mig.

Meningslöst rapande av fakta – mest för min skull.

Nu händer det grejer igen. Fina sonen är här hela veckan och det är fantastiskt. Vi myser och kramas och tittar på tv och promenerar och busar i snön och får en massa TID tillsammans – det är svårslaget. I morgon ska jag tydligen hålla på och fylla år, men jag låter nog bli det. Jag åker och gaddar mig i stället och sen har jag den enorma förmånen att få stå på scen tillsammans med Ricky, han ska vara förband till Lazee och han frågade mig om jag hade lust att vara delaktig. Självklart ville jag det! Vi har repat de senaste dagarna och det känns hur bra som helst. Igår när vi repade fick jag såna extrema lyckorus, tänkte igen och igen att det ju är såååå korkat att jag inte sjunger HELA TIDEN. Lycka, lycka, lycka!

Och som om det inte räckte så ska jag till Stockholm och tala på fredag och sen till Borlänge för att göra samma sak på lördag. Det är fantastiskt ju.

Lite tankar innan meditationsmöte och möte.

Träningsvärk. Ont i ryggen. Sovande sponsee på soffan. Meditationsmöte i antågande. Tänker på workshopen i Stockholm i helgen – vet att den kommer att ändra mitt liv. Tänker tillbaka på att jag träffade mjuka, vackra, mörkögda, själsfränden från staden-tio-mil-norrut (nästan) igår och på hur gärna jag vill träffa honom oftare och inte bara på nätet utan sådär på riktigt som igår när jag fick krama honom och lyssna och prata och jag tänker på alla fina samtal vi har haft vid bardisken (nyktra dock) innan jobbet och jag tänker på hur väl vi förstår varandra och på hur vackert det är att ha såna vänner. Jag tänker på hur vackert det är att ha såna vänner även utanför AA även om det är just där (på AA alltså) som jag tillbringar den största delen av min tid och har de människor som står mig närmast.

Ja, jag tillbringar mycket tid i lokalen. Inte för att jag måste. Inte för att det är en sekt. Inte för att jag skulle börja supa om jag inte gjorde det. Nej, för jag har faktiskt tillfrisknat från alkoholism och det tillfrisknandet är inte beroende på hur mycket tid jag sitter på möten. Det är inte därför jag är där.

Nej, jag är där för att jag vill. För att jag älskar att andas in den där doften av stearinljus och kaffe och kärlek. För att jag älskar de obekväma stolarna som tar död på min rygg (den enda som funkar för mig är oftast upptagen, för andra gillar den också), för att jag älskar varenda en av människorna där inne, för att jag jag vet att om det inte vore för den kraft jag funnit genom AA:s program så skulle jag inte ha suttit här och bloggat just nu. För jag hade varit död.

Den kärlek jag hyser till AA:s program och AA som helhet kan jag inte beskriva i ord. Det går inte. Men jag kan vara där och jag kan försöka ge vidare något av allt det fantastiska jag har fått genom att låsa upp dörren så folk kan komma in, jag kan göra det jag kan för att människor ska känna sig välkomna, jag kan koka kaffe och jag kan ställa i ordning lokalen för möte, jag kan hålla i möten och jag kan hjälpa andra människor som lider som jag har lidit – helt enkelt göra för dem vad den man som så kärleksfullt tog sig tid att ge vidare sin erfarenhet till mig gjorde den där dagen i augusti 2000.

AA gav mig mitt liv. Då kanske det inte är så konstigt att jag gärna låter mitt liv stanna kvar där. Det har ju blivit så bra.

Med risk för att vara Halleluja-ig…

Den senaste veckan har varit minst sagt omvälvande. Det har varit både enorm lycka, massor med skratt och bottenlös förtvivlan. Jag har upplevt en maktlöshet som har varit nästan förlamande, jag har sörjt något som aldrig blev och varit lycklig över det som ändå finns kvar.

Någon som står mig nära har tagit återfall men som genom ett under faktiskt överlevt (trots 180 kilometer i timmen på glashal motorväg mitt i natten) och sedan kommit tillbaka till gemenskapen och programmet med en iver och hängivenhet som jag sällan skådat. Jag har sett mirakel ske alldeles framför mina ögon (på RIKTIGT alltså – helt otroligt!), jag har fått bevisat att jag har mer självrespekt än jag är bekräftelsetorsk nuförtiden (äntligen!)  och jag har varenda dag, varje timme och praktiskt taget i varje andetag känt att Gud är närvarande i allt jag gör och allt som sker – både allt det som gett mig sådan lycka att det nästan känts som att jag ska sprängas och i det som har gjort ont.

Jag känner mig hudlös – på ett bra sätt (nej, S – jag leker inte med någon osthyvel), jag har av någon anledning inga försvar, inga murar, och människor kommer mig således nära på ytterligare ett nytt sätt. Jag känner mig delaktig och och jag känner att jag verkligen kan knyta an till människor, och även om det, som sagt, också har varit mycket smärta den senaste veckan så är det liksom mindre viktigt på något märkligt sätt – för jag har fått förmånen att vara med om så osannolikt mycket som är så enormt utvecklande.

Dessutom har jag plötsligt begåvats med någon slags förmåga att se saker i ett större perspektiv. Jag förstår vad som händer när det händer i stället för efteråt, som det alltid har varit tidigare. Bara det är ju en vinst utan dess like.

(jag läste precis igenom vad jag skrivit och jag inser att jag låter nyförälskad eller nyfrälst, och det är nog inte så långt ifrån sanningen: en nytändning i livet. det är ju också lite konstigt att det kommer nu – under den period på året då jag brukar må som sämst. jag har aldrig mått såhär bra. någonsin.)

och nu tog orden sådär abrupt slut.

.

.

.

Uppdatering: Ricky har ju släppt en skiva som jag vill tipsa om. Hiphop och lite reggae och funk på svenska om sånt som jag gillar: tillfrisknande och kärlek och Gud och sånt. Det är inte utan att jag är stolt över att ha sådana människor omkring mig.