Meningslöst rapande av fakta – mest för min skull.

Nu händer det grejer igen. Fina sonen är här hela veckan och det är fantastiskt. Vi myser och kramas och tittar på tv och promenerar och busar i snön och får en massa TID tillsammans – det är svårslaget. I morgon ska jag tydligen hålla på och fylla år, men jag låter nog bli det. Jag åker och gaddar mig i stället och sen har jag den enorma förmånen att få stå på scen tillsammans med Ricky, han ska vara förband till Lazee och han frågade mig om jag hade lust att vara delaktig. Självklart ville jag det! Vi har repat de senaste dagarna och det känns hur bra som helst. Igår när vi repade fick jag såna extrema lyckorus, tänkte igen och igen att det ju är såååå korkat att jag inte sjunger HELA TIDEN. Lycka, lycka, lycka!

Och som om det inte räckte så ska jag till Stockholm och tala på fredag och sen till Borlänge för att göra samma sak på lördag. Det är fantastiskt ju.

Sova tycks överskattat det med.

Japp, nu är klockan kvart över sex på morgonen och jag har ännu inte somnat. Ont i ryggen bortom all beskrivning och min tillit till människor har fått sig ännu en törn under kvällen. Nåja, det är bara att bryta ihop, vara ledsen, svära lite, räta på ryggen, höja blicken och bemöta med kärlek och gå vidare. Amor vincit omnia är ju något jag tror benhårt på – alltså att kärleken övervinner allt. Jag vägrar bli bitter.

Nåväl, Gud är med mig, Ricky ljuder ur stereon och hunden gullar med mig – det blir bra det här.

Om tolv timmar ligger jag under nålen igen. I love.

Bara så ni vet.

De rockade. Som fan. (och detta trots att punk inte är min grej egentligen, men det var sån enorm glädje – helt omöjligt att inte smittas)

Nu sova. Jag ska upp om bara några timmar. Uff.

Antingen eller.

Sova? Be? Meditera? Kanske läsa lite andlig spis inför talaruppdraget i morgon?

Nej, jag går till Wasteland och kollar in bandet kusinen spelar i i stället. Jojo.

Med risk för att vara Halleluja-ig…

Den senaste veckan har varit minst sagt omvälvande. Det har varit både enorm lycka, massor med skratt och bottenlös förtvivlan. Jag har upplevt en maktlöshet som har varit nästan förlamande, jag har sörjt något som aldrig blev och varit lycklig över det som ändå finns kvar.

Någon som står mig nära har tagit återfall men som genom ett under faktiskt överlevt (trots 180 kilometer i timmen på glashal motorväg mitt i natten) och sedan kommit tillbaka till gemenskapen och programmet med en iver och hängivenhet som jag sällan skådat. Jag har sett mirakel ske alldeles framför mina ögon (på RIKTIGT alltså – helt otroligt!), jag har fått bevisat att jag har mer självrespekt än jag är bekräftelsetorsk nuförtiden (äntligen!)  och jag har varenda dag, varje timme och praktiskt taget i varje andetag känt att Gud är närvarande i allt jag gör och allt som sker – både allt det som gett mig sådan lycka att det nästan känts som att jag ska sprängas och i det som har gjort ont.

Jag känner mig hudlös – på ett bra sätt (nej, S – jag leker inte med någon osthyvel), jag har av någon anledning inga försvar, inga murar, och människor kommer mig således nära på ytterligare ett nytt sätt. Jag känner mig delaktig och och jag känner att jag verkligen kan knyta an till människor, och även om det, som sagt, också har varit mycket smärta den senaste veckan så är det liksom mindre viktigt på något märkligt sätt – för jag har fått förmånen att vara med om så osannolikt mycket som är så enormt utvecklande.

Dessutom har jag plötsligt begåvats med någon slags förmåga att se saker i ett större perspektiv. Jag förstår vad som händer när det händer i stället för efteråt, som det alltid har varit tidigare. Bara det är ju en vinst utan dess like.

(jag läste precis igenom vad jag skrivit och jag inser att jag låter nyförälskad eller nyfrälst, och det är nog inte så långt ifrån sanningen: en nytändning i livet. det är ju också lite konstigt att det kommer nu – under den period på året då jag brukar må som sämst. jag har aldrig mått såhär bra. någonsin.)

och nu tog orden sådär abrupt slut.

.

.

.

Uppdatering: Ricky har ju släppt en skiva som jag vill tipsa om. Hiphop och lite reggae och funk på svenska om sånt som jag gillar: tillfrisknande och kärlek och Gud och sånt. Det är inte utan att jag är stolt över att ha sådana människor omkring mig.

Josh och Drottningen – TACK!

Dagen igår: Genrep och julshow. Var HELT slut när klockan var halv fyra, åkte hem, vilade en stund, var på möte som inte slutade förrän halv elva, var på Max och käkade, åkte hem, satte mig vid datorn en stund och somnade sen i soffan.

Dagen idag: Upp klockan två minuter i sex för att lyssna på webbradio. Insåg att webbradion inte fungerade och tänkte ”Jaja, det här är väl nivån för dagen då”, somnade om på soffan, försov mig, kom sent till jobbet, hade en bra dag trots det, förutom slutet då jag irriterade mig kraftigt på två personer. Sen kom det ingen buss när det skulle, den som till slut kom var packad med folk och jag ville bara bita huvudet av någon.

Men.

Så kom jag in i hallen, och på lilla byrån låg ett paket. Jag öppnade lilla paketet och i det låg ett annat litet paket inslaget i julpapper. Eftersom jag är både nyfiken och otålig så öppnade jag det lilla paketet (kunde inte vänta till julafton) och när jag såg var det var rusade jag runt lägenheten i glädjeyra.

Min mormor som var här stod i köket och såg jätteförvånad ut medan jag hysteriskt försökte förklara om musik och metal och sångare och om när jag åkte med Josh och Drottningen i deras bil och upptäckte detta Brasilianska underverk. Jag skrattade fram berättelsen om den där gången när grannen kastade sten på min balkong för att säga två saker:

1) att jag lyssnade på väldigt konstig musik

2) att det var jävligt bra fast det var konstigt.

Sen började jag gråta av lycka och satte mig vid fläkten och tog bort plasten på en box med två Angra-skivor som Josh och Drottningen skickat till mig. Nu spelas de i bakgrunden och trots att jag är Grinchen och hatar julen så känns det lite mysigt. Mest är jag glad och tacksam över Internet och över att jag haft förmånen att träffa dessa två underbara människor. Jag är sannerligen välsignad.

Hur tackar man för något sånt här?

Gudstjänst, talarmöte och musik.

[09:48]

Igår var jag på Sinnesrogudstjänst och fick sitta alldeles bredvid R och bli andlös av hans blotta närvaro. Från början gjorde rädslan att jag kände mig separerad och ‘på avstånd’, men i takt med att minuterna flöt förbi så försvann den känslan och jag kunde andas ut och bara njuta. Jag kommer att få tillbringa praktiskt taget hela helgen tillsammans med honom, och det är så vackert. På min andra sida satt min sponsee (som också heter något på R) och som är så klockren att jag blir tårögd av att bara tänka på henne och hennes fantastiska utveckling. För inte ens ett par månader sedan mötte jag en rädd tjej som knappt vågade möta se in i mina ögon, hon gick med tunga steg och blicken stadigt fäst vid marken. Idag är hon en ung kvinna med ljus i ögonen, rak rygg och ett brett leende. Hon går med Gud.

Efter Sinnesrogudstjänsten blev det filmkväll tillsammans med några av mina närmaste vänner och sen sova på soffan hos en av dem eftersom klockan var sent och min hund är hos finaste T i helgen.

Om några timmar ska jag vara talare på ett talarmöte i Söderhamn, det är läskigt och fint, läskigt för att jag ”återvänder till brottsplatsen” och fint för att jag vet att jag har 24 av mina bästa vänner med mig.

För övrigt såg vi en fantastisk film igår, den heter ”Once” och jag vaknade i natt av att jag låg på A’s soffa och sjöng i sömnen. Den här låten sjöng jag. Den är otrolig ju.

Ysabelle om kärlek.

[det var då]

Han är gift, men ligger i min säng med varma händer mot min hud. Vi vet båda två att det här är ett evigt ögonblick att spara i våra minnen, men att det inte kommer att bli mer än så. Kanske är det därför som jag vågar öppna hjärtat och möta hans blick, kanske är det därför jag med lätthet skrattar och gråter och pratar om allt som är viktigt, och kanske är det därför minnet av honom med gitarren i famnen i mitt kök är så levande. Kanske är det därför vi älskar varandra med sådan intensitet.

”Du vet att hon är hos dig

du räknar ditt hjärtas slag

du får hennes glaspärlekyss

den gör dig så hopplöst svag

du lovar henne allt

du aldrig kan hålla

och du älskar henne

ända till September”

Ulrika skickade utmaningen via Mymlan som är hela bloggosfärens lektant (och här finns reglerna till utmaningen).

Jag skickar utmaningen vidare till Johnny, Rum237, Nemo, ania och Jenny.

Eureka!

Nu kom jag på vem som skickat skivan. Hon frågade efter min adress för ett tag sedan, och jag läste om det här bandet hos henne när Mymlan hade varit lektant i vanlig ordning, det var ju därför det klingade så bekant.

Men åh!

Det är ju så bra! Sådär melankoliskt, hjärtslitande och liksom mörkt och hennes klara röst är en sån schysst kontrast mot det där mörka, och det faktum att det är män som körar bakom hennes leadsång är bara så jäkla bra.  Texterna talar till mig, kanske extra mycket just idag.

(men vem vem vem skickar musik till mig? jävlarihelvete vad nyfiken jag är. har också en gnagande känsla av att jag borde veta, att det är nått jag förbiser. vafan. huvudet funkar inte – men musiken är bra. grannarna reagerar och säger ”du spelar så märklig musik, men det är ju bra grejer”, och jag kommer att tänka på när Drottningen och Josh hade varit här och jag poppade Angra riktigt högt och det var nån som inte ens bor i mitt hus som kastade sten på min balkong och sa ”Vad är det för nått du spelar? Det är ju skitbra ju!” och jag kunde inte annat än hålla med. musik är fan livets essens.)