Annandag jul. Minsann.

Det är alltid såhär kring jul. Det är en tuff tid för många, och för många som funkar som jag så tycks alkohol eller droger vara den enda utvägen från tristess eller ångest eller utanförskap eller vad det nu är. Ytterligare en vän är just nu ute i kylan och knarkar, och det gör så ont i mig. Jag vänjer mig aldrig, lär mig aldrig att stänga av – för varje nyktert år som går så gör det bara ondare. Jag lider med mina olyckssystrar och -bröder.

För övrigt så är det ett jävla väder, men det gör ingenting för jag ska våga mig ut på en utflykt. Handla åt mamma står på schemat, och när vi ändå är ute och far kanske vi hittar på något annat också. Beroende på vad min rygg säger, naturligtvis.

Nåväl, det blir bra det här…och jag ber att mina vänner ska överleva. Jag vill inte att fler ska behöva dö. Vill inte behöva gå på ännu en begravning.

Julafton 2009

Jäjä, det blev någon form av årskrönika här nedan – fast det inte alls var meningen. Jaja – så är det. Det är som att det inte riktigt är jag som bestämmer när orden väl kommer, direktkoppling mellan hjärnan och fingrarna och så händer det bara. Intressant fenomen.

Dagens ord är kärlek. Att älska och att låta andra älska mig. Idag har jag varit omkring människor som älskar mig, som på riktigt älskar mig. Människor som jag kan skratta och gråta med, människor som vågar säga sanningen till mig även när det inte är bekvämt för varken mig eller dem själva, som är  sårbara tillsammans med mig, som lyssnar och hör det jag säger och som delar med sig ur sina egna hjärtan. Jag har varit tillsammans med människor som inte bryr sig om hur det ser ut i mitt hem – som inte bryr sig om huruvida jag ens har ett hem; de besöker mig där jag är – eller hur jag ser ut, min ekonomiska status bekymrar dem inte det minsta, mitt hälsotillstånd är irrelevant (nåja, de lider med mig när jag lider, men det är en annan sak – de blir inte obekväma av min sjukdom), de bryr sig inte om vilka kläder jag bär eller vilken telefon jag har. Det spelar dem ingen roll vad jag läser för böcker, vad jag arbetar med, vilken musik jag lyssnar på – vi identidierar oss och möts på ett helt annat plan. Man pratar om ”language of the heart” och det är precis det jag fått uppleva ikväll. Mitt hjärta har talat till deras, och deras hjärtan har talat till mitt. Tänk att det finns människor som går omkring en hel livstid och aldrig får uppleva någon sådant, vilken förmån jag har!

Jag tänker  på och ber för en vän som jag pratade med för några dagar sedan. Då bodde han i sin bil ett par mil västerut från mig, han var uppgiven och trött och hoppades att polisen snart skulle ta honom så han kunde nyktra till. Jag har försökt ringa honom idag, men det hörs ett klick och sen ”Numret du har ringt kan inte nås för närvarande…” och jag ber till Gud att det betyder att han sitter på arresten – inte att han har frusit ihjäl i bilen.

Julaftonen är till ända och jag kan med glädje säga att det här har varit den finaste julaftonen i mitt liv hittills. Inte nog med att jag har en fästman som är en fantastisk kock och som har slavat i köket i två dagar och således åstadkom ett julbord utan dess like, men jag har känt mig verkligt nära min älskade, bror och min mamma och på kvällen kom vännerna, vilka bara kommer att stå mig närmare och närmare för varenda vecka som går. Det är så vackert!

Ikväll kommer jag att somna gott och innan jag gör det så ska jag vara noga med att tacka Gud för allt jag har i mitt liv idag, för allt överflöd jag faktiskt lever i när jag väljer att se på saker från rätt håll.

Det är fullt möjligt att jag är den just nu lyckligaste människan på jorden.

2009

Det var så länge sedan jag skrev att jag inte vet om orden kommer att finnas där när jag nu åter igen sträcker ut en mental hand för att finna dem. 2009 går mot sitt slut och jag tänker på vilket år det har varit. Vilket år det har varit!

Vid den här tiden förra året var jag på anstalten och gav massage, och när jag läser det jag skrev då finns det människor jag tänker på och sörjer, människor som stod mig så nära men som försvann. Vart tog ni vägen? En del är ute i missbruk igen och jag ber för dem (er) varje dag och jag hoppas och önskar att de (ni) ska överleva för att se våren komma (och bara det här nyåret, även om det finns en hel del saker som talar för raka motsatsen) och jag är så tacksam över nåden jag fått; nåden att komma ihåg.

Jag kommer ihåg var jag kommer ifrån trots att det var över nio år sedan jag var där, jag kommer ihåg att göra rätt saker varje morgon och varje kväll, jag kommer ihåg att fortsätta försöka sprida budskapet om hopp och tillfrisknande vidare, jag kommer ihåg allt det jag behöver komma ihåg för att fortsätta vara nykter och drogfri. Jag vet inte varför jag fått nåden att minnas när människor som varit minst lika passionerade som jag faktiskt har börjat glömma, människor som varit lika måna om att göra rätt saker som jag är, människor som under flera år har gjort precis det som krävs – men ändå har de börjat glömma. Varför får jag fortsätta minnas? Jag vet inte, men jag tackar den där Guden jag tror på för att det är så.

Förra julen tillbringade jag i lokalen tillsammans med ett trettiotal av mina vänner, den här julen ser helt annorlunda ut. Jag är bostadslös och sitter i rullstol, värken är konstant och jag minns knappt när jag sov längre än en timme i sträck. Men vet ni? Det är helt okej ändå.

Jag har världens finaste man vid min sida, han kom med hösten och är lika kristallklar som luften en novembernatt, han ser igenom mig som om jag vore genomskinlig och han avslöjar mig och håller mig ansvarig och älskar mig på ett sätt som jag inte trodde att någon annan än min pappa kunde göra: näst intill villkorslöst. Han står vid min sida när allt annat faller. Nu när precis allt har rasat omkring mig så är han en klippa, han kysser min panna, håller min hand och smeker mitt hår och säger att han har kommit för att stanna. Han har levt samma liv som jag, han har hittat samma väg ut som jag och det gör att han förstår mig på ett sätt som ingen annan någonsin gjort. Hur skulle de kunna göra det? Jag har börjat lära mig vad det innebär att bli respekterad, att bli sedd och hörd, jag har börjat förstå vad det innebär att vara verkligt nära någon utan en massa masker och skydd och murar, jag har börjat inse hur det känns när något är på riktigt och när något är riktigt viktigt, och tack vare det har jag fått möta rädslor som jag inte ens trodde att jag hade. Jag fortsätter växa, han fortsätter växa och vi växer tillsammans. Han är allt det där jag bad om och när jag läser det idag så är det som att läsa en exakt beskrivning av det vi delar, och det är helt fantastiskt. Jag tänker att kanske är det första gången jag helt utan förbehåll tillåter mig att älska någon och tillåter någon att älska mig tillbaka. Det är lite knepigt och krångligt ibland, men jag lär mig. Man måste lära sig krypa innan man lär sig att gå, och ibland tycker jag att jag ligger hjälplös och inte riktigt har lärt mig att ens fästa blicken ännu, men han är tålmodig och varm och öm och han bär mig på starka armar. Fantastisk, är han. Helt fantastisk. 2009 gav mig honom.

2009 gav mig vänner och tog vänner ifrån mig. 2009 gav mig en hel del smällar i form av människor som svek och bedrog, men också vackra vinternätter alldeles i början, bra filmer, riktigt nära vänskap, sommarminnen av en skog ljudande av naturens harmoniska melodier, hällande regn, ett barn (mitt barn) som somnar lycklig av utmattning efter fiske och bad, jag minns litervis med kaffe i solen, fantastiska möten med människor, bra böcker, doften av solvarm hud och ett hundratal mornar tillsammans med likasinnade. 2009 var året då jag förlorade allt som jag trodde var viktigt och som jag trodde definierade mig som människa och person, 2009 var året då jag den hårda vägen (naturligtvis) verkligen insåg att det enda som egentligen är viktigt är kärleken till och från mina medmänniskor. Utan min älskade, mina vänner och min familj hade jag aldrig tagit mig igenom de senaste fyra månaderna och fortfarande varit vid liv. 2009 har visat mig vilka som är mina vänner och vilka som inte är det, vilka som kan svänga sig med vackra ord men som försvinner när det börjar osa hett och vilka som inte bara går genom elden tillsammans med mig utan som dessutom bär mig genom lågorna och skyddar mig.

Jag trodde inte att jag kunde lära mig mer än jag gjorde under 2008. Jag hade fel.

Som ett oskrivet blad.

Jag är alldeles ny i dina händer – i dina ögon
Led mig varsamt framåt

Jag vet inte så mycket
Jag kan inte riktigt
men jag vill lära mig

Lära mig
om dig
av dig
med dig
Lära dig mig

Jag vill att du ska förstå orden i mina ögon
de som aldrig blir sagda
och jag vill ge dig den här längtan
Du vet
Den här som sliter i bröstet
Du vet ju hur det känns

Så sitt med mig
skratta med mig
prata om viktiga saker
eller om musik från längesedan

Ta din hand
den där fina handen längst ut på din vackra arm
och slut den omkring min

Jag är rädd
men med din fina hand omkring min
så ska det nog gå bra

Nätvänlighet.

Jag är en av de som började blogga långt innan det hette blogg. Då, på den tiden, innan LunarStorm hette LunarStorm och hette StajlPlejs hette det ”dagbok” och det var där jag började.

Där började jag följa någon som kallade sig Joshua_Tree, där fanns vajlet35, valitus, la_reina, ferkel och många andra, och i mina dagböcker från den tiden har jag gått igenom himmel och helvete och det finns människor som tog ett steg in i mitt liv redan då och som finns kvar än. Men. Nätkärlek och nätvänlighet. Vad är det?

Nätkärlek är min vän Bryan som numera bor i Vancouver i Kanada och som har funnits i mitt liv längre än de flesta jag känner afk. I augusti 1994 började vi prata på en sida som hette The Virtual Irish Pub och som fortfarande finns kvar även om den har förändrats en hel del. Vi har hörts ett par gånger i veckan sedan dess, och vi har gjort det via mail, ICQ, msn, telefon, snigelpost, jag har skickat paket till honom med typiskt svenska saker, han har skickat paket till mig med typiskt kanadensiska saker – men vi har ännu inte träffats öga mot öga. Han har följt mig genom förhållanden, äktenskap, byte av jobb, genom vänskaper som kommit och gått, flyttar både inom Sverige och utomlands, han vet mer om mig än någon annan i hela världen tror jag.

Nätvänlighet är att befinna sig i ett kaotiskt äktenskap och börja blogga om det för att på något sätt börja ta ett steg utanför och se sanningen, och via bloggen få massivt stöd av människor jag aldrig har träffat. Vilt främmande människor erbjöd mig att komma och hämta mig och ta med mig hundra mil härifrån till sina hem och familjer, jag fick hundratals uppmuntrande mail och kommentarer om dagen – och det var bland annat det som fick mig att orka och som fick mig att se sanningen och som fick mig att våga bryta upp. Det är nätvänlighet.

Nätvänlighet är att sätta mig på tåget för att tillbringa en helg med mymlan, vilket jag gjorde förra året.

Nätvänlighet är att få ett paket på posten och inse att det är från människor som gått från att vara namn på en skärm till människor som jag räknar till mina verkliga vänner.

Jag tror att det finns mer vänlighet än ovänlighet på nätet. Jag tror att det man fokuserar på växer sig starkare. Jag tror på nätvänligheten.

Man öppnar en dörr och kan inte stänga den igen.

”Jag har ju gjort det här, jag ska bara göra det en gång till i rent studiesyfte, det här ska ske på en rent intellektuell nivå och det är ingenting som kommer att beröra mig på riktigt.” Så tänkte jag. Jag glömde tydligen bort – för ett ögonblick - vad för slags program jag åter igen börjat arbeta sådär bokstavligt i, och i samma ögonblick som min penna rörde vid pappersarket så trodde jag på riktigt att jag skulle kräkas.

Hur blev det såhär? Varför är det inte över? Skammen tog mig igen och jag flyttade mig lite längre ifrån min fina vän och sponsor, åter igen kändes det som att jag är smittsam genom min blotta närvaro och jag tog ett djupt andetag och började skriva. Jag skrev om ångest, skräck, förtvivlan, känslor av värdelöshet och apati, jag skrev om vänner som svek, om drömmar som grusades, om nätter jag trodde var glömda och om den djupt rotade känslan av skam.

Skam. Att vara fel. Skam tvingar mig att kliva fram och ta kontroll för att hålla garden uppe, den tvingar mig att backa för att inte vara nåbar överhuvudtaget eller så gör den mig apatisk så jag kanske kan undvika att synas alls. Apati är mitt sista stadie av skam, det är där jag hamnar när det har gått för långt, när jag inte hittar ut, när jag inte ser något ljus, när jag ger upp eftersom jag tror mig om att vara så värdelös att det helt enkelt inte går att reparera. Intellektuellt vet jag att det inte är sant, att det inte finns något sådant som att vara värdelös, jag vet med huvudet att det finns människor som älskar mig men min känsla säger att det är bara för att de inte vet Sanningen (och självklart är det upp till  mig att avgöra hur den ”sanningen” ser ut. Bah. Jag är så självcentrerad).

Min sanning är att om de visste hur det ligger till egentligen, om de visste hur kass jag är, om de visste vad jag har utsatt andra för, vad jag har tillåtit andra att utsätta mig för, om de visste allt det där så skulle de vända och gå och jag skulle bli ensam igen. Rädslan för att förlora min livlina, mina vänner, min familj - mitt liv – är så stark, och rädslan göder skammen som göder utanförskapet som gör mig ensam som jag inte vill vara.

Jag längtar tillbaka till värmen. För några ögonblick känner jag mig ensam i kylan, och jag hade glömt hur kallt det är härute.

 

Gode Gud, hjälp mig att vara sann, att våga möta allt jag behöver möta, ge mig mod att gå Din väg och inte vika från den. Hjälp mig att se allt jag behöver se så att jag kan före den insikten vidare till andra som lider som jag lider.

Gått och blandat.

Igår låg jag i solen och pratade med en väninna som jag tycker väldigt mycket om. Hon befinner sig i en svår situation just nu, svår på ett sätt som jag känner igen mer än väl och det gör så ont i mig när jag ser hur det här påverkar henne. Jag hör vad hon säger bakom orden och jag känner igen skammen, skuldkänslorna, frustrationen, pendlandet mellan att å ena sidan älska någon och önska att det kunde bli bra och å andra sidan gå omkring med en känsla av att befinna sig som levande begravd under flera ton cement; kan inte andas, orkar inte röra sig, kommer inte ut. Jag vet inte riktigt vad jag kan göra för henne, men jag vill göra någonting i alla fall. Det jag hade behövt när jag befann mig i den där situationen var någon som slet mig ut och gav mig konstgjord andning, för jag kunde inte andas där jag levde. Jag hade behövt någon som tvingade in lite friskare tankar i huvudet på mig, för allt som snurrade i mitt huvud var förorenat av skam och självförakt – jag borde ju veta så mycket bättre.

I mitt fall (eller, snarare: i mina vänners fall) var det såklart inte helt enkelt eftersom jag drog mig undan, släppte inte in någon, KUNDE INTE släppa in någon – det fanns människor (tack Sanna och Cecilia och Timo – jag hade dött utan er) som försökte nå mig, som försökte slita mig ut för att hjälpa mig att andas, men när jag väl kom ut så blev jag bländad av ljuset därute och lungorna värkte av alltför mycket friskhet och jag drog mig tillbaka in till det välkända och svarta och klibbiga som var min verklighet och där blev jag kvar en stund till.  Efter enträgen hjälp och fantastisk uppbackning från ovan nämnda tre, vilka aldrig vek från min sida oavsett hur det såg ut, samt fantastisk hjälp från en och annan instans samt andra människor - inte minst er som läste min blogg och som backade upp mig den vägen – så kom jag till slut ut hit till er andra och sakta, sakta har jag börjat ta del av det som kallas livet igen. Idag är det magiskt, allt är magiskt, jag tackar Gud för allt jag har idag och självklart blir jag enormt berörd när jag ser någon som befinner sig där jag befann mig för bara ett kort ögonblick sedan; självklart vill jag hjälpa till om jag på något sätt kan.

Nåväl, jag ska göra för henne vad mina vänner gjorde för mig: de fanns där och de lyssnade och de backade upp mig i allt och de vek aldrig från min sida. De var där natt och dag, när jag grät och när jag hade ångest och inte ville ha någon nära mig, när jag var psykotiskt lycklig över att vara fri, när världen rasade samman, när jag gick och gick tillbaka igen, när jag ringde och var panikslagen och när allt till slut ordnade sig så åt vi middag och drack hundratals liter kaffe och genom allt snurr både då och sen så har de varit där hela tiden. Jag hade dött utan dem. Så är det. Aldrig har det stått mera klart än just nu.

.

.

.

.

.

.

.

Ja just ja. Det var ju för att tipsa om det här jag började skriva det här inlägget. Det är underligt hur orden går egna vägar och gör saker helt på eget bevåg. Hur som helst så är Josh sådär…bra som bara han kan vara. Ja jävlar ja. Det brinner i trapphuset.

Det är hur jag agerar när det verkligen gäller som är det som räknas.

…och jag kan inte låtsas att det är okej när det inte är det. Jag kan inte tiga när det känns obekvämt, jag kan inte säga att allt är bra när det inte är det. Jag kan inte säga att jag litar på någon om jag inte gör det. Jag kan inte ljuga. Jag har inte råd med det, jag kommer att bli full till slut om jag släpper in såna beteenden i mitt liv, för innan det är färdigt kommer jag att sila mygg och svälja kameler och det blir bara katastrof av alltihop och jag har inte råd. Jag vill inte. Jag har ingen lust.

För sanningen är att det känns obekvämt. Sanningen är att jag känner mig förödmjukad och sviken. Sanningen är att jag inte litar på. Sanningen är att jag tänker att med vänner som tillåter sig själva att behandla mig på det sättet, behöver jag verkligen inga fiender. Sanningen är att det är först när livet tvingar mig att inse fakta som jag verkligen förstår hur andra människors beteende påverkar mig, för jag vill ju inte känna på det här alls egentligen. Jag vill inte vara ledsen. Jag vill inte vara besviken. Jag vill inte behöva ta ansvar för att jag är det, jag vill inte. Jag vill inte behöva säga det högt, jag vill inte behöva sätta mig ner med någon och säga att vår relation är förändrad på grund av något som den personen har gjort. Jag vill inte det. Jag vill bara att alla – inklusiva jag själv – ska vara lyckliga och glada och skratta och kramas och blåsa såpbubblor och dansa. Men det är inte så.

Inte när någon jag litade på gick bakom ryggen på mig. Det gör så jävla ont.

Joråsåatt.

Mitt när jag är som lyckligast så blir jag bestulen. Någon stjäl min ryggsäck, och i den ligger mina nycklar, mitt körkort och kontokort, en del kläder – och min bok. Min ”Anonyma Alkoholister”, min Stora Boken. WTF?!! Det är min bok, för i helvete.

 

Jävla skitapor.

Jag vill, men kan inte.

Jomen precis såhär är det ibland. Tack Marcus.