Man öppnar en dörr och kan inte stänga den igen.

”Jag har ju gjort det här, jag ska bara göra det en gång till i rent studiesyfte, det här ska ske på en rent intellektuell nivå och det är ingenting som kommer att beröra mig på riktigt.” Så tänkte jag. Jag glömde tydligen bort – för ett ögonblick - vad för slags program jag åter igen börjat arbeta sådär bokstavligt i, och i samma ögonblick som min penna rörde vid pappersarket så trodde jag på riktigt att jag skulle kräkas.

Hur blev det såhär? Varför är det inte över? Skammen tog mig igen och jag flyttade mig lite längre ifrån min fina vän och sponsor, åter igen kändes det som att jag är smittsam genom min blotta närvaro och jag tog ett djupt andetag och började skriva. Jag skrev om ångest, skräck, förtvivlan, känslor av värdelöshet och apati, jag skrev om vänner som svek, om drömmar som grusades, om nätter jag trodde var glömda och om den djupt rotade känslan av skam.

Skam. Att vara fel. Skam tvingar mig att kliva fram och ta kontroll för att hålla garden uppe, den tvingar mig att backa för att inte vara nåbar överhuvudtaget eller så gör den mig apatisk så jag kanske kan undvika att synas alls. Apati är mitt sista stadie av skam, det är där jag hamnar när det har gått för långt, när jag inte hittar ut, när jag inte ser något ljus, när jag ger upp eftersom jag tror mig om att vara så värdelös att det helt enkelt inte går att reparera. Intellektuellt vet jag att det inte är sant, att det inte finns något sådant som att vara värdelös, jag vet med huvudet att det finns människor som älskar mig men min känsla säger att det är bara för att de inte vet Sanningen (och självklart är det upp till  mig att avgöra hur den ”sanningen” ser ut. Bah. Jag är så självcentrerad).

Min sanning är att om de visste hur det ligger till egentligen, om de visste hur kass jag är, om de visste vad jag har utsatt andra för, vad jag har tillåtit andra att utsätta mig för, om de visste allt det där så skulle de vända och gå och jag skulle bli ensam igen. Rädslan för att förlora min livlina, mina vänner, min familj - mitt liv – är så stark, och rädslan göder skammen som göder utanförskapet som gör mig ensam som jag inte vill vara.

Jag längtar tillbaka till värmen. För några ögonblick känner jag mig ensam i kylan, och jag hade glömt hur kallt det är härute.

 

Gode Gud, hjälp mig att vara sann, att våga möta allt jag behöver möta, ge mig mod att gå Din väg och inte vika från den. Hjälp mig att se allt jag behöver se så att jag kan före den insikten vidare till andra som lider som jag lider.

Gått och blandat.

Igår låg jag i solen och pratade med en väninna som jag tycker väldigt mycket om. Hon befinner sig i en svår situation just nu, svår på ett sätt som jag känner igen mer än väl och det gör så ont i mig när jag ser hur det här påverkar henne. Jag hör vad hon säger bakom orden och jag känner igen skammen, skuldkänslorna, frustrationen, pendlandet mellan att å ena sidan älska någon och önska att det kunde bli bra och å andra sidan gå omkring med en känsla av att befinna sig som levande begravd under flera ton cement; kan inte andas, orkar inte röra sig, kommer inte ut. Jag vet inte riktigt vad jag kan göra för henne, men jag vill göra någonting i alla fall. Det jag hade behövt när jag befann mig i den där situationen var någon som slet mig ut och gav mig konstgjord andning, för jag kunde inte andas där jag levde. Jag hade behövt någon som tvingade in lite friskare tankar i huvudet på mig, för allt som snurrade i mitt huvud var förorenat av skam och självförakt – jag borde ju veta så mycket bättre.

I mitt fall (eller, snarare: i mina vänners fall) var det såklart inte helt enkelt eftersom jag drog mig undan, släppte inte in någon, KUNDE INTE släppa in någon – det fanns människor (tack Sanna och Cecilia och Timo – jag hade dött utan er) som försökte nå mig, som försökte slita mig ut för att hjälpa mig att andas, men när jag väl kom ut så blev jag bländad av ljuset därute och lungorna värkte av alltför mycket friskhet och jag drog mig tillbaka in till det välkända och svarta och klibbiga som var min verklighet och där blev jag kvar en stund till.  Efter enträgen hjälp och fantastisk uppbackning från ovan nämnda tre, vilka aldrig vek från min sida oavsett hur det såg ut, samt fantastisk hjälp från en och annan instans samt andra människor - inte minst er som läste min blogg och som backade upp mig den vägen – så kom jag till slut ut hit till er andra och sakta, sakta har jag börjat ta del av det som kallas livet igen. Idag är det magiskt, allt är magiskt, jag tackar Gud för allt jag har idag och självklart blir jag enormt berörd när jag ser någon som befinner sig där jag befann mig för bara ett kort ögonblick sedan; självklart vill jag hjälpa till om jag på något sätt kan.

Nåväl, jag ska göra för henne vad mina vänner gjorde för mig: de fanns där och de lyssnade och de backade upp mig i allt och de vek aldrig från min sida. De var där natt och dag, när jag grät och när jag hade ångest och inte ville ha någon nära mig, när jag var psykotiskt lycklig över att vara fri, när världen rasade samman, när jag gick och gick tillbaka igen, när jag ringde och var panikslagen och när allt till slut ordnade sig så åt vi middag och drack hundratals liter kaffe och genom allt snurr både då och sen så har de varit där hela tiden. Jag hade dött utan dem. Så är det. Aldrig har det stått mera klart än just nu.

.

.

.

.

.

.

.

Ja just ja. Det var ju för att tipsa om det här jag började skriva det här inlägget. Det är underligt hur orden går egna vägar och gör saker helt på eget bevåg. Hur som helst så är Josh sådär…bra som bara han kan vara. Ja jävlar ja. Det brinner i trapphuset.

Det är hur jag agerar när det verkligen gäller som är det som räknas.

…och jag kan inte låtsas att det är okej när det inte är det. Jag kan inte tiga när det känns obekvämt, jag kan inte säga att allt är bra när det inte är det. Jag kan inte säga att jag litar på någon om jag inte gör det. Jag kan inte ljuga. Jag har inte råd med det, jag kommer att bli full till slut om jag släpper in såna beteenden i mitt liv, för innan det är färdigt kommer jag att sila mygg och svälja kameler och det blir bara katastrof av alltihop och jag har inte råd. Jag vill inte. Jag har ingen lust.

För sanningen är att det känns obekvämt. Sanningen är att jag känner mig förödmjukad och sviken. Sanningen är att jag inte litar på. Sanningen är att jag tänker att med vänner som tillåter sig själva att behandla mig på det sättet, behöver jag verkligen inga fiender. Sanningen är att det är först när livet tvingar mig att inse fakta som jag verkligen förstår hur andra människors beteende påverkar mig, för jag vill ju inte känna på det här alls egentligen. Jag vill inte vara ledsen. Jag vill inte vara besviken. Jag vill inte behöva ta ansvar för att jag är det, jag vill inte. Jag vill inte behöva säga det högt, jag vill inte behöva sätta mig ner med någon och säga att vår relation är förändrad på grund av något som den personen har gjort. Jag vill inte det. Jag vill bara att alla – inklusiva jag själv – ska vara lyckliga och glada och skratta och kramas och blåsa såpbubblor och dansa. Men det är inte så.

Inte när någon jag litade på gick bakom ryggen på mig. Det gör så jävla ont.

Konstaterande.

Jag hade inte trott att det skulle göra så ont att träffa honom.

Vad fel jag hade.

”Vi är inga helgon”

Jag är välsignad med att ha blivit uppvuxen med sunda värderingar. Dessa sunda värderingar blev dock jävligt besvärliga under tiden jag drack och knarkade, för jag blev tvungen att dricka sådana ohemula mängder för att få tyst på det där Samvetet som ständigt gjorde sig påmint. Det var sällan jag lyckades helt och fullt med det, så den där ångestklumpen växte sig allt större och starkare vilket ledde till ännu mera sprit och droger och så pågick det under ett antal år.

Tack och lov fick jag nåden att tillfriskna från denna djävulska sjukdom, men det betyder ju inte att jag i alla lägen gör rätt – jag är ju människa.

För en period av tid sedan gjorde jag något som jag visste var fel redan innan jag klev in i det, jag visste att mina motiv inte var helt okej, att timingen var katastrofal och att jag – om jag fullföljde min tanke – skulle komma att utnyttja en annan människa på ett sätt som mitt samvete verkligen inte skulle finna tillrådligt. Jag visste också att personen ifråga säkert inte skulle se det på samma sätt som jag, och jag använde det samt den gamla uttjänta frasen ”Jamen vi är ju vuxna människor båda två” som en ursäkt för mitt beteende. Detta trots att jag var mycket väl medveten om att jag förr eller senare skulle bli tvungen att ta ansvar för det jag gjort och städa upp den oreda jag ställt till, och jag visste redan från början att det skulle bli en ganska otrevlig historia. I vanlig ordning såg jag bara så långt näsan räckte, och jag hade absolut inte räknat med att det hela skulle få sådana konsekvenser för mig som det nu fick.

Jag ignorerade självklart allt sunt förnuft, jag trotsade mitt samvete och fullföljde min tanke och sedan dess har jag gått omkring med en mycket välförtjänt klump i magen. Jag pratade med den andra inblandade personen och förklarade hur jag ser på saken, jag bad om ursäkt och förklarade att jag är mer än villig att gottgöra det jag ställt till med, men jag hade helt rätt i att h*n inte alls ser på saken som jag – men det spelar ju ingen roll när det är mitt samvete som skriker att det hela var fel.

Så långt gjorde jag ju allt rätt, felet jag har gjort sedan dess är att jag inte har släppt taget om det. Jag har gått omkring och geggat i det där och dragit mig själv i smutsen och tyckt att jag är en jävligt dålig människa och att jag ju visste bättre och hur kunde jag vara så korkad och så vidare, och det i sin tur gör att jag verkligen inte är till den nytta jag har potential att vara, varken för Gud eller mina medmänniskor.

Det är ju såhär att när jag är sann mot mig själv, då vet jag att jag faktiskt är bra. Jag är inte bättre än någon annan, men jag är inte sämre heller. När jag lever mitt liv i den tanken och det tillståndet så gör det att jag bekräftar att andra jag möter också är bra, men när jag går omkring och tycker att jag är kass så hämmar jag de människor jag möter, för jag tror att vi människor reflekterar och reflekteras i varandra. Summa summarum så är det själviskt av mig att gå omkring och begränsa mig själv eftersom jag då indirekt även begränsar andra.

Alltså: jag har gjort vad jag har kunnat för att ställa den där situationen till rätta, och mer kan jag inte göra. Jag har tagit ansvar och i och med det är jag fri, så jag ska fasiken inte gå och släpa på det här längre. Det är ju inte konstigt att kroppen – igen – tycker att den behöver gå av på mitten när jag envisas med att bära runt på en massa tyngd som dessutom inte ens är verkligt eller ens sant. För det är inte sant att jag är korkad. Det är inte sant att jag är en dålig människa. Det som är sant är att jag är människa och alltså per definition gör fel saker ibland.

Det bästa med hela den här härvan är att jag är helt säker på att jag inte kommer att göra samma misstag inom en överskådlig framtid, för fy sjutton vad jag inte vill vara med om det här igen.

Dagens tips: Lyssna på samvetet och gör som det säger.

Medaljens ”baksida”.

Jag önskar att jag kunde vara förbannad, att jag kunde skrika och slå sönder något, att jag kunde känna vrede, att jag kunde vara djupt förorättad och kränkt – men icke. Jag vet ju bättre. Ibland är jag så hjärtinnerligt jävla trött på att alltid veta bättre.

Sova tycks överskattat det med.

Japp, nu är klockan kvart över sex på morgonen och jag har ännu inte somnat. Ont i ryggen bortom all beskrivning och min tillit till människor har fått sig ännu en törn under kvällen. Nåja, det är bara att bryta ihop, vara ledsen, svära lite, räta på ryggen, höja blicken och bemöta med kärlek och gå vidare. Amor vincit omnia är ju något jag tror benhårt på – alltså att kärleken övervinner allt. Jag vägrar bli bitter.

Nåväl, Gud är med mig, Ricky ljuder ur stereon och hunden gullar med mig – det blir bra det här.

Om tolv timmar ligger jag under nålen igen. I love.

Med risk för att vara Halleluja-ig…

Den senaste veckan har varit minst sagt omvälvande. Det har varit både enorm lycka, massor med skratt och bottenlös förtvivlan. Jag har upplevt en maktlöshet som har varit nästan förlamande, jag har sörjt något som aldrig blev och varit lycklig över det som ändå finns kvar.

Någon som står mig nära har tagit återfall men som genom ett under faktiskt överlevt (trots 180 kilometer i timmen på glashal motorväg mitt i natten) och sedan kommit tillbaka till gemenskapen och programmet med en iver och hängivenhet som jag sällan skådat. Jag har sett mirakel ske alldeles framför mina ögon (på RIKTIGT alltså – helt otroligt!), jag har fått bevisat att jag har mer självrespekt än jag är bekräftelsetorsk nuförtiden (äntligen!)  och jag har varenda dag, varje timme och praktiskt taget i varje andetag känt att Gud är närvarande i allt jag gör och allt som sker – både allt det som gett mig sådan lycka att det nästan känts som att jag ska sprängas och i det som har gjort ont.

Jag känner mig hudlös – på ett bra sätt (nej, S – jag leker inte med någon osthyvel), jag har av någon anledning inga försvar, inga murar, och människor kommer mig således nära på ytterligare ett nytt sätt. Jag känner mig delaktig och och jag känner att jag verkligen kan knyta an till människor, och även om det, som sagt, också har varit mycket smärta den senaste veckan så är det liksom mindre viktigt på något märkligt sätt – för jag har fått förmånen att vara med om så osannolikt mycket som är så enormt utvecklande.

Dessutom har jag plötsligt begåvats med någon slags förmåga att se saker i ett större perspektiv. Jag förstår vad som händer när det händer i stället för efteråt, som det alltid har varit tidigare. Bara det är ju en vinst utan dess like.

(jag läste precis igenom vad jag skrivit och jag inser att jag låter nyförälskad eller nyfrälst, och det är nog inte så långt ifrån sanningen: en nytändning i livet. det är ju också lite konstigt att det kommer nu – under den period på året då jag brukar må som sämst. jag har aldrig mått såhär bra. någonsin.)

och nu tog orden sådär abrupt slut.

.

.

.

Uppdatering: Ricky har ju släppt en skiva som jag vill tipsa om. Hiphop och lite reggae och funk på svenska om sånt som jag gillar: tillfrisknande och kärlek och Gud och sånt. Det är inte utan att jag är stolt över att ha sådana människor omkring mig.