Från själviskhet till…

Jag tycker faktiskt väldigt synd om mig själv för att jag är sjuk, och självömkan klär mig inte alls. Alltså måste jag göra någonting åt det, så nu ska jag svälja allt det här gnället och så ska jag diska i stället. Mycket bättre.

Rubriker är överskattat när man bara skriver blaj.

Mest av allt skriver jag för S’s skull. Hon hävdar att hon inte har nått liv och att hon struntar i vad jag skriver bara jag skriver nått alls. Då får det vara så just nu.

Ja jo nej, alltså det blev ju ingen tatuering idag – det blir på tisdag i stället. Nåja, lika bra det tänker jag, jag är vansinnigt trött efter seminarie och jobb igår. Har haft studiegrupp idag och kvällen kommer att bestå av vila, vila, vila. Min rygg är för övrigt typ av igen. Det är värdelöst.

(undrar vad det är jag gör som gör att jag måste gå av på mitten?)

Bara så ni vet.

De rockade. Som fan. (och detta trots att punk inte är min grej egentligen, men det var sån enorm glädje – helt omöjligt att inte smittas)

Nu sova. Jag ska upp om bara några timmar. Uff.

De senaste dagarna har jag:

* Skrivit en sångtext på beställning. (aldrig gjort förut)

* Haft migrän. (heeeela dagen idag. värdelöst!)

* Inte gått på hockey som jag skulle. (för att jag hade migrän)

* Tänkt och vridit och vänt på allt möjligt – och som vanligt inte blivit så mycket klokare för det.

* Åter igen fått bevittna hur Den Omtalade Förändringsprocessen griper tag i en människa som förvandlas alldeles framför mina ögon.

* Haft ett snack med en man med mediala gåvor. Han bekräftade en del saker som jag tänkt på ett tag och det var skönt.

* Sjungit på Sinnesrogudstjänst och hamnat i tidningen på köpet.

* Fått den enorma förmånen att ta emot ett femtesteg. Igen.

* Fått en tatuering i julklapp. Tjoho!

RedRum eller MQ?

När jag satt där i tatueringsstudion igår och kände nålen penetrera huden och såg hur linje efter linje av bläck blev permanent på min underarm…ja då insåg jag att det nog aldrig blir nån Kvinna i Dräkt och Kjol av mig. Inte på heltid i alla fall.

Nej, nitar, läder, boots och dödskallar är mer min grej.

I mitt sovrum 19:56

* 1 st säng (140 cm bred)

* 3 (!!) sängbord

* 1 st hörnsoffa med tillhörande bädd-del (det är en bäddsoffa)

* 1 st bokhylla i tre delar – varav 2 vitrinskåp

* 1 st tv-bänk

* 1 datorbord

* 2 datorer (en trasig)

* 1 st kontorsstol på hjul

* 1 st lagerhylla

* En miljon soffkuddar och lika många ouppackade flyttlådor

Jo, ni förstår, jag skulle få nytt golv i vardagsrummet och köket, alltså var möblerna tvungna att få plats någonstans – det blev i mitt sovrum. Detta har till resultat att jag fått klättra in till sängen och även klättra till datorn, men IDAG BLEV GOLVET KLART!

Snart, snart är mitt sovrum ett sovrum igen. Med lite tur samt blod, svett och tårar.

Ysabelle blev en dramaqueen

För ungefär tre månader sedan började en av mina närmaste vänner prata om att starta en amatörteatergrupp. Vid tillfället började jag skaka, svettas, få svårt att andas och må illa – jag fick en renodlad panikångestattack. Jag menade att det finns två saker Ysabelle inte gör under några som helst omständigheter: det ena är att spela teater (med allt vad det innebär i form av att leka pinsamma lekar som exempelvis charader, göra bort mig i allmänhet, göra dramaövningar samt – hemska tanke! – syssla med improvisationsteater) och det andra är att dansa.

Idag, två månader senare, är jag en månad in i en kurs – i en teatergrupp i en kulturförening. Förutom just improvisationsteater, dramaövningar, charader varje fredag och andra lekar står även dans på schemat. Några frekvent återkommande meningar är ”Allt är precis som det ska vara – hela tiden”,  ”Censurera och värdera inte”, ”Nu ställer vi undan stolarna och är lite aktiva”, ”..tja, vi kan väl improvisera fram de där scenerna”. Med jämna mellanrum vill jag bara gå ut genom dörren och aldrig komma tillbaka, men jag gör inte det eftersom det – hur märkligt det än låter till och med i mina egna öron – har kommit att vara något som jag tycker är roligt. Jag är faktiskt med på nära nog allting (förutom där min rygg begränsar mig) och jag skäms och jag är rädd och jag tycker att det är vansinnigt pinsamt, men jag har roligt.

Förutom att jag sysslar med teater åtta timmar om dagen fem dagar i veckan så har jag även valt att vara med i den där amatörteatergruppen som är förlagd på kvällstid – och jag älskar varje sekund av det.

De två inledande dagarna på den här kursen var jag mer slut än vad jag någonsin varit i hela mitt liv. Första dagen fick jag stanna bilen på en busshållplats när jag var på väg hem, för jag grät så hysteriskt att jag inte såg var jag körde. Jag grät för att jag var så trött, så slut, så extremt känslomässigt utmattad. Dag två fick jag stanna bilen på samma busshållplats, men denna gång för att jag hade ett skrattanfall som höll i sig i nästan en timme. Jag satt ensam i bilen och skrattade så mycket att det var helt omöjligt att köra. Jag hade egentligen ingen aning om vad det var som var så roligt, men jag kunde absolut inte sluta skratta. Självklart var det spänningar som släppte, och jag skrattar ju hellre än gråter, men de där två händelserna säger ganska mycket om hur mina inledande fyrtioåtta timmar på kursen ”Ambition och Motivation” tedde sig. För varje dag har det blivit bättre, jag har varit delaktig i ett par teaterföreställningar och jag har blivit hänvisad till som ”skådespelare” och det är ovant och fantastiskt roligt. Och inte minst surrealistiskt.

För två månader sedan skrev jag o ch undrade var jag skulle befinna mig just precis nu. Det har hänt så mycket att jag inte ens kan försöka beskriva det, men jag är hur som helst en mycket mera fri människa idag än vad jag var då, jag är mycket tröttare och otroligt mycket gladare. Jag trodde inte att det var möjligt.

Status:

Jag är förkyld och har feber och tycker väldigt, väldigt synd om mig själv. Bara så ni vet.

Idag är det synd om mig. Lite i alla fall.

Nu har förkylningen landat hos mig med, och den i kombionation med en rygg som sagt upp sig (igen) gör att jag faktiskt tycker att det är ganska synd om mig i dag. Jag ska lägga mig i soffan och dö en smula (och äta glass) innan jag ska ha sponseeträff, men jag läste hos Herr Betnér och blev bara tvungen att rekommendera er att göra detsamma. Han är ju bra ju.

…och så lite ljug.

Måndagsbarn har fagert skinn
Tisdagsbarn har älskligt sinn
Onsdagsbarn är fött till ve
Torsdagsbarn får mycket se
Fredagsbarn får kärlek och lycka
Lördagsbarn ska mödorna trycka
Söndagsbarn får leva och njuta rikt och vist och sedan berömligt sluta

Söndagsbarn är sött och snällt. Söndagsbarn har det alltid bra och får det mesta de vill ha. Det har alltid ansetts för lyckligt att vara söndagsbarn. De kan se in i framtiden, nästan allting lyckas för dem och de har livlig fantasi.

Jo, jag är ett söndagsbarn. Det kan man inte tro.

(hämtat från 9 månader via Baxter på nyöppnat)