2009

Det var så länge sedan jag skrev att jag inte vet om orden kommer att finnas där när jag nu åter igen sträcker ut en mental hand för att finna dem. 2009 går mot sitt slut och jag tänker på vilket år det har varit. Vilket år det har varit!

Vid den här tiden förra året var jag på anstalten och gav massage, och när jag läser det jag skrev då finns det människor jag tänker på och sörjer, människor som stod mig så nära men som försvann. Vart tog ni vägen? En del är ute i missbruk igen och jag ber för dem (er) varje dag och jag hoppas och önskar att de (ni) ska överleva för att se våren komma (och bara det här nyåret, även om det finns en hel del saker som talar för raka motsatsen) och jag är så tacksam över nåden jag fått; nåden att komma ihåg.

Jag kommer ihåg var jag kommer ifrån trots att det var över nio år sedan jag var där, jag kommer ihåg att göra rätt saker varje morgon och varje kväll, jag kommer ihåg att fortsätta försöka sprida budskapet om hopp och tillfrisknande vidare, jag kommer ihåg allt det jag behöver komma ihåg för att fortsätta vara nykter och drogfri. Jag vet inte varför jag fått nåden att minnas när människor som varit minst lika passionerade som jag faktiskt har börjat glömma, människor som varit lika måna om att göra rätt saker som jag är, människor som under flera år har gjort precis det som krävs – men ändå har de börjat glömma. Varför får jag fortsätta minnas? Jag vet inte, men jag tackar den där Guden jag tror på för att det är så.

Förra julen tillbringade jag i lokalen tillsammans med ett trettiotal av mina vänner, den här julen ser helt annorlunda ut. Jag är bostadslös och sitter i rullstol, värken är konstant och jag minns knappt när jag sov längre än en timme i sträck. Men vet ni? Det är helt okej ändå.

Jag har världens finaste man vid min sida, han kom med hösten och är lika kristallklar som luften en novembernatt, han ser igenom mig som om jag vore genomskinlig och han avslöjar mig och håller mig ansvarig och älskar mig på ett sätt som jag inte trodde att någon annan än min pappa kunde göra: näst intill villkorslöst. Han står vid min sida när allt annat faller. Nu när precis allt har rasat omkring mig så är han en klippa, han kysser min panna, håller min hand och smeker mitt hår och säger att han har kommit för att stanna. Han har levt samma liv som jag, han har hittat samma väg ut som jag och det gör att han förstår mig på ett sätt som ingen annan någonsin gjort. Hur skulle de kunna göra det? Jag har börjat lära mig vad det innebär att bli respekterad, att bli sedd och hörd, jag har börjat förstå vad det innebär att vara verkligt nära någon utan en massa masker och skydd och murar, jag har börjat inse hur det känns när något är på riktigt och när något är riktigt viktigt, och tack vare det har jag fått möta rädslor som jag inte ens trodde att jag hade. Jag fortsätter växa, han fortsätter växa och vi växer tillsammans. Han är allt det där jag bad om och när jag läser det idag så är det som att läsa en exakt beskrivning av det vi delar, och det är helt fantastiskt. Jag tänker att kanske är det första gången jag helt utan förbehåll tillåter mig att älska någon och tillåter någon att älska mig tillbaka. Det är lite knepigt och krångligt ibland, men jag lär mig. Man måste lära sig krypa innan man lär sig att gå, och ibland tycker jag att jag ligger hjälplös och inte riktigt har lärt mig att ens fästa blicken ännu, men han är tålmodig och varm och öm och han bär mig på starka armar. Fantastisk, är han. Helt fantastisk. 2009 gav mig honom.

2009 gav mig vänner och tog vänner ifrån mig. 2009 gav mig en hel del smällar i form av människor som svek och bedrog, men också vackra vinternätter alldeles i början, bra filmer, riktigt nära vänskap, sommarminnen av en skog ljudande av naturens harmoniska melodier, hällande regn, ett barn (mitt barn) som somnar lycklig av utmattning efter fiske och bad, jag minns litervis med kaffe i solen, fantastiska möten med människor, bra böcker, doften av solvarm hud och ett hundratal mornar tillsammans med likasinnade. 2009 var året då jag förlorade allt som jag trodde var viktigt och som jag trodde definierade mig som människa och person, 2009 var året då jag den hårda vägen (naturligtvis) verkligen insåg att det enda som egentligen är viktigt är kärleken till och från mina medmänniskor. Utan min älskade, mina vänner och min familj hade jag aldrig tagit mig igenom de senaste fyra månaderna och fortfarande varit vid liv. 2009 har visat mig vilka som är mina vänner och vilka som inte är det, vilka som kan svänga sig med vackra ord men som försvinner när det börjar osa hett och vilka som inte bara går genom elden tillsammans med mig utan som dessutom bär mig genom lågorna och skyddar mig.

Jag trodde inte att jag kunde lära mig mer än jag gjorde under 2008. Jag hade fel.

Ser någon mer än jag risken för ändamålsglidning här?

Jag vet såklart inte vad ni tycker, men jag får en väldigt dålig smak i munnen när jag läser det här. Inte för grejen i sig – som vanligt – för det är klart att det är jättebra när nu barnomsorgen är underbemannade att det finns hjälpmedel för att de små kottarna inte ska springa bort, men det är ju något med det där med manicker som ska hålla koll som ger mig kalla kårar.

Jag ser framför mig hur människor femtio år (fem år?) fram i tiden går omkring på led, som zombies, och knappt vågar prata med varandra eftersom allt är avlyssnat (”luften är fri” vet ni väl) och så snart någon kliver trettio centimeter åt sidan så piper det i en dosa som Befälhavaren har där längst fram. Det är bara att rätta in sig i ledet, gott folk. Det börjar med våra barn.

Gått och blandat.

Igår låg jag i solen och pratade med en väninna som jag tycker väldigt mycket om. Hon befinner sig i en svår situation just nu, svår på ett sätt som jag känner igen mer än väl och det gör så ont i mig när jag ser hur det här påverkar henne. Jag hör vad hon säger bakom orden och jag känner igen skammen, skuldkänslorna, frustrationen, pendlandet mellan att å ena sidan älska någon och önska att det kunde bli bra och å andra sidan gå omkring med en känsla av att befinna sig som levande begravd under flera ton cement; kan inte andas, orkar inte röra sig, kommer inte ut. Jag vet inte riktigt vad jag kan göra för henne, men jag vill göra någonting i alla fall. Det jag hade behövt när jag befann mig i den där situationen var någon som slet mig ut och gav mig konstgjord andning, för jag kunde inte andas där jag levde. Jag hade behövt någon som tvingade in lite friskare tankar i huvudet på mig, för allt som snurrade i mitt huvud var förorenat av skam och självförakt – jag borde ju veta så mycket bättre.

I mitt fall (eller, snarare: i mina vänners fall) var det såklart inte helt enkelt eftersom jag drog mig undan, släppte inte in någon, KUNDE INTE släppa in någon – det fanns människor (tack Sanna och Cecilia och Timo – jag hade dött utan er) som försökte nå mig, som försökte slita mig ut för att hjälpa mig att andas, men när jag väl kom ut så blev jag bländad av ljuset därute och lungorna värkte av alltför mycket friskhet och jag drog mig tillbaka in till det välkända och svarta och klibbiga som var min verklighet och där blev jag kvar en stund till.  Efter enträgen hjälp och fantastisk uppbackning från ovan nämnda tre, vilka aldrig vek från min sida oavsett hur det såg ut, samt fantastisk hjälp från en och annan instans samt andra människor - inte minst er som läste min blogg och som backade upp mig den vägen – så kom jag till slut ut hit till er andra och sakta, sakta har jag börjat ta del av det som kallas livet igen. Idag är det magiskt, allt är magiskt, jag tackar Gud för allt jag har idag och självklart blir jag enormt berörd när jag ser någon som befinner sig där jag befann mig för bara ett kort ögonblick sedan; självklart vill jag hjälpa till om jag på något sätt kan.

Nåväl, jag ska göra för henne vad mina vänner gjorde för mig: de fanns där och de lyssnade och de backade upp mig i allt och de vek aldrig från min sida. De var där natt och dag, när jag grät och när jag hade ångest och inte ville ha någon nära mig, när jag var psykotiskt lycklig över att vara fri, när världen rasade samman, när jag gick och gick tillbaka igen, när jag ringde och var panikslagen och när allt till slut ordnade sig så åt vi middag och drack hundratals liter kaffe och genom allt snurr både då och sen så har de varit där hela tiden. Jag hade dött utan dem. Så är det. Aldrig har det stått mera klart än just nu.

.

.

.

.

.

.

.

Ja just ja. Det var ju för att tipsa om det här jag började skriva det här inlägget. Det är underligt hur orden går egna vägar och gör saker helt på eget bevåg. Hur som helst så är Josh sådär…bra som bara han kan vara. Ja jävlar ja. Det brinner i trapphuset.

Det är hur jag agerar när det verkligen gäller som är det som räknas.

…och jag kan inte låtsas att det är okej när det inte är det. Jag kan inte tiga när det känns obekvämt, jag kan inte säga att allt är bra när det inte är det. Jag kan inte säga att jag litar på någon om jag inte gör det. Jag kan inte ljuga. Jag har inte råd med det, jag kommer att bli full till slut om jag släpper in såna beteenden i mitt liv, för innan det är färdigt kommer jag att sila mygg och svälja kameler och det blir bara katastrof av alltihop och jag har inte råd. Jag vill inte. Jag har ingen lust.

För sanningen är att det känns obekvämt. Sanningen är att jag känner mig förödmjukad och sviken. Sanningen är att jag inte litar på. Sanningen är att jag tänker att med vänner som tillåter sig själva att behandla mig på det sättet, behöver jag verkligen inga fiender. Sanningen är att det är först när livet tvingar mig att inse fakta som jag verkligen förstår hur andra människors beteende påverkar mig, för jag vill ju inte känna på det här alls egentligen. Jag vill inte vara ledsen. Jag vill inte vara besviken. Jag vill inte behöva ta ansvar för att jag är det, jag vill inte. Jag vill inte behöva säga det högt, jag vill inte behöva sätta mig ner med någon och säga att vår relation är förändrad på grund av något som den personen har gjort. Jag vill inte det. Jag vill bara att alla – inklusiva jag själv – ska vara lyckliga och glada och skratta och kramas och blåsa såpbubblor och dansa. Men det är inte så.

Inte när någon jag litade på gick bakom ryggen på mig. Det gör så jävla ont.

Lite tankar innan meditationsmöte och möte.

Träningsvärk. Ont i ryggen. Sovande sponsee på soffan. Meditationsmöte i antågande. Tänker på workshopen i Stockholm i helgen – vet att den kommer att ändra mitt liv. Tänker tillbaka på att jag träffade mjuka, vackra, mörkögda, själsfränden från staden-tio-mil-norrut (nästan) igår och på hur gärna jag vill träffa honom oftare och inte bara på nätet utan sådär på riktigt som igår när jag fick krama honom och lyssna och prata och jag tänker på alla fina samtal vi har haft vid bardisken (nyktra dock) innan jobbet och jag tänker på hur väl vi förstår varandra och på hur vackert det är att ha såna vänner. Jag tänker på hur vackert det är att ha såna vänner även utanför AA även om det är just där (på AA alltså) som jag tillbringar den största delen av min tid och har de människor som står mig närmast.

Ja, jag tillbringar mycket tid i lokalen. Inte för att jag måste. Inte för att det är en sekt. Inte för att jag skulle börja supa om jag inte gjorde det. Nej, för jag har faktiskt tillfrisknat från alkoholism och det tillfrisknandet är inte beroende på hur mycket tid jag sitter på möten. Det är inte därför jag är där.

Nej, jag är där för att jag vill. För att jag älskar att andas in den där doften av stearinljus och kaffe och kärlek. För att jag älskar de obekväma stolarna som tar död på min rygg (den enda som funkar för mig är oftast upptagen, för andra gillar den också), för att jag älskar varenda en av människorna där inne, för att jag jag vet att om det inte vore för den kraft jag funnit genom AA:s program så skulle jag inte ha suttit här och bloggat just nu. För jag hade varit död.

Den kärlek jag hyser till AA:s program och AA som helhet kan jag inte beskriva i ord. Det går inte. Men jag kan vara där och jag kan försöka ge vidare något av allt det fantastiska jag har fått genom att låsa upp dörren så folk kan komma in, jag kan göra det jag kan för att människor ska känna sig välkomna, jag kan koka kaffe och jag kan ställa i ordning lokalen för möte, jag kan hålla i möten och jag kan hjälpa andra människor som lider som jag har lidit – helt enkelt göra för dem vad den man som så kärleksfullt tog sig tid att ge vidare sin erfarenhet till mig gjorde den där dagen i augusti 2000.

AA gav mig mitt liv. Då kanske det inte är så konstigt att jag gärna låter mitt liv stanna kvar där. Det har ju blivit så bra.

”Vi är inga helgon”

Jag är välsignad med att ha blivit uppvuxen med sunda värderingar. Dessa sunda värderingar blev dock jävligt besvärliga under tiden jag drack och knarkade, för jag blev tvungen att dricka sådana ohemula mängder för att få tyst på det där Samvetet som ständigt gjorde sig påmint. Det var sällan jag lyckades helt och fullt med det, så den där ångestklumpen växte sig allt större och starkare vilket ledde till ännu mera sprit och droger och så pågick det under ett antal år.

Tack och lov fick jag nåden att tillfriskna från denna djävulska sjukdom, men det betyder ju inte att jag i alla lägen gör rätt – jag är ju människa.

För en period av tid sedan gjorde jag något som jag visste var fel redan innan jag klev in i det, jag visste att mina motiv inte var helt okej, att timingen var katastrofal och att jag – om jag fullföljde min tanke – skulle komma att utnyttja en annan människa på ett sätt som mitt samvete verkligen inte skulle finna tillrådligt. Jag visste också att personen ifråga säkert inte skulle se det på samma sätt som jag, och jag använde det samt den gamla uttjänta frasen ”Jamen vi är ju vuxna människor båda två” som en ursäkt för mitt beteende. Detta trots att jag var mycket väl medveten om att jag förr eller senare skulle bli tvungen att ta ansvar för det jag gjort och städa upp den oreda jag ställt till, och jag visste redan från början att det skulle bli en ganska otrevlig historia. I vanlig ordning såg jag bara så långt näsan räckte, och jag hade absolut inte räknat med att det hela skulle få sådana konsekvenser för mig som det nu fick.

Jag ignorerade självklart allt sunt förnuft, jag trotsade mitt samvete och fullföljde min tanke och sedan dess har jag gått omkring med en mycket välförtjänt klump i magen. Jag pratade med den andra inblandade personen och förklarade hur jag ser på saken, jag bad om ursäkt och förklarade att jag är mer än villig att gottgöra det jag ställt till med, men jag hade helt rätt i att h*n inte alls ser på saken som jag – men det spelar ju ingen roll när det är mitt samvete som skriker att det hela var fel.

Så långt gjorde jag ju allt rätt, felet jag har gjort sedan dess är att jag inte har släppt taget om det. Jag har gått omkring och geggat i det där och dragit mig själv i smutsen och tyckt att jag är en jävligt dålig människa och att jag ju visste bättre och hur kunde jag vara så korkad och så vidare, och det i sin tur gör att jag verkligen inte är till den nytta jag har potential att vara, varken för Gud eller mina medmänniskor.

Det är ju såhär att när jag är sann mot mig själv, då vet jag att jag faktiskt är bra. Jag är inte bättre än någon annan, men jag är inte sämre heller. När jag lever mitt liv i den tanken och det tillståndet så gör det att jag bekräftar att andra jag möter också är bra, men när jag går omkring och tycker att jag är kass så hämmar jag de människor jag möter, för jag tror att vi människor reflekterar och reflekteras i varandra. Summa summarum så är det själviskt av mig att gå omkring och begränsa mig själv eftersom jag då indirekt även begränsar andra.

Alltså: jag har gjort vad jag har kunnat för att ställa den där situationen till rätta, och mer kan jag inte göra. Jag har tagit ansvar och i och med det är jag fri, så jag ska fasiken inte gå och släpa på det här längre. Det är ju inte konstigt att kroppen – igen – tycker att den behöver gå av på mitten när jag envisas med att bära runt på en massa tyngd som dessutom inte ens är verkligt eller ens sant. För det är inte sant att jag är korkad. Det är inte sant att jag är en dålig människa. Det som är sant är att jag är människa och alltså per definition gör fel saker ibland.

Det bästa med hela den här härvan är att jag är helt säker på att jag inte kommer att göra samma misstag inom en överskådlig framtid, för fy sjutton vad jag inte vill vara med om det här igen.

Dagens tips: Lyssna på samvetet och gör som det säger.

Yey!

Åååååååhhhhh vilken daaaaaaaag!

Jag talade (och det blev väl bra trots att jag inte tyckte det själv), men det mest fantastiska var liksom själva andan i lokalen – och så David B förstås. (klicka på länken så kommer ni till en sida med AA-talare. I den vänstra spalten finns David – bland andra. I den högra är min pappa faktiskt)

Ja jösses. Jag skulle vilja skriva massor, men jag behöver verkligen vila en stund innan jag ska iväg och jobba. I morgon ska jag ju tatueras gudbevars.

Dagen idag.

Huvudet fullt med snor eller var eller något annat otrevligt, det känns som om kraniet är sisådär sju nummer för litet hur som helst – ONT gör det. Nåja, jag ignorerar det och åker och hämtar ungen och i morgon ska jag tala på ett konvent i Borlänge. En otrolig ära och enormt spännande att få vara en del av AA på det här sättet.

Ja, och så går jag och väntar på ett telefonsamtal som gör att jag ska få bli fri från den här klumpen i magen och få göra rätt för mig. När Gud vill, så ringer han. Inte när jag vill.

Med risk för att vara Halleluja-ig…

Den senaste veckan har varit minst sagt omvälvande. Det har varit både enorm lycka, massor med skratt och bottenlös förtvivlan. Jag har upplevt en maktlöshet som har varit nästan förlamande, jag har sörjt något som aldrig blev och varit lycklig över det som ändå finns kvar.

Någon som står mig nära har tagit återfall men som genom ett under faktiskt överlevt (trots 180 kilometer i timmen på glashal motorväg mitt i natten) och sedan kommit tillbaka till gemenskapen och programmet med en iver och hängivenhet som jag sällan skådat. Jag har sett mirakel ske alldeles framför mina ögon (på RIKTIGT alltså – helt otroligt!), jag har fått bevisat att jag har mer självrespekt än jag är bekräftelsetorsk nuförtiden (äntligen!)  och jag har varenda dag, varje timme och praktiskt taget i varje andetag känt att Gud är närvarande i allt jag gör och allt som sker – både allt det som gett mig sådan lycka att det nästan känts som att jag ska sprängas och i det som har gjort ont.

Jag känner mig hudlös – på ett bra sätt (nej, S – jag leker inte med någon osthyvel), jag har av någon anledning inga försvar, inga murar, och människor kommer mig således nära på ytterligare ett nytt sätt. Jag känner mig delaktig och och jag känner att jag verkligen kan knyta an till människor, och även om det, som sagt, också har varit mycket smärta den senaste veckan så är det liksom mindre viktigt på något märkligt sätt – för jag har fått förmånen att vara med om så osannolikt mycket som är så enormt utvecklande.

Dessutom har jag plötsligt begåvats med någon slags förmåga att se saker i ett större perspektiv. Jag förstår vad som händer när det händer i stället för efteråt, som det alltid har varit tidigare. Bara det är ju en vinst utan dess like.

(jag läste precis igenom vad jag skrivit och jag inser att jag låter nyförälskad eller nyfrälst, och det är nog inte så långt ifrån sanningen: en nytändning i livet. det är ju också lite konstigt att det kommer nu – under den period på året då jag brukar må som sämst. jag har aldrig mått såhär bra. någonsin.)

och nu tog orden sådär abrupt slut.

.

.

.

Uppdatering: Ricky har ju släppt en skiva som jag vill tipsa om. Hiphop och lite reggae och funk på svenska om sånt som jag gillar: tillfrisknande och kärlek och Gud och sånt. Det är inte utan att jag är stolt över att ha sådana människor omkring mig.

FAQ

Hur kommer det sig att det alltsom oftast är så lätt att göra det som är fel och så smärtsamt att göra rätt?

(jo, för att det som är rätt oftast är det i LÄNGDEN, och då är det smärtsamt precis när man gör det. fan. fan. fan.)