Nätvänlighet.

Jag är en av de som började blogga långt innan det hette blogg. Då, på den tiden, innan LunarStorm hette LunarStorm och hette StajlPlejs hette det ”dagbok” och det var där jag började.

Där började jag följa någon som kallade sig Joshua_Tree, där fanns vajlet35, valitus, la_reina, ferkel och många andra, och i mina dagböcker från den tiden har jag gått igenom himmel och helvete och det finns människor som tog ett steg in i mitt liv redan då och som finns kvar än. Men. Nätkärlek och nätvänlighet. Vad är det?

Nätkärlek är min vän Bryan som numera bor i Vancouver i Kanada och som har funnits i mitt liv längre än de flesta jag känner afk. I augusti 1994 började vi prata på en sida som hette The Virtual Irish Pub och som fortfarande finns kvar även om den har förändrats en hel del. Vi har hörts ett par gånger i veckan sedan dess, och vi har gjort det via mail, ICQ, msn, telefon, snigelpost, jag har skickat paket till honom med typiskt svenska saker, han har skickat paket till mig med typiskt kanadensiska saker – men vi har ännu inte träffats öga mot öga. Han har följt mig genom förhållanden, äktenskap, byte av jobb, genom vänskaper som kommit och gått, flyttar både inom Sverige och utomlands, han vet mer om mig än någon annan i hela världen tror jag.

Nätvänlighet är att befinna sig i ett kaotiskt äktenskap och börja blogga om det för att på något sätt börja ta ett steg utanför och se sanningen, och via bloggen få massivt stöd av människor jag aldrig har träffat. Vilt främmande människor erbjöd mig att komma och hämta mig och ta med mig hundra mil härifrån till sina hem och familjer, jag fick hundratals uppmuntrande mail och kommentarer om dagen – och det var bland annat det som fick mig att orka och som fick mig att se sanningen och som fick mig att våga bryta upp. Det är nätvänlighet.

Nätvänlighet är att sätta mig på tåget för att tillbringa en helg med mymlan, vilket jag gjorde förra året.

Nätvänlighet är att få ett paket på posten och inse att det är från människor som gått från att vara namn på en skärm till människor som jag räknar till mina verkliga vänner.

Jag tror att det finns mer vänlighet än ovänlighet på nätet. Jag tror att det man fokuserar på växer sig starkare. Jag tror på nätvänligheten.

Man öppnar en dörr och kan inte stänga den igen.

”Jag har ju gjort det här, jag ska bara göra det en gång till i rent studiesyfte, det här ska ske på en rent intellektuell nivå och det är ingenting som kommer att beröra mig på riktigt.” Så tänkte jag. Jag glömde tydligen bort – för ett ögonblick - vad för slags program jag åter igen börjat arbeta sådär bokstavligt i, och i samma ögonblick som min penna rörde vid pappersarket så trodde jag på riktigt att jag skulle kräkas.

Hur blev det såhär? Varför är det inte över? Skammen tog mig igen och jag flyttade mig lite längre ifrån min fina vän och sponsor, åter igen kändes det som att jag är smittsam genom min blotta närvaro och jag tog ett djupt andetag och började skriva. Jag skrev om ångest, skräck, förtvivlan, känslor av värdelöshet och apati, jag skrev om vänner som svek, om drömmar som grusades, om nätter jag trodde var glömda och om den djupt rotade känslan av skam.

Skam. Att vara fel. Skam tvingar mig att kliva fram och ta kontroll för att hålla garden uppe, den tvingar mig att backa för att inte vara nåbar överhuvudtaget eller så gör den mig apatisk så jag kanske kan undvika att synas alls. Apati är mitt sista stadie av skam, det är där jag hamnar när det har gått för långt, när jag inte hittar ut, när jag inte ser något ljus, när jag ger upp eftersom jag tror mig om att vara så värdelös att det helt enkelt inte går att reparera. Intellektuellt vet jag att det inte är sant, att det inte finns något sådant som att vara värdelös, jag vet med huvudet att det finns människor som älskar mig men min känsla säger att det är bara för att de inte vet Sanningen (och självklart är det upp till  mig att avgöra hur den ”sanningen” ser ut. Bah. Jag är så självcentrerad).

Min sanning är att om de visste hur det ligger till egentligen, om de visste hur kass jag är, om de visste vad jag har utsatt andra för, vad jag har tillåtit andra att utsätta mig för, om de visste allt det där så skulle de vända och gå och jag skulle bli ensam igen. Rädslan för att förlora min livlina, mina vänner, min familj - mitt liv – är så stark, och rädslan göder skammen som göder utanförskapet som gör mig ensam som jag inte vill vara.

Jag längtar tillbaka till värmen. För några ögonblick känner jag mig ensam i kylan, och jag hade glömt hur kallt det är härute.

 

Gode Gud, hjälp mig att vara sann, att våga möta allt jag behöver möta, ge mig mod att gå Din väg och inte vika från den. Hjälp mig att se allt jag behöver se så att jag kan före den insikten vidare till andra som lider som jag lider.

Gått och blandat.

Igår låg jag i solen och pratade med en väninna som jag tycker väldigt mycket om. Hon befinner sig i en svår situation just nu, svår på ett sätt som jag känner igen mer än väl och det gör så ont i mig när jag ser hur det här påverkar henne. Jag hör vad hon säger bakom orden och jag känner igen skammen, skuldkänslorna, frustrationen, pendlandet mellan att å ena sidan älska någon och önska att det kunde bli bra och å andra sidan gå omkring med en känsla av att befinna sig som levande begravd under flera ton cement; kan inte andas, orkar inte röra sig, kommer inte ut. Jag vet inte riktigt vad jag kan göra för henne, men jag vill göra någonting i alla fall. Det jag hade behövt när jag befann mig i den där situationen var någon som slet mig ut och gav mig konstgjord andning, för jag kunde inte andas där jag levde. Jag hade behövt någon som tvingade in lite friskare tankar i huvudet på mig, för allt som snurrade i mitt huvud var förorenat av skam och självförakt – jag borde ju veta så mycket bättre.

I mitt fall (eller, snarare: i mina vänners fall) var det såklart inte helt enkelt eftersom jag drog mig undan, släppte inte in någon, KUNDE INTE släppa in någon – det fanns människor (tack Sanna och Cecilia och Timo – jag hade dött utan er) som försökte nå mig, som försökte slita mig ut för att hjälpa mig att andas, men när jag väl kom ut så blev jag bländad av ljuset därute och lungorna värkte av alltför mycket friskhet och jag drog mig tillbaka in till det välkända och svarta och klibbiga som var min verklighet och där blev jag kvar en stund till.  Efter enträgen hjälp och fantastisk uppbackning från ovan nämnda tre, vilka aldrig vek från min sida oavsett hur det såg ut, samt fantastisk hjälp från en och annan instans samt andra människor - inte minst er som läste min blogg och som backade upp mig den vägen – så kom jag till slut ut hit till er andra och sakta, sakta har jag börjat ta del av det som kallas livet igen. Idag är det magiskt, allt är magiskt, jag tackar Gud för allt jag har idag och självklart blir jag enormt berörd när jag ser någon som befinner sig där jag befann mig för bara ett kort ögonblick sedan; självklart vill jag hjälpa till om jag på något sätt kan.

Nåväl, jag ska göra för henne vad mina vänner gjorde för mig: de fanns där och de lyssnade och de backade upp mig i allt och de vek aldrig från min sida. De var där natt och dag, när jag grät och när jag hade ångest och inte ville ha någon nära mig, när jag var psykotiskt lycklig över att vara fri, när världen rasade samman, när jag gick och gick tillbaka igen, när jag ringde och var panikslagen och när allt till slut ordnade sig så åt vi middag och drack hundratals liter kaffe och genom allt snurr både då och sen så har de varit där hela tiden. Jag hade dött utan dem. Så är det. Aldrig har det stått mera klart än just nu.

.

.

.

.

.

.

.

Ja just ja. Det var ju för att tipsa om det här jag började skriva det här inlägget. Det är underligt hur orden går egna vägar och gör saker helt på eget bevåg. Hur som helst så är Josh sådär…bra som bara han kan vara. Ja jävlar ja. Det brinner i trapphuset.

Det är hur jag agerar när det verkligen gäller som är det som räknas.

…och jag kan inte låtsas att det är okej när det inte är det. Jag kan inte tiga när det känns obekvämt, jag kan inte säga att allt är bra när det inte är det. Jag kan inte säga att jag litar på någon om jag inte gör det. Jag kan inte ljuga. Jag har inte råd med det, jag kommer att bli full till slut om jag släpper in såna beteenden i mitt liv, för innan det är färdigt kommer jag att sila mygg och svälja kameler och det blir bara katastrof av alltihop och jag har inte råd. Jag vill inte. Jag har ingen lust.

För sanningen är att det känns obekvämt. Sanningen är att jag känner mig förödmjukad och sviken. Sanningen är att jag inte litar på. Sanningen är att jag tänker att med vänner som tillåter sig själva att behandla mig på det sättet, behöver jag verkligen inga fiender. Sanningen är att det är först när livet tvingar mig att inse fakta som jag verkligen förstår hur andra människors beteende påverkar mig, för jag vill ju inte känna på det här alls egentligen. Jag vill inte vara ledsen. Jag vill inte vara besviken. Jag vill inte behöva ta ansvar för att jag är det, jag vill inte. Jag vill inte behöva säga det högt, jag vill inte behöva sätta mig ner med någon och säga att vår relation är förändrad på grund av något som den personen har gjort. Jag vill inte det. Jag vill bara att alla – inklusiva jag själv – ska vara lyckliga och glada och skratta och kramas och blåsa såpbubblor och dansa. Men det är inte så.

Inte när någon jag litade på gick bakom ryggen på mig. Det gör så jävla ont.

Bra saker.

* Jag fick ta emot ett femtesteg igår. Stort och vackert och jag inser – igen – att min relation till de närvarande blir djupare och närmare än den var innan, att vi kommer att stå varandra nära på ett sätt som man inte gör med någon annan. Det finns inga ord att beskriva det…det är magi.

* I morse var jag ute i en och en halv timme med min hund. Fåglarna sjöng och solen värmde näsan och kinderna, det doftade vår och min hund var sådär glad som bara han kan vara. Svårslaget.

* Mitt jobb. Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga, men i torsdags satt jag i bilen och grät av tacksamhet när jag var på väg till jobbet. Wow.

* Min hemmagrupp. Jag är en del av en fantastisk samling människor som verkligen värnar om AA som helhet och om vår lilla del av denna helhet. Vi är en grupp människor som faktiskt har en ärlig önskan att hjälpa andra som lider som vi själva har lidit.

* Söndagar. Möte klockan elva, äta lunch med vänner och sen studiegrupp klockan tre. Det är dagen idag det. Och i morgon ska jag till jobbet igen. Tjoho!

Favorit i repris.

Åter igen: den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.

Depraved är tillbaka.

(fast nog är flera år lite väl länge)

Lite tankar innan meditationsmöte och möte.

Träningsvärk. Ont i ryggen. Sovande sponsee på soffan. Meditationsmöte i antågande. Tänker på workshopen i Stockholm i helgen – vet att den kommer att ändra mitt liv. Tänker tillbaka på att jag träffade mjuka, vackra, mörkögda, själsfränden från staden-tio-mil-norrut (nästan) igår och på hur gärna jag vill träffa honom oftare och inte bara på nätet utan sådär på riktigt som igår när jag fick krama honom och lyssna och prata och jag tänker på alla fina samtal vi har haft vid bardisken (nyktra dock) innan jobbet och jag tänker på hur väl vi förstår varandra och på hur vackert det är att ha såna vänner. Jag tänker på hur vackert det är att ha såna vänner även utanför AA även om det är just där (på AA alltså) som jag tillbringar den största delen av min tid och har de människor som står mig närmast.

Ja, jag tillbringar mycket tid i lokalen. Inte för att jag måste. Inte för att det är en sekt. Inte för att jag skulle börja supa om jag inte gjorde det. Nej, för jag har faktiskt tillfrisknat från alkoholism och det tillfrisknandet är inte beroende på hur mycket tid jag sitter på möten. Det är inte därför jag är där.

Nej, jag är där för att jag vill. För att jag älskar att andas in den där doften av stearinljus och kaffe och kärlek. För att jag älskar de obekväma stolarna som tar död på min rygg (den enda som funkar för mig är oftast upptagen, för andra gillar den också), för att jag älskar varenda en av människorna där inne, för att jag jag vet att om det inte vore för den kraft jag funnit genom AA:s program så skulle jag inte ha suttit här och bloggat just nu. För jag hade varit död.

Den kärlek jag hyser till AA:s program och AA som helhet kan jag inte beskriva i ord. Det går inte. Men jag kan vara där och jag kan försöka ge vidare något av allt det fantastiska jag har fått genom att låsa upp dörren så folk kan komma in, jag kan göra det jag kan för att människor ska känna sig välkomna, jag kan koka kaffe och jag kan ställa i ordning lokalen för möte, jag kan hålla i möten och jag kan hjälpa andra människor som lider som jag har lidit – helt enkelt göra för dem vad den man som så kärleksfullt tog sig tid att ge vidare sin erfarenhet till mig gjorde den där dagen i augusti 2000.

AA gav mig mitt liv. Då kanske det inte är så konstigt att jag gärna låter mitt liv stanna kvar där. Det har ju blivit så bra.

Med risk för att vara Halleluja-ig…

Den senaste veckan har varit minst sagt omvälvande. Det har varit både enorm lycka, massor med skratt och bottenlös förtvivlan. Jag har upplevt en maktlöshet som har varit nästan förlamande, jag har sörjt något som aldrig blev och varit lycklig över det som ändå finns kvar.

Någon som står mig nära har tagit återfall men som genom ett under faktiskt överlevt (trots 180 kilometer i timmen på glashal motorväg mitt i natten) och sedan kommit tillbaka till gemenskapen och programmet med en iver och hängivenhet som jag sällan skådat. Jag har sett mirakel ske alldeles framför mina ögon (på RIKTIGT alltså – helt otroligt!), jag har fått bevisat att jag har mer självrespekt än jag är bekräftelsetorsk nuförtiden (äntligen!)  och jag har varenda dag, varje timme och praktiskt taget i varje andetag känt att Gud är närvarande i allt jag gör och allt som sker – både allt det som gett mig sådan lycka att det nästan känts som att jag ska sprängas och i det som har gjort ont.

Jag känner mig hudlös – på ett bra sätt (nej, S – jag leker inte med någon osthyvel), jag har av någon anledning inga försvar, inga murar, och människor kommer mig således nära på ytterligare ett nytt sätt. Jag känner mig delaktig och och jag känner att jag verkligen kan knyta an till människor, och även om det, som sagt, också har varit mycket smärta den senaste veckan så är det liksom mindre viktigt på något märkligt sätt – för jag har fått förmånen att vara med om så osannolikt mycket som är så enormt utvecklande.

Dessutom har jag plötsligt begåvats med någon slags förmåga att se saker i ett större perspektiv. Jag förstår vad som händer när det händer i stället för efteråt, som det alltid har varit tidigare. Bara det är ju en vinst utan dess like.

(jag läste precis igenom vad jag skrivit och jag inser att jag låter nyförälskad eller nyfrälst, och det är nog inte så långt ifrån sanningen: en nytändning i livet. det är ju också lite konstigt att det kommer nu – under den period på året då jag brukar må som sämst. jag har aldrig mått såhär bra. någonsin.)

och nu tog orden sådär abrupt slut.

.

.

.

Uppdatering: Ricky har ju släppt en skiva som jag vill tipsa om. Hiphop och lite reggae och funk på svenska om sånt som jag gillar: tillfrisknande och kärlek och Gud och sånt. Det är inte utan att jag är stolt över att ha sådana människor omkring mig.

De senaste dagarna har jag:

* Skrivit en sångtext på beställning. (aldrig gjort förut)

* Haft migrän. (heeeela dagen idag. värdelöst!)

* Inte gått på hockey som jag skulle. (för att jag hade migrän)

* Tänkt och vridit och vänt på allt möjligt – och som vanligt inte blivit så mycket klokare för det.

* Åter igen fått bevittna hur Den Omtalade Förändringsprocessen griper tag i en människa som förvandlas alldeles framför mina ögon.

* Haft ett snack med en man med mediala gåvor. Han bekräftade en del saker som jag tänkt på ett tag och det var skönt.

* Sjungit på Sinnesrogudstjänst och hamnat i tidningen på köpet.

* Fått den enorma förmånen att ta emot ett femtesteg. Igen.

* Fått en tatuering i julklapp. Tjoho!

Julen 2008.

Tusen saker att göra, tusen saker att prata om, tusen saker att skriva, tusen saker att ta tag i, tusen saker att låta bli.

Sonen säger ”Mamma, när är det möte?” Jag svarar ”Tja, ikväll, men vi ska inte dit” och han replikerar ”Men vaaaaarfööööör inte dååååå?” och jag säger att vi har andra planer men så tänker jag till och så ringer jag Fina Vännen (som jag var rädd för och kände mig vansinnigt underlägsen för bara några månader sedan) som vi har en planerad filmkväll med och jag frågar om det är okej att vi går på möte först och kommer till honom sen och han säger att det till och med passar honom bättre eftersom han då slipper stressa.

Så, sagt och gjort, nu duscha och sen iväg på möte innan kväll med värsta emofilmen (antar jag) och gråta en skvätt.

För övrigt hade jag den bästa julaftonen hittills igår. Jag är verkligen lyckligt lottad.