Jag har flyttat.

Ja just det. Jag bloggar annorstädes numera. Jag har återvänt till brottsplatsen och finns numera här.

Välkomna!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Drygt.

Mamma är sjuk fortfarande, det sliter och tär och jag känner skuld för att jag blir förbannad och jag känner mig maktlös för jag vet ju inte hela sanningen om vad som är fel med henne och det är drygt.

Känner mig som en dålig mamma, för faktum är att det är sonen som får stå tillbaka, det är han som är kommer hem till en tom lägenhet efter skolan för att jag måste vara hos mamma och det krossar hjärtat på mig. Fan, man får ingen andra chans att vara förälder.

Kärleken blev opererad i munnen idag. När vi kom hem så var han rädd och konstig – liksom vass – och jag befinner mig på en plats i livet där jag är förvånansvärt skör och mottaglig för alla slags negativa energier och det blev såklart också…drygt. Nu mår han bättre, men jag är fortfarande i något slags…ingenmansland. ledsen, vill gråta…fast är ändå tom på något vis. Det är konstigt. Och drygt.

 

I morgon: Stockholm. Ser fram emot det på ett sätt, men känner mig så enormt trött på ett annat. Men. Jag kan inte backa ur nu. De räknar med mig. Jag ska andas, jag. Det är det jag ska göra. Andas.

Publicerat i bara så, det som händer inuti, personligt, rädsla | Lämna en kommentar

Lösenordsskyddad: Jo, jag är nog lite trasig.

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Publicerat i bara så, barn, det som händer inuti, fysisk smärta, hallå eller!, men för i helvete!, personligt, rädsla, relationer, skam

Lösenordsskyddad: [echo] A little bit colder

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Publicerat i bara så, bra sagt av någon annan, det som händer inuti, i backspegeln, kärlek, lycka, men för i helvete!, musik, personligt, relationer, smärta, utveckling, vänskap

New York City 25/8-31/8 2010

Central Park med vänner, ändlösa samtal, möten, sena kvällar och tidiga mornar på Times Square, en oförglömlig middag på TGI Friday’s, känslorna som vaknade av att stå vid Ground Zero, shoppa på Pier 17, solen, en trumcirkel som lämnade djupa spår i hjärtat hos alla som upplevde den, tid tillbringad med en kvinna som med kärlek tvingade mig att se mitt sanna jag, SoHo, äta cheescake på en restaurang när klockan passerar midnatt, regnet, alla upptagna människor på Wall Street, hettan, att träffa människor jag vet kommer att finnas i mitt hjärta för alltid, luftfuktigheten, de spontana konversationerna med främlingar medan jag väntade på tunnelbanan eller stod i kö för en Cinnamon Dolce Latte på Starbucks, ljusen, att sitta utanför Mariott Marquis och röka alldeles för många cigaretter medan jag utbytte erfarenheter med nya vänner, Times Square Church, ljudet, ett par hjältar som räddade en liten flicka från att bli separerad från sin familj i tunnelbanan, att meditera på en vacker terass på 24:e våningen på Wall Street till ljudet av New York City, någon som höll om mig när jag gick sönder av insikten att jag inte skulle stanna för evigt, människor som faktiskt möter varandras blickar när de samtalar – mångfalden, pulsen, intensiteten.

William Somerset Maugham har sagt det så mycket bättre än vad jag någonsin skulle kunna:

”I have an idea that some men are born out of their due place.

Accident has cast them amid certain surroundings, but they have always a nostalgia for a home they know not.

They are strangers in their birthplace, and the leafy lanes they have known from childhood or the populous streets in which they have played, remain but a place of passage.

They may spend their whole lives aliens among their kindredand remain aloof among the only scenes they have ever known.Perhaps it is this sense of strangeness that sends men far and wide in the search for something permanent, to which they may attach themselves.

Perhaps some deeprooted atavism urges the wanderer back to lands which his ancestors left in the dim beginnings of history.

Sometimes a man hits upon a place to which he mysteriously feels that he belongs. Here is the home he sought, and he will settle amid scenes that he has never seen before, among men he has never known, as though they were familiar to him from his birth.

Here at last he finds rest.”

Mitt hjärta stannade i New York City.

Här är jag i Sverige…och längtar efter att åka hem.


Publicerat i ...och nu blir det reklam, bara så, bra sagt av någon annan, det som händer inuti, i backspegeln, kärlek, lycka, personligt, resa, saknad, smärta, tips från coachen, utveckling | 2 kommentarer

Om idoler.

Jag har läst henne ganska länge, ett par år i alla fall. Jag kommenterar inte särskilt ofta, och det beror generellt på att hon för det mesta säger allting så otroligt klockrent, så det enda som finns kvar att säga är typ ”Ja just” eller ”Mmmmm” eller något annat på ungefär samma nivå. Alltså är jag hellre tyst.

Av och till skriver hon något som jag, när jag läser det, känner igen mig helt och totalt i. Sådär så att det nästan blir obehagligt för det känns lite som att hon är inne och spionerar i mitt huvud, som att hon läser tankar och vet allt det där som jag inte säger, det där som jag skäms för eftersom jag inte har lärt mig acceptera mig själv än – och hon säger det bara.

Jag läser och inser att vi bär på samma tankar, brottas med samma grejer på daglig basis, hon är som jag.

Tack, älskade älskade Mymlan. Du har gjort det igen. I salute you.

Publicerat i ...och nu blir det reklam, ADHD, bara så, bloggar, bra sagt av någon annan, det som händer inuti, fördomar, personligt, rädsla, relationer, vänskap | Lämna en kommentar

Igen.

Och…nej. Det är fortfarande bara vidrigt. Jag är förbannad precis hela tiden, sådär arg så jag helst vill slå och skrika och kasta grejer – men så kan man inte göra. Så jag andas. Blir tyst. Går hemifrån och sätter mig hos H och tittar på tv och snackar motorer och vardagliga ting och sånt som inte är viktigt egentligen, för H förstår att jag måste få andas, släppa det ett tag. Han frågar när jag kommer om jag behöver snacka om något. Jag säger att jag inte har nån lust och han säger okej, gör kaffe och jag gullar med hans katter och vi garvar åt barnsliga skämt och mitt i alltihopa lägger han sin hand på min axel och säger ”Du vet…jag hatar att se dig såhär…och jag finns här om du vill prata. Jag finns alltid här, men jag tänker inte tränga mig på så det är på ditt ansvar” och jag börjar gråta för jag bli så rörd av hans omtanke och innerliga vänskap. Och jag tänker att jag är så lyckligt lottad som har så fina vänner i mitt liv.

Så kommer jag hem. Och blir arg. Ledsen. Sårad. Förbannad. Allt vaknar igen. Jag vågar inte sova, kan inte äta, mår illa hela tiden, är arg arg arg arg ARG. Och så fortsätter det. Dag efter dag. Och folk säger åt mig att jag ska tillåta mig att känna det jag känner…så det gör jag. Men fan vad drygt det är.

Publicerat i bara så, det som händer inuti, men för i helvete!, personligt, rädsla, relationer, smärta, vänskap | 2 kommentarer

Det slutar verkligen inte.

Jag sitter och läser bloggar och blir fan bara mer förtvivlad för varenda dag som går. Läser om kärlekspar och om tjejer som går igenom helvetet (fast andra än sånt här) och som gråter tills de somnar av utmattning i sin älskades armar och jag vet hur det är att ha någon så nära sig att man är så trygg att man kan göra det, och det gör så jävla jävla ont att den tryggheten är borta. Jag saknar honom. Jag saknar oss. Jag saknar honom fast han sitter bredvid mig i soffan. Jag saknar honom kanske allra mest när han håller om mig och jag känner den där muren mellan oss – och ja, jag vet att det är jag som byggt den. Jag har byggt den som ett resultat av hans ”misstag”. Hur gör jag för att inte ta på mig skulden? Alla säger att det är en normal reaktion, att jag inte behöver försöka ”komma tillrätta” med den känslan, för den är helt normal i ett sånt här läge. Jojo. Normal kanske den är, men jag vill inte ha den i alla fall.

Jag känner mig så otroligt ensam i tvåsamheten. Som jag skrev tidigare så är distansen enorm och jag vet inte vad jag ska säga eller göra. Känner mig så vilse och ingen kan hjälpa mig med det. Inte han, inte någon av mina underbara vänner, inte kontaktkvinnan på KJ, inte Psykologen – ingen ingen ingen. Jag hatar det. Jag vill att någon annan ska kunna fixa till något som får det att kännas bra och rätt igen, för nu är det fel.

Jag känner mig fel oavsett vad jag gör. Om jag sträcker ut handen och rör vid honom så undrar jag om han hellre vill att någon annan ska göra det. Jag undrar all min vakna tid om han äcklas lika mycket av mig som jag gör själv. När han kramar mig undrar jag om han önskar att jag var någon annan. När han tittar på mig när han tror att jag inte ser så undrar jag om han önskar att det satt någon annan på min plats. Det har hänt under de här dagarna att när han sagt att han älskar mig så har jag bara velat skaka på huvudet och säga att ”Det gör du inte alls. Då hade du aldrig utsatt mig för det här, du hade inte utsatt OSS för det här, då hade du tänkt en gång till, då hade du låtit bli. Om du hade älskat mig som du säger att du gör så hade vi inte haft det såhär nu” och ibland önskar jag att jag kunde få ett riktigt utbrott och säga allt det där som jag tänker men som jag låter bli att uttala högt eftersom jag ju ska vara vänlig, tålmodig, förstående, kärleksfull, ödmjuk och tolerant. Om man ska vara det så kan man inte säga såna saker. Man kan inte vara förbannad. Man kan inte säga eller göra någonting som eventuellt skulle kunna få någon annan att må dåligt. Man får inte. Eller – andra får, men jag får inte. Och allt det där äter upp mig, hotar att spränga mig, för jag är så jävla arg och så jävla ledsen och så jävla besviken och jag går sönder av det. Undrar vad som krävs innan jag släpper de där kraven på mig själv?

Har ringt några samtal idag, jag har pratat med människor jag behöver prata med, tillbringade kvällen med H igår och pratade massor med honom också, pratar med tatueringsväninnan JL och AA-väninnan och bästa E i Stockholm och det enda som står smärtsamt tydligt är att jag älskar honom och att jag håller på att gå sönder. Och ingen kan göra något annat än att lyssna och hjälpa mig se sanningen. Vad är sanningen? Jag vet fan inte. Att jag älskar honom och att jag går sönder.

Publicerat i det som händer inuti, kärlek, personligt, rädsla, relationer, saknad, smärta | 3 kommentarer

Jag vet inte hur man gör.

Hur gör jag? Hur hittar jag tilliten igen när han har svikit? Hur gör jag när jag vill men inte kan? Hur gör jag när jag ligger i soffan och hör andetag från rummet bredvid och så gärna vill gå in och lägga mig där bredvid, men inte förmår? Hur gör jag när vi har gråtit tillsammans och jag vet att han ångrar och önskar ogjort och tar allt önskvärt ansvar, men det liksom inte räcker ändå? Hur gör jag när jag är förbannad och ledsen och besviken och sårad men ändå vill att han bara ska hålla om mig och smeka mig i håret och se på mig sådär och säga att allt blir bra, hur gör jag för att tro på det?

.

.

Hans namn på min handled – för evigt. Mitt namn på hans hals – för evigt. I förlovningsringarna: ett tecken som symboliserar evighet.

.

.

Älskling… Jag vet fan inte hur jag ska fixa det här, jag KAN inte fixa det här. Du säger att problemet inte är mitt, att du äger det, och det må väl vara sant…men för fan! Du svek. Du ljög. Du gick bakom ryggen på mig. Du lovade att inte göra så. Du lovade att jag inte behövde vara rädd, att jag inte behövde ha någon gard uppe, du sa att du aldrig skulle göra något för att göra mig illa, du sa att jag har haft tillräckligt med skit i mitt liv, att jag är värd så mycket mer än det som har varit – och nu det här?!

.

.

Ännu en natt på soffan. Dvala. Någon minuts sömn. Mardrömmar i det där vidriga tillståndet mellan sömn och vaken. Öppnar ögonen och hör hans andetag och vill genast ha hans armar omkring mig, vill ha hans trygghet, vill hitta tillbaka till den där känslan att det är han och jag mot världen, att inget kan skada mig så länge han finns vid min sida, att vi klarar allt tillsammans, men jag känner mig ensam och så otroligt separerad från honom. Han är några meter ifrån mig, men han kunde lika gärna ha varit på Mars – distansen är enorm.

.

.

Älskling, jag behöver dig. Jag älskar dig och jag behöver dig och jag hatar att sova på soffan och utan dig och jag hatar att ha såhär jävla ont och jag vill att du ska kunna fixa mig och jag vill fixa dig och jag hatar att veta att de enda som kan fixa oss är vi själva. Jag älskar dig men du svek mig, varför svek du mig? Varför sa du att du aldrig skulle göra så och så gjorde du det i alla fall? Varför? Eftersom du dolde det så måste du ju ha hajat att det skulle göra mig illa, varför gjorde du något som du visste skulle göra mig illa? Du har ju sagt att du aldrig skulle göra så!

Jag älskar dig och jag hatar det du gjorde. Jag älskar dig och jag hatar hur det du gjorde får mig att känna. Jag älskar dig och jag hatar att det du gjorde får mig att avsky mig själv, att jag tar på mig ansvar som inte är mitt, att jag känner mig otillräcklig och inte tillräckligt bra, för jag är tamejfan bra. Jag är faktiskt skitbra. Men det du gjorde färgar av sig på mig och jag känner mig inte lika bra längre. Jag kände mig tillräcklig för dig innan det här. Jag trodde på allt du sa, jag hade slutat vara rädd. Nu känns det inte så längre. Varför var du tvungen att skita ner det? Helvetes jävla skit.

.

.

Hur gör jag för att hitta tillbaka? Hur gör jag när jag vill men inte kan? Kan någon hjälpa mig?

Publicerat i det som händer inuti, kärlek, men för i helvete!, personligt, rädsla, relationer, smärta | 2 kommentarer

Ofavorit i repris.

…och nu gör det så jävla ont så jag vet inte ens var jag ska börja. Helvetes jävla skit, det var ju såhär det inte skulle bli.

Publicerat i bara så, det som händer inuti, kärlek, men för i helvete!, personligt, rädsla, relationer, smärta | 2 kommentarer