Jag har flyttat.

Ja just det. Jag bloggar annorstädes numera. Jag har återvänt till brottsplatsen och finns numera här.

Välkomna!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Drygt.

Mamma är sjuk fortfarande, det sliter och tär och jag känner skuld för att jag blir förbannad och jag känner mig maktlös för jag vet ju inte hela sanningen om vad som är fel med henne och det är drygt.

Känner mig som en dålig mamma, för faktum är att det är sonen som får stå tillbaka, det är han som är kommer hem till en tom lägenhet efter skolan för att jag måste vara hos mamma och det krossar hjärtat på mig. Fan, man får ingen andra chans att vara förälder.

Kärleken blev opererad i munnen idag. När vi kom hem så var han rädd och konstig – liksom vass – och jag befinner mig på en plats i livet där jag är förvånansvärt skör och mottaglig för alla slags negativa energier och det blev såklart också…drygt. Nu mår han bättre, men jag är fortfarande i något slags…ingenmansland. ledsen, vill gråta…fast är ändå tom på något vis. Det är konstigt. Och drygt.

 

I morgon: Stockholm. Ser fram emot det på ett sätt, men känner mig så enormt trött på ett annat. Men. Jag kan inte backa ur nu. De räknar med mig. Jag ska andas, jag. Det är det jag ska göra. Andas.

Publicerat i bara så, det som händer inuti, personligt, rädsla | Lämna en kommentar

Lösenordsskyddad: Jo, jag är nog lite trasig.

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Publicerat i bara så, barn, det som händer inuti, fysisk smärta, hallå eller!, men för i helvete!, personligt, rädsla, relationer, skam

Lösenordsskyddad: [echo] A little bit colder

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Publicerat i bara så, bra sagt av någon annan, det som händer inuti, i backspegeln, kärlek, lycka, men för i helvete!, musik, personligt, relationer, smärta, utveckling, vänskap

New York City 25/8-31/8 2010

Central Park med vänner, ändlösa samtal, möten, sena kvällar och tidiga mornar på Times Square, en oförglömlig middag på TGI Friday’s, känslorna som vaknade av att stå vid Ground Zero, shoppa på Pier 17, solen, en trumcirkel som lämnade djupa spår i hjärtat hos alla som upplevde den, tid tillbringad med en kvinna som med kärlek tvingade mig att se mitt sanna jag, SoHo, äta cheescake på en restaurang när klockan passerar midnatt, regnet, alla upptagna människor på Wall Street, hettan, att träffa människor jag vet kommer att finnas i mitt hjärta för alltid, luftfuktigheten, de spontana konversationerna med främlingar medan jag väntade på tunnelbanan eller stod i kö för en Cinnamon Dolce Latte på Starbucks, ljusen, att sitta utanför Mariott Marquis och röka alldeles för många cigaretter medan jag utbytte erfarenheter med nya vänner, Times Square Church, ljudet, ett par hjältar som räddade en liten flicka från att bli separerad från sin familj i tunnelbanan, att meditera på en vacker terass på 24:e våningen på Wall Street till ljudet av New York City, någon som höll om mig när jag gick sönder av insikten att jag inte skulle stanna för evigt, människor som faktiskt möter varandras blickar när de samtalar – mångfalden, pulsen, intensiteten.

William Somerset Maugham har sagt det så mycket bättre än vad jag någonsin skulle kunna:

”I have an idea that some men are born out of their due place.

Accident has cast them amid certain surroundings, but they have always a nostalgia for a home they know not.

They are strangers in their birthplace, and the leafy lanes they have known from childhood or the populous streets in which they have played, remain but a place of passage.

They may spend their whole lives aliens among their kindredand remain aloof among the only scenes they have ever known.Perhaps it is this sense of strangeness that sends men far and wide in the search for something permanent, to which they may attach themselves.

Perhaps some deeprooted atavism urges the wanderer back to lands which his ancestors left in the dim beginnings of history.

Sometimes a man hits upon a place to which he mysteriously feels that he belongs. Here is the home he sought, and he will settle amid scenes that he has never seen before, among men he has never known, as though they were familiar to him from his birth.

Here at last he finds rest.”

Mitt hjärta stannade i New York City.

Här är jag i Sverige…och längtar efter att åka hem.


Publicerat i ...och nu blir det reklam, bara så, bra sagt av någon annan, det som händer inuti, i backspegeln, kärlek, lycka, personligt, resa, saknad, smärta, tips från coachen, utveckling | 2 kommentarer

Om idoler.

Jag har läst henne ganska länge, ett par år i alla fall. Jag kommenterar inte särskilt ofta, och det beror generellt på att hon för det mesta säger allting så otroligt klockrent, så det enda som finns kvar att säga är typ ”Ja just” eller ”Mmmmm” eller något annat på ungefär samma nivå. Alltså är jag hellre tyst.

Av och till skriver hon något som jag, när jag läser det, känner igen mig helt och totalt i. Sådär så att det nästan blir obehagligt för det känns lite som att hon är inne och spionerar i mitt huvud, som att hon läser tankar och vet allt det där som jag inte säger, det där som jag skäms för eftersom jag inte har lärt mig acceptera mig själv än – och hon säger det bara.

Jag läser och inser att vi bär på samma tankar, brottas med samma grejer på daglig basis, hon är som jag.

Tack, älskade älskade Mymlan. Du har gjort det igen. I salute you.

Publicerat i ...och nu blir det reklam, ADHD, bara så, bloggar, bra sagt av någon annan, det som händer inuti, fördomar, personligt, rädsla, relationer, vänskap | Lämna en kommentar

Igen.

Och…nej. Det är fortfarande bara vidrigt. Jag är förbannad precis hela tiden, sådär arg så jag helst vill slå och skrika och kasta grejer – men så kan man inte göra. Så jag andas. Blir tyst. Går hemifrån och sätter mig hos H och tittar på tv och snackar motorer och vardagliga ting och sånt som inte är viktigt egentligen, för H förstår att jag måste få andas, släppa det ett tag. Han frågar när jag kommer om jag behöver snacka om något. Jag säger att jag inte har nån lust och han säger okej, gör kaffe och jag gullar med hans katter och vi garvar åt barnsliga skämt och mitt i alltihopa lägger han sin hand på min axel och säger ”Du vet…jag hatar att se dig såhär…och jag finns här om du vill prata. Jag finns alltid här, men jag tänker inte tränga mig på så det är på ditt ansvar” och jag börjar gråta för jag bli så rörd av hans omtanke och innerliga vänskap. Och jag tänker att jag är så lyckligt lottad som har så fina vänner i mitt liv.

Så kommer jag hem. Och blir arg. Ledsen. Sårad. Förbannad. Allt vaknar igen. Jag vågar inte sova, kan inte äta, mår illa hela tiden, är arg arg arg arg ARG. Och så fortsätter det. Dag efter dag. Och folk säger åt mig att jag ska tillåta mig att känna det jag känner…så det gör jag. Men fan vad drygt det är.

Publicerat i bara så, det som händer inuti, men för i helvete!, personligt, rädsla, relationer, smärta, vänskap | 2 kommentarer