Så tar vi det en gång till.

Det är en sån där kväll som kommer att bli en sån där natt.

En varm röst i telefonluren pratar om allt möjligt, jag lyssnar och försöker hänga med, men anfäktas av sorg, tvivel och hopplöshet. Det är så mycket jag vill göra med mig själv och mitt liv, så mycket jag brinner för och vill genomföra, men jag är alltjämt begränsad av min egen kropp. Det är så frustrerande att ha all den här energin – all den här passionen – och inte kunna få utlopp för det. När jag väl gör något, när jag testar hur mycket jag håller för, så blir jag besviken. Medicindosen är låg, lägre än på väldigt länge, men det hjälps inte. Jag är i alla fall så otroligt långt ifrån den jag vill vara, så långt ifrån den plats i livet jag vill befinna mig på.

Ja, och så längtar jag efter pappa. Det är snart fyra år sedan han dog och det går fortfarande inte mer än kanske max en timme utan att jag tänker på honom. Han fattas mig.

Annonser
Det här inlägget postades i fysisk smärta, pappa, personligt. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Så tar vi det en gång till.

  1. Du har en skatt inom dig i tankarna och känslorna runt din pappa. Jag är säker på att du vårdar hans minne ömt.

    Du är bra på att måla med ord min vän!

  2. Ysabell skriver:

    Birgitta, tack. Verkligen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s