Det där med brudar.

När jag är ensam så är jag i jäkligt dåligt sällskap, för det finns inga platser i världen som kan vara så skrämmande som mitt eget huvud. Då är det tryggt att veta att jag har vänner som säger ”Behöver du något?” och när jag svarar ”Ja, jag behöver nog sällskap” så tvekar de inte att komma hit.

Jag har skrivit om det förr, hur jag har haft så svårt med kvinnor. Kvinnor har jag sett som hot på alla sätt: jag har trott att de har har varit ute efter mina pengar, mina män, min status, mitt anseende – rubbet. Dessutom har jag alltid hävdat att de är falska, sluga jävlar som pratar skit bakom ryggen i stället för att vara ärlig och säga saker direkt till mig. Alltså har jag sågat kvinnor vid fotknölarna och inte alls varit intresserad av att bygga någon djupare vänskap med dem.

Den bistra sanningen uppdagades när jag gjorde den självrannsakan som det talas om i AA’s program, jag insåg att det var det ju så att jag var precis en sån kvinna som jag de jag föräaktade. Jag ville ha det andra kvinnor hade, jag ville ha deras status, deras makt, deras män – och jag ljög och bedrog och iscensatte fantastiska föreställningar för att jag skulle få det jag ville ha. Det var en besk sanning att svälja.

I skrivande stund sitter jag och har precis bestämt med en väninna att hon ska komma hit eftersom mitt tankebrus är allt annat än friskt just nu. Jag står inför omvälvande saker i livet och jag behöver någon som grundar mig, som håller mig på mattan, som fungerar som något slags ankare. Det gör J.

Det slår mig nu när jag tänker på henne, att hon är precis en sån kvinna som jag hade hållit mig på mils avstånd ifrån. Hon är ung och vacker med porslinshy och stora vackra ögon, en sån där kvinna som min avundsjuka fullkomligt hade ställt sig i vägen för.

Jag har lärt känna henne inifrån och ut. Jag vet en del om hennes historia, men vad som är viktigare: jag vet vad hon har för ideal och i vilken riktning hon vill växa, jag vet hur hon vill bli. Jag vill bli likadan, och det gör att hon kan hjälpa mig på ett helt fantastiskt sätt och jag hoppas innerligt att jag kan stötta henne också.


Så, J… Jag är så glad att du finns, att vi träffades, att jag får ha dig i mitt liv. Du lär mig saker om mig själv varje dag, dels genom allt klokt du säger i våra samtal, de frågor du ställer och svaren du ger mig – men också genom att bara finnas till. Tack.

Annonser
Det här inlägget postades i 12-stegsprogrammet, Anonyma Alkoholister, bara en tanke..., det som händer inuti, personligt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s