Skam och rädsla.

Jag skäms och jag är rädd. Självklart för de flesta människor antar jag, men för mig är det viktigt att prata om det, eftersom om jag inte gör det så bygger det bo i mitt huvud och till slut blir det så stort att jag inte kan handskas med det, och om jag tillåter det att gå tillräckligt långt så kommer jag att behöva fly ifrån det på ett eller annat sätt, och jag vill inte leva så.

Igår var jag på meditationsmöte i ”min” AA-grupp. Det går till så att vi sitter där tillsammans och mediterar i tjugo minuter, och under tiden skriver vi ner våra tankar, intryck, känslor och förnimmelser, och sen pratar vi om det. Det är vackert och det ger en enorm känsla av närhet att dela det med andra människor. Igår kunde jag inte hantera det riktigt, för min skam och min rädsla ställde sig i vägen. Jag kunde först och främst inte slappna av under själva meditationen, och när jag väl började komma ner i varv så kunde jag förnimma en sådan stark känsla av kärlek och värme där i rummet att jag var på väg att bara resa mig och gå därifrån. Flera gånger.

För jag skäms.

Jag skäms för att jag har satt mig i såna vansinniga situationer som nykter och drogfri, för att jag inte kunde resa mig och gå, för att jag inte kunde sätta stopp, för att jag inte satte ner foten, för att jag gick men gick tillbaka, för att jag tillät en annan människa att få sådan total kontroll över mitt liv. Jag skäms för att jag varit isolerad i flera år, för att jag inte brutit mig loss, för att jag inte vågat prata om hur det verkligen sett ut, jag skäms skäms skäms. Som en självklar följd av den skammen kommer rädslan. Jag blir rädd för hur andra människor ska se på mig om jag berättar om hur det är och hur det var och hur jag känner egentligen.

För herregud, jag har varit nykter i åtta år! Jag kan AA:s program framlänges och baklänges, jag är klok och vettig och kan säga bra saker och jag tycker bra saker, jag har en bra utbildning, jag har fina värderingar och ideal och jag är faktiskt en jäkligt bra människa – men i vissa lägen tycks jag helt oförmögen att leva upp till alla de där fina värderingarna och idealen. Jag inte bara snubblar, jag faller handlöst. Hur säger man det till människor som har kommit mig så nära, som betyder så mycket, som jag är så rädd att förlora?

I mitt huvud skulle de förakta mig, de skulle tycka att jag är dum och värdelös och dålig och de skulle förlora all respekt för mig. Med mina vänner i AA har jag för första gången upplevt närhet och gemenskap och det är så enormt stort när man som jag har känt sig ensam och fel hela livet. Det finns några personer där som jag faktiskt har öppnat mig för och som jag faktiskt har berättat om min situation för, men varje gång jag gör det är jag så vansinnigt rädd – panikslagen – för att personen jag pratar med ska vända mig ryggen och gå. Ingen har gjort det än, men igår på meditationsmötet blev det så tydligt hur rädd jag är för just det. Jag behöver sätta ord på det. Nu har jag gjort det.

Och nu har jag huvudvärk.

Annonser
Det här inlägget postades i 12-stegsprogrammet, alkoholism, Anonyma Alkoholister, det som händer inuti, Into Action, personligt, utveckling. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Skam och rädsla.

  1. Mats skriver:

    Tack för din ärlighet, Pia. Ibland kan många års drogfrihet vara ett hinder för att erkänna svaghet & brister- det ledde mig till återfall efter 14 månader eftersom jag snarare pratade om hur jag tyckte att jag borde må efter den tiden än hur jag faktiskt mådde. När jag efter det gick igenom min största kris hittills i tillfrisknandet- för 1.5 år sedan & med 16 års drogfrihet- var jag därför noga med att prata mycket om det på möten & med vänner & sponsor- och det hjälpte mig igenom det. Idag blir jag tackad för det, eftersom det gav många mod att våga göra detsamma. Som jag ser det idag är det en villfarelse att vi automatisskt ska bli befriade från smärta bara för att vi varit drogfria länge. Jag tror livet drabbar oss ändå & vem tänker rationellt när man är kär? Inte jag iallafall. Det viktiga är ju att du tog dig därifrån & inte behövde droga på det- det visar på styrka i min värld! Atrt du delar med dig om det hjälper inte bara dig- det hjälper andra också- och då kanske det inte var förgäves ändå…..-:) Kram Mats

  2. Drottningen skriver:

    Men du… jag tänker så här. Med tanke på att du supit/knarkat bort en del av ditt liv där du annars hade lärt dig att hantera situationer på ett visst sätt, är det då verkligen konstigt att du inte kunde bättre fast du var nykter? Du gjorde ditt bästa, det finns ingen skuld i det.

    Om man dessutom tänker på det du gått igenom bara i år, med en del konstiga beslut (eller snarare ickebeslut kanske?) som har visat sig vara felaktiga, så har du varenda gång gjort om och gjort rätt för att nästa gång hantera det på ett bättre sätt. Det är mer än vad andra fixar under en livstid.

    Du har inget att skämmas för, men massor att vara stolt över.

  3. Ysabell skriver:

    Mats, ja, nog drabbar livet oss… Jag hör ju vad du säger och jag förstår att du har rätt, men det är tungt. Självklart är jag tacksam att jag slapp dricka eller knarka trots allt, jag fattar egentligen inte hur det har gått till om jag ska vara ärlig – klart det är Gud som har burit mig, men ja…du fattar. Och om kräftskivan…det är konvent andra helgen i September, så det blir svårt…men tack för erbjudandet!

    Drottningen, tack. Alltså verkligen. Tack.

  4. Allayna skriver:

    The forum is a brtihger place thanks to your posts. Thanks!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s