Ysabelle tänker till.

Igår satt jag tyst tillsammans med sju andra människor, och det var fantastiskt. Inte lika rädd den här gången som förra måndagen, och i stället för att bli panikslagen av känslan av närhet och kärlek så kunde jag insupa den och låta den bli en del av mig.

Det blir så naket när jag är tyst i gemenskap med andra. Jag kan inte gömma mig bakom ord, bakom argument, bakom humor, bakom allt det där som jag är van att gömma mig bakom – jag sitter bara där och andas och hör hur andra andas och det är vackert och nära och intimt och det väcker en känsla av delaktighet i mig.

Fan, jag har varit ensam så länge och jag vill inte vara det längre. Jag behöver inte vara det längre.

Annonser
Det här inlägget postades i det som händer inuti, meditation, utveckling. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s