Ysabelle blev en dramaqueen

För ungefär tre månader sedan började en av mina närmaste vänner prata om att starta en amatörteatergrupp. Vid tillfället började jag skaka, svettas, få svårt att andas och må illa – jag fick en renodlad panikångestattack. Jag menade att det finns två saker Ysabelle inte gör under några som helst omständigheter: det ena är att spela teater (med allt vad det innebär i form av att leka pinsamma lekar som exempelvis charader, göra bort mig i allmänhet, göra dramaövningar samt – hemska tanke! – syssla med improvisationsteater) och det andra är att dansa.

Idag, två månader senare, är jag en månad in i en kurs – i en teatergrupp i en kulturförening. Förutom just improvisationsteater, dramaövningar, charader varje fredag och andra lekar står även dans på schemat. Några frekvent återkommande meningar är ”Allt är precis som det ska vara – hela tiden”,  ”Censurera och värdera inte”, ”Nu ställer vi undan stolarna och är lite aktiva”, ”..tja, vi kan väl improvisera fram de där scenerna”. Med jämna mellanrum vill jag bara gå ut genom dörren och aldrig komma tillbaka, men jag gör inte det eftersom det – hur märkligt det än låter till och med i mina egna öron – har kommit att vara något som jag tycker är roligt. Jag är faktiskt med på nära nog allting (förutom där min rygg begränsar mig) och jag skäms och jag är rädd och jag tycker att det är vansinnigt pinsamt, men jag har roligt.

Förutom att jag sysslar med teater åtta timmar om dagen fem dagar i veckan så har jag även valt att vara med i den där amatörteatergruppen som är förlagd på kvällstid – och jag älskar varje sekund av det.

De två inledande dagarna på den här kursen var jag mer slut än vad jag någonsin varit i hela mitt liv. Första dagen fick jag stanna bilen på en busshållplats när jag var på väg hem, för jag grät så hysteriskt att jag inte såg var jag körde. Jag grät för att jag var så trött, så slut, så extremt känslomässigt utmattad. Dag två fick jag stanna bilen på samma busshållplats, men denna gång för att jag hade ett skrattanfall som höll i sig i nästan en timme. Jag satt ensam i bilen och skrattade så mycket att det var helt omöjligt att köra. Jag hade egentligen ingen aning om vad det var som var så roligt, men jag kunde absolut inte sluta skratta. Självklart var det spänningar som släppte, och jag skrattar ju hellre än gråter, men de där två händelserna säger ganska mycket om hur mina inledande fyrtioåtta timmar på kursen ”Ambition och Motivation” tedde sig. För varje dag har det blivit bättre, jag har varit delaktig i ett par teaterföreställningar och jag har blivit hänvisad till som ”skådespelare” och det är ovant och fantastiskt roligt. Och inte minst surrealistiskt.

För två månader sedan skrev jag o ch undrade var jag skulle befinna mig just precis nu. Det har hänt så mycket att jag inte ens kan försöka beskriva det, men jag är hur som helst en mycket mera fri människa idag än vad jag var då, jag är mycket tröttare och otroligt mycket gladare. Jag trodde inte att det var möjligt.

Annonser
Det här inlägget postades i det som händer inuti, i backspegeln, lycka, svammel, teater, utveckling. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Ysabelle blev en dramaqueen

  1. Skrymta skriver:

    Låter som en nyttig utmaning. Bra att du antog den.

  2. Ysabell skriver:

    Skrymta, det ligger nog något i det. Jag vill påstå att det faktum att jag börjat med teater är det bästa jag har gjort sedan jag blev nykter. Faktiskt.

  3. Uffe skriver:

    Usch, jag skulle aldrig kunna vara med på nåt sånt där. Aldrig … 😀

  4. Ysabell skriver:

    Uffe, om JAG kan så kan ALLA. Jag lovar! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s