”Vi är inga helgon”

Jag är välsignad med att ha blivit uppvuxen med sunda värderingar. Dessa sunda värderingar blev dock jävligt besvärliga under tiden jag drack och knarkade, för jag blev tvungen att dricka sådana ohemula mängder för att få tyst på det där Samvetet som ständigt gjorde sig påmint. Det var sällan jag lyckades helt och fullt med det, så den där ångestklumpen växte sig allt större och starkare vilket ledde till ännu mera sprit och droger och så pågick det under ett antal år.

Tack och lov fick jag nåden att tillfriskna från denna djävulska sjukdom, men det betyder ju inte att jag i alla lägen gör rätt – jag är ju människa.

För en period av tid sedan gjorde jag något som jag visste var fel redan innan jag klev in i det, jag visste att mina motiv inte var helt okej, att timingen var katastrofal och att jag – om jag fullföljde min tanke – skulle komma att utnyttja en annan människa på ett sätt som mitt samvete verkligen inte skulle finna tillrådligt. Jag visste också att personen ifråga säkert inte skulle se det på samma sätt som jag, och jag använde det samt den gamla uttjänta frasen ”Jamen vi är ju vuxna människor båda två” som en ursäkt för mitt beteende. Detta trots att jag var mycket väl medveten om att jag förr eller senare skulle bli tvungen att ta ansvar för det jag gjort och städa upp den oreda jag ställt till, och jag visste redan från början att det skulle bli en ganska otrevlig historia. I vanlig ordning såg jag bara så långt näsan räckte, och jag hade absolut inte räknat med att det hela skulle få sådana konsekvenser för mig som det nu fick.

Jag ignorerade självklart allt sunt förnuft, jag trotsade mitt samvete och fullföljde min tanke och sedan dess har jag gått omkring med en mycket välförtjänt klump i magen. Jag pratade med den andra inblandade personen och förklarade hur jag ser på saken, jag bad om ursäkt och förklarade att jag är mer än villig att gottgöra det jag ställt till med, men jag hade helt rätt i att h*n inte alls ser på saken som jag – men det spelar ju ingen roll när det är mitt samvete som skriker att det hela var fel.

Så långt gjorde jag ju allt rätt, felet jag har gjort sedan dess är att jag inte har släppt taget om det. Jag har gått omkring och geggat i det där och dragit mig själv i smutsen och tyckt att jag är en jävligt dålig människa och att jag ju visste bättre och hur kunde jag vara så korkad och så vidare, och det i sin tur gör att jag verkligen inte är till den nytta jag har potential att vara, varken för Gud eller mina medmänniskor.

Det är ju såhär att när jag är sann mot mig själv, då vet jag att jag faktiskt är bra. Jag är inte bättre än någon annan, men jag är inte sämre heller. När jag lever mitt liv i den tanken och det tillståndet så gör det att jag bekräftar att andra jag möter också är bra, men när jag går omkring och tycker att jag är kass så hämmar jag de människor jag möter, för jag tror att vi människor reflekterar och reflekteras i varandra. Summa summarum så är det själviskt av mig att gå omkring och begränsa mig själv eftersom jag då indirekt även begränsar andra.

Alltså: jag har gjort vad jag har kunnat för att ställa den där situationen till rätta, och mer kan jag inte göra. Jag har tagit ansvar och i och med det är jag fri, så jag ska fasiken inte gå och släpa på det här längre. Det är ju inte konstigt att kroppen – igen – tycker att den behöver gå av på mitten när jag envisas med att bära runt på en massa tyngd som dessutom inte ens är verkligt eller ens sant. För det är inte sant att jag är korkad. Det är inte sant att jag är en dålig människa. Det som är sant är att jag är människa och alltså per definition gör fel saker ibland.

Det bästa med hela den här härvan är att jag är helt säker på att jag inte kommer att göra samma misstag inom en överskådlig framtid, för fy sjutton vad jag inte vill vara med om det här igen.

Dagens tips: Lyssna på samvetet och gör som det säger.

Annonser
Det här inlägget postades i 12-stegsprogrammet, alkoholism, det som händer inuti, i backspegeln, men för i helvete!, personligt, relationer, smärta, tips från coachen, utveckling. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till ”Vi är inga helgon”

  1. Drottningen skriver:

    jag ska försöka vakta dig lite bättre, men ja.. det har varit lite mycket och kommer väl att vara det också kan jag tänka. försöka var ordet!

  2. Ysabell skriver:

    Drottningen, jag tror inte det hjälper att någon vaktar mig. jag och min omtalade tjurskalle måste nog liksom lära oss saker den hårda vägen. I vanlig ordning.

  3. Mormor vädervax skriver:

    Håller med Ysabell. 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s