2009

Det var så länge sedan jag skrev att jag inte vet om orden kommer att finnas där när jag nu åter igen sträcker ut en mental hand för att finna dem. 2009 går mot sitt slut och jag tänker på vilket år det har varit. Vilket år det har varit!

Vid den här tiden förra året var jag på anstalten och gav massage, och när jag läser det jag skrev då finns det människor jag tänker på och sörjer, människor som stod mig så nära men som försvann. Vart tog ni vägen? En del är ute i missbruk igen och jag ber för dem (er) varje dag och jag hoppas och önskar att de (ni) ska överleva för att se våren komma (och bara det här nyåret, även om det finns en hel del saker som talar för raka motsatsen) och jag är så tacksam över nåden jag fått; nåden att komma ihåg.

Jag kommer ihåg var jag kommer ifrån trots att det var över nio år sedan jag var där, jag kommer ihåg att göra rätt saker varje morgon och varje kväll, jag kommer ihåg att fortsätta försöka sprida budskapet om hopp och tillfrisknande vidare, jag kommer ihåg allt det jag behöver komma ihåg för att fortsätta vara nykter och drogfri. Jag vet inte varför jag fått nåden att minnas när människor som varit minst lika passionerade som jag faktiskt har börjat glömma, människor som varit lika måna om att göra rätt saker som jag är, människor som under flera år har gjort precis det som krävs – men ändå har de börjat glömma. Varför får jag fortsätta minnas? Jag vet inte, men jag tackar den där Guden jag tror på för att det är så.

Förra julen tillbringade jag i lokalen tillsammans med ett trettiotal av mina vänner, den här julen ser helt annorlunda ut. Jag är bostadslös och sitter i rullstol, värken är konstant och jag minns knappt när jag sov längre än en timme i sträck. Men vet ni? Det är helt okej ändå.

Jag har världens finaste man vid min sida, han kom med hösten och är lika kristallklar som luften en novembernatt, han ser igenom mig som om jag vore genomskinlig och han avslöjar mig och håller mig ansvarig och älskar mig på ett sätt som jag inte trodde att någon annan än min pappa kunde göra: näst intill villkorslöst. Han står vid min sida när allt annat faller. Nu när precis allt har rasat omkring mig så är han en klippa, han kysser min panna, håller min hand och smeker mitt hår och säger att han har kommit för att stanna. Han har levt samma liv som jag, han har hittat samma väg ut som jag och det gör att han förstår mig på ett sätt som ingen annan någonsin gjort. Hur skulle de kunna göra det? Jag har börjat lära mig vad det innebär att bli respekterad, att bli sedd och hörd, jag har börjat förstå vad det innebär att vara verkligt nära någon utan en massa masker och skydd och murar, jag har börjat inse hur det känns när något är på riktigt och när något är riktigt viktigt, och tack vare det har jag fått möta rädslor som jag inte ens trodde att jag hade. Jag fortsätter växa, han fortsätter växa och vi växer tillsammans. Han är allt det där jag bad om och när jag läser det idag så är det som att läsa en exakt beskrivning av det vi delar, och det är helt fantastiskt. Jag tänker att kanske är det första gången jag helt utan förbehåll tillåter mig att älska någon och tillåter någon att älska mig tillbaka. Det är lite knepigt och krångligt ibland, men jag lär mig. Man måste lära sig krypa innan man lär sig att gå, och ibland tycker jag att jag ligger hjälplös och inte riktigt har lärt mig att ens fästa blicken ännu, men han är tålmodig och varm och öm och han bär mig på starka armar. Fantastisk, är han. Helt fantastisk. 2009 gav mig honom.

2009 gav mig vänner och tog vänner ifrån mig. 2009 gav mig en hel del smällar i form av människor som svek och bedrog, men också vackra vinternätter alldeles i början, bra filmer, riktigt nära vänskap, sommarminnen av en skog ljudande av naturens harmoniska melodier, hällande regn, ett barn (mitt barn) som somnar lycklig av utmattning efter fiske och bad, jag minns litervis med kaffe i solen, fantastiska möten med människor, bra böcker, doften av solvarm hud och ett hundratal mornar tillsammans med likasinnade. 2009 var året då jag förlorade allt som jag trodde var viktigt och som jag trodde definierade mig som människa och person, 2009 var året då jag den hårda vägen (naturligtvis) verkligen insåg att det enda som egentligen är viktigt är kärleken till och från mina medmänniskor. Utan min älskade, mina vänner och min familj hade jag aldrig tagit mig igenom de senaste fyra månaderna och fortfarande varit vid liv. 2009 har visat mig vilka som är mina vänner och vilka som inte är det, vilka som kan svänga sig med vackra ord men som försvinner när det börjar osa hett och vilka som inte bara går genom elden tillsammans med mig utan som dessutom bär mig genom lågorna och skyddar mig.

Jag trodde inte att jag kunde lära mig mer än jag gjorde under 2008. Jag hade fel.

Annonser
Det här inlägget postades i ...och nu blir det reklam, 12-stegsprogrammet, alkoholism, Anonyma Alkoholister, bara så, barn, beroende, det som händer inuti, fysisk smärta, i backspegeln, Into Action, kärlek, lycka, narkomani, personligt, relationer, saknad, smärta, utveckling, vänskap. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till 2009

  1. Jan Lindgren skriver:

    Jag har själv upptäckt att precis när man tror att man inte har mer att lära sig så tar livet helt nya vändningar och man lär sig än mer.

    Du har verkligen haft ett händelserikt år och jag är glad att du har någon som stöttar dig så bra som han har gjort.

    Jag hoppas nästa år blir ett bra år för dig. Det förtjänar du.

  2. Ysabell skriver:

    @Jan Lindgren: Visst är det så. Fast på något sätt så vore det lite skönt med ett år utan så mycket lärdomar, men sånt får man nog inte välja tror jag. Tack för att du finns, det betyder så mycket för mig. Du vet.

  3. Jan Lindgren skriver:

    Mmm… jag förstår precis vad du menar och jag hoppas som sagt att nästa år blir ett bra år för det tycker jag verkligen att du förtjänar. Och tack detsamma.

  4. Jan Lindgren skriver:

    Kom att tänka på det här i samband med vad du skrev: http://www.youtube.com/watch?v=95ub0sFIn-o

    Det har stämt förvånansvärt bra in på mitt liv än så länge och verkar stämma in på ditt liv också…

    *kram*

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s