Annandag jul. Minsann.

Det är alltid såhär kring jul. Det är en tuff tid för många, och för många som funkar som jag så tycks alkohol eller droger vara den enda utvägen från tristess eller ångest eller utanförskap eller vad det nu är. Ytterligare en vän är just nu ute i kylan och knarkar, och det gör så ont i mig. Jag vänjer mig aldrig, lär mig aldrig att stänga av – för varje nyktert år som går så gör det bara ondare. Jag lider med mina olyckssystrar och -bröder.

För övrigt så är det ett jävla väder, men det gör ingenting för jag ska våga mig ut på en utflykt. Handla åt mamma står på schemat, och när vi ändå är ute och far kanske vi hittar på något annat också. Beroende på vad min rygg säger, naturligtvis.

Nåväl, det blir bra det här…och jag ber att mina vänner ska överleva. Jag vill inte att fler ska behöva dö. Vill inte behöva gå på ännu en begravning.

Annonser
Det här inlägget postades i alkoholism, bara en tanke..., bara så, beroende, det som händer inuti, fysisk smärta, narkomani, personligt, saknad, smärta, vänskap. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s