Long time no see – igen!

Det finns i praktiken inget annat sätt att komma igång med skrivandet förutom att bara sätta mig ner och göra. Det har gått månader sedan jag skrev senast och kanske kommer det att ta månader innan jag skriver igen, men min ambition är i alla fall att jag ska försöka hitta tillbaka till någon slags regelbundenhet. Vi får se hur det går.

Först och främst kanske jag ska prata lite om hur det ser ut just nu. Tja, vad ska jag säga? Det ser – i det stora hela – jäkligt bra ut. Jag och Kärleken (den underbara, fantastiska, bästa i hela världen) bor i världens härligaste lägenhet som andas Hem och lugn och ro och det är fantastiskt att stå på balkongen och se den frusna sjön och träden som tyngs av snön. Nåja, nu töar det och snön försvinner ganska fort, men ändå. Snart kommer knopparna och våren och värmen och solen och även om det känns helt otroligt underbart just nu så vet jag att det bara kommer att bli bättre.

Min rygg är som den är, jag håller på att återhämta mig från en ganska rejäl operation och jag har svårt att ge min kropp och mig själv den tid som behövs. Tre kotor är låsta, sex titanskruvar är på plats och självklart känns det. Och lika självklart är att jag är helt kass på att anpassa mig till det.

Älskade sonen flyttar hem om ett par månader och jag vore en lögnare om jag sa att det finns ord som kan beskriva hur skönt det är. Åter igen har jag fått bevisat att tålamod och ödmjukhet betalar sig i längden – precis som om jag inte visste det. Nåja, det är lätt att glömma det när jag längtar så det svider i bröstet.

Vänner… Det är ett kapitel för sig. Många försvann och det gör ont – mest ont gör det att det folk valde att inte ens prata med mig och ställa frågor, tystnaden är det som plågat mig mest. Ett tag var jag ensam (HÖLL mig ensam, GJORDE mig ensam) och ledsen och kände det som att hjärtat frusit till is, men sakta men säkert och genom några få människors ömma omvårdnad börjar jag sakta våga tro igen. Som på beställning har ett par människor från mitt förflutna dykt upp också; en väninna som jag stått oerhört nära (sådär under huden-nära) och en manlig vän som det varit likadant med. Av olika anledningar skildes våra vägar åt och vi har varit ifrån varandra under flera år, men nu är de tillbaka och det värmer så mycket mer än jag kan säga.

Jag är på väg tillbaka, både i fysisk, känslomässig och andlig mening – och det känns underbart. Våren är på väg och det känns som att det kan bli en riktigt bra sommar. Den som lever får se.

Annonser
Det här inlägget postades i bara en tanke..., bara så, barn, det som händer inuti, fysisk smärta, i backspegeln, kärlek, lycka, personligt, relationer, saknad, smärta, svammel, vänskap. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s