Om rädsla.

Janne skriver om verkliga och overkliga rädslor, och rädsla är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat eftersom jag större delen av livet varit fängslad, förslavad och driven av olika former av rädsla.

I mitt liv har det varit några bestämda rädslor som alltid funnits med mig och som varit tongivande för hela mitt liv. De är det fortfarande i viss utsträckning, även om medvetenheten om dem och utmanandet av både dem och mig själv faktiskt gör att jag blir friare och friare. Tiden i sig är också en faktor som gör det lättare.

Min biologiska far begick självmord när jag var drygt tre år gammal och hans bortgång gav liv åt rädslan att bli övergiven, rädslan att inte vara älskad och rädslan att inte vara önskad. Dessa tre utvecklades till ett bottenlöst bekräftelsebehov vilket jag gjorde allt som stod i min makt för att försöka tillfredsställa.

Kanske det mest tydliga i mitt liv har varit mitt behov av att vara älskad av precis alla människor precis hela tiden. Det räckte inte för mig att vara omtyckt av några (många, rent av) och verkligt älskad av ett fåtal (som det ju faktiskt ser ut i verkligheten), jag var tvungen att vara älskad, sedd, hörd och bekräftad av alla precis hela tiden. Det har naturligtvis ställt till en hel del, för det har drivit mig till att såra en väldig massa människor. Jag har ljugit, utnyttjat, svikit och bedragit – allt för att försöka tillfredsställa ett begär som märkligt nog bara tycktes bli större och starkare ju mer bekräftelse jag fick.

Jag har gjort många saker som jag inte är särskilt stolt över, och än idag kan den där rädslan ta tag i mig och ta över och det får samma resultat som alltid: jag sårar någon eller några, får en massa skuldkänslor och en hög med skit att rensa upp.

Min rädsla för att inte vara älskad, accepterad och önskad gör att jag har lätt att ta på mig för mycket och vilja prestera mer än jag klarar, för rädslan viskar i mitt öra att om jag inte fixar allt, om jag inte tar hand om alla, om jag inte gör det (jag tror) andra förväntar sig av mig så kommer de inte att tycka om mig och jag kommer att bli övergiven. Jag är så rädd för att bli övergiven.

Det är märkligt, det där egentligen… För när jag väl blir övergiven, när jag blir sviken, när det visar sig att någon faktiskt ogillar mig och/eller inte vill ha mig i sitt liv så är det ju faktiskt inte någon katastrof. Självklart får mitt ego sig en smäll och jag kan bli ledsen om det är någon som verkligen betyder något för mig, men jag klarar mig. Hösten som gick har visat det med all önskvärd tydlighet: jag klarar mig faktiskt ändå.

Det som har hjälpt mig att komma tillrätta med mina rädslor är dels att – som Janne också skriver – våga titta på dem ordentligt, syna dem i sömmarna och ifrågasätta dem. Min tro hjälper mig också massor, för så länge jag har tillit till Gud så kommer rädslan inte åt mig. Det är när jag inbillar mig att jag ska fixa saker på egen hand och med mitt eget mycket begränsade förstånd som det tenderar att gå åt skogen.

Dessutom så är det – för mig – ganska självklart att alla mina rädslor (ja, den här typen av rädslor alltså, inte att vara rädd för att ramla ner från ett tak eller för att bli påkörd av en bil när jag är ute och går i mörkret utan reflexer på mig) är sprungna ur min självcentrering och min själviskhet. Om jag gör mitt bästa för att vara en så schysst människa jag kan och om jag försöker att fokusera på vad jag kan bidra med till andra människor och livet i stort i stället för att vara så upptagen av vad andra kan göra för mig, hur de kan möta mina behov och hur de kan göra min tillvaro lite enklare, så är jag faktiskt mindre rädd, för det finns färre tillfällen att bli konsumerad av mitt eget huvud. Jag tror att på andra sidan skalan från rädsla finns kärlek, och om jag ägnar mig mer åt kärlek – aktivt alltså – så finns det mindre plats för rädsla.

Klyschan ”att gå emot sina rädslor” hjälper faktiskt också – om jag gör det med något sånär förstånd. Jag har en trygghetszon och om jag ska kliva utanför den – vilket är det som gör att jag växer – så krävs att jag inte kräver för mycket av mig själv, för då kan det slå det tillbaka. Jag lärde mig det den hårda vägen (vilket tycks vara den enda vägen jag kan lära mig något) för några år sedan. Jag var inte vad man skulle kunna kalla höjdrädd, jag hade vad jag ser som en fullt naturlig respekt för höjder. Jag insåg att om jag skulle ramla ner från en hög höjd så skulle jag kunna bli svårt skadad och till och med dödad, alltså gillade jag inte riktigt den idén. Det var inget som på något sätt handikappade mig i min vardag, jag hade inget problem med att klättra upp på en stege om jag behövde göra det, fick inte svindel om jag tittade ut från en balkong på fjärde våningen och så vidare. Men. Jag hade fått någon fix idé om att jag skulle bli fri från allt som ens kunde påminna om rädslor, då också min hälsosamma respekt för höjder. Hur komma tillrätta med det? Jo, genom att åka till Gröna Lund och åka Fritt Fall naturligtvis. Inte så bra tänkt alls faktiskt. Jag minns varenda sekund av färden upp, jag minns hur irriterad jag var på den som satt bredvid mig och tjattrade om vilken fantastisk utsikt det var – och jag minns klicket innan fallet. Vägen ner? Inte ett minne. Jo, jag minns vinddraget i mina vida byxor och sen är det svart. Mitt nästa minne är hur jag sitter en bit ifrån själva attraktionen och gråter av skräck. Resultatet? Idag kan jag inte ställa mig på en stol utan att tycka att det är obehagligt. Jag klev alltså stormsteg utanför min trygghetszon och det slog tillbaka med enorm kraft. Idag är jag verkligt höjdrädd och jag är övertygad om att jag inte hade varit det om det inte var för den där dumma idén att åka Fritt Fall. Sensmoral: det är mycket bra att möta sina rädslor, men det kan vara en idé att göra det med förnuft.

.

.

.

.

.

Apropå rädsla så lyssnade jag på en (AA-)talare från USA som berättade hur han kom till ett möte och var livrädd, och som så många livrädda alkoholister och narkomaner (och människor i det stora hela, antar jag) så tog han på sig en attityd av ”Kom-inte-i-närheten-för-då-slår-jag-ihjäl-dig” i hopp om att hålla människor på avstånd. Hans erfarenheter av att hänga i gäng och ha våld som livsstil gjorde att han trodde att han kunde framstå som hård och osårbar.  Han korsade armarna över bröstet, lutade sig lite lätt bakåt och spanade ut över lokalen. En äldre man kom fram till honom, granskade honom uppifrån och ner och sa ”Son, you think you’re pretty tough, don’t you?” och talaren försökte kisa coolt som Clintan och se oberörd ut medan han svarade ”Well, I’m tough enough for you, old man”. Den äldre mannen klappade honom på axeln, lutade sig fram emot honom, naglade fast honom med blicken och sa ”They way I see it son, you’re the scaredest son of a bitch in this room. Now that might make you dangerous, but it sure as hell doesn’t make you tough”.

Jag önskar att någon hade sett igenom mig på det sättet redan tidigt i livet,  och att denne någon dessutom vågat vara ärlig nog att säga sanningen. Nåja, jag är glad att jag har såna människor i mitt liv idag, det gör att min rädsla får mindre och mindre utrymme att härja fritt. Det går framåt.

Annonser
Det här inlägget postades i ...och nu blir det reklam, Anonyma Alkoholister, bloggar, bra sagt av någon annan, det som händer inuti, i backspegeln, personligt, relationer, utveckling. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Om rädsla.

  1. Ysabell skriver:

    Tack för att du öppnade den där dörren igen. Det behöver jag. *kramar tillbaka*

  2. PiratJanne skriver:

    Det var så lite så. Hjälper gärna till om jag kan. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s