Till J.

Vi stod varandra så nära, du och jag. Att möta dig idag var fantastiskt på många sätt men också smärtsamt. Det fick mig att tänka att om jag hade mått bättre i höstas, om jag inte hade suttit rullstol och alltså var rent praktiskt förhindrad, om det inte hade hänt tusen andra saker samtidigt, om vissa människor inte stått på dödens brant, om inte så många människor hade försvunnit så snabbt och om det inte spridits så mycket lögner under den där tiden, så hade jag förmodligen orkat göra det jag borde ha gjort: jag borde ha kämpat för vår vänskap. Även om jag fortfarande inte tycker att jag gjorde fel i sak och även om jag skulle göra samma prioriteringar igen om jag ställdes inför samma situation, så borde jag ha tagit mig tid och jag borde ha ordnat ett tillfälle att förklara min syn på saker för dig under tiden det pågick. Jag gjorde inte det för jag orkade som sagt inte, men när jag träffade dig idag så blev det smärtsamt klart för mig hur mycket jag saknat – och saknar – dig, hur viktig du är för mig och vilket tomrum du lämnat efter dig i mitt liv. Jag kan inte göra annat än att stå kvar här – som jag gjort hela tiden – och hoppas att du väljer att komma tillbaka, fortsätta att önska att du inte är en av de där dörrarna som stängts utan att jag förstår varför.

Jag vet att du kände dig sviken och åtsidosatt, och kanske lever det kvar ännu. Jag vet att du tyckte (tycker?) att jag valde sida och att jag då inte ställde mig på din. Jag vet att du var ledsen, besviken, sårad och arg och jag kan inte ta ifrån dig de känslorna. Du har naturligtvis rätt till dem och din upplevelse var – och är – självklart inte fel. Jag hoppas dock att du innerst inne vet att det aldrig var min mening att göra dig illa. Faktum är att det aldrig handlade om dig eller om min relation till dig.

Mitt agerande handlade heller inte om att jag tog ställning för eller emot varken dig eller den andra personen i det som hänt mellan er, utan mitt ställningstagande var enbart för livet emot den dödliga sjukdom som jag ställdes öga mot öga med.

Jag förstår att du upplevde det som att jag ställde mig ”på fiendens sida”, men jag hoppas att du en dag – om än kanske inte just nu, vad vet jag? – kan se bortom det och förstå att jag gjorde det jag gjorde för att jag helt enkelt inte skulle kunnat leva med mig själv om jag handlat på något annat sätt.

Jag har fått lära mig att det inte är min sak att döma människor, så jag dömde inte då heller. Det finns aldrig någon ursäkt för att man kränker en annan människa – oavsett omständigheter – men jag anser att det alltid finns förklaringar till varför människor gör som de gör, och även om de förklaringarna inte är några ursäkter så kan de ändå börja bygga en bro till försoning och förståelse (märk väl: förståelse – inte förlåtelse). Nej, jag tycker inte att man alltid ska – eller KAN för den delen –  förlåta människor för vad de gör om man blir illa behandlad, men min erfarenhet är att ju lättare jag har att försonas med det som händer mig, desto friare blir jag. Om jag kan försonas med det andra människor gör mot mig så blir jag fri från de situationerna och kan gå vidare med mitt liv.

Jag tänker också – och gjorde i då med – på hur det var för snart tio år sedan när jag kom till min sponsor, påtänd på väg ner efter månader av entusiastiskt och ihärdigt knarkande. Jag hade ljugit för alla som stod mig nära, jag hade varit otrogen mot den man som älskade mig, jag bidrog väldigt mycket till hans känslomässiga kollaps och jag var en stor del i att alla hans besparingar gått åt till droger. Jag hade sett till att jag och min drygt halvårsgamla son var bostadslösa, jag hade knarkat bort mitt jobb och jag var delaktig i att en nära vän fick en psykos och nära nog begick självmord. Jag hade svikit mina föräldrar och alla andra som trodde på mig ännu en gång och – värst av allt – jag hade övergett min son för drogerna och därigenom satt igång en kedja av händelser som jag idag förstår kommer att påverka hela hans liv.

Inom loppet av ett par månader hann jag driva fram som en orkan genom en mängd människors liv, och många av dem insåg jag inte ens att jag påverkade. En handfull av dem lider än idag – tio år senare – över vad jag ställde till med då.

Men när jag satt där på mina föräldrars inglasade balkong och mådde vedervärdigt, hade jag då gjort något för att förtjäna att bemötas med den förståelse, värme och uppriktiga omtanke som slog emot mig? Nej, det tycker jag inte. Hade någonting jag sysselsatt mig med månaderna innan den där dagen kvalificerat mig för att de skulle tro på mig, att de skulle lita på mig och för att de skulle ge mig ännu en chans? Icke! Var det rättvist att min sponsor tog emot mig, bjöd in mig till sitt hem och överöste mig med värme, omsorg och kärlek? Absolut inte! Rättvist hade varit att…tja, jag vet inte…kasta mig i fängelse på vatten och bröd för resten av livet, dra ut alla mina fingernaglar med en rostig tång samt sticka in isdubbar under tånaglarna om och om igen till mitt sista andetag – det hade varit rättvist.

Tack och lov behandlade människor inte mig som jag förtjänade, jag blev inte rättvist bemött alls; jag fick en säng att sova i, mat i magen och en chans att komma tillbaka till livet och lära mig ta ansvar för min sjukdom och för mig själv. Min fasta övertygelse är att den där tiden hos min sponsor lade grunden till det som har burit mig i tio år nu. Om det inte hade varit för hans mycket orättvisa behandling av mig så hade mina föräldrar fått begrava mig och min son hade fått växa upp moderlös.

När jag nu fick all den där kärleken och förståelsen som faktiskt räddade livet på mig, så blir det omöjligt för mig att bemöta en människa som befinner sig på exakt samma plats i livet som jag gjorde då på något annat sätt än det jag gjorde. Jag är så ledsen att det sårade dig, det gör mig verkligen ont att du upplevde (upplever?) att jag svek dig och du anar inte hur många tårar jag fällt under månaderna som har gått…men som jag skrev tidigare: det handlade aldrig om dig eller om min relation till dig; det handlade om att försöka hjälpa en annan människa, en människa som du hade en (minst sagt komplicerad) relation till.

Jag har fått lära mig den hårda vägen att det inte alltid är enkelt och bekymmersfritt att göra det man tror är rätt. Jag fick betala ett högt pris för att jag trodde (och tror) att det är rätt att inte döma människor oavsett vad de har gjort. Att ge vidare den kärlek jag en gång fick kostade mig dig (förhoppningsvis inte för gott dock) och det är mer smärtsamt än jag kan säga.

Det här är min syn på situationen och det är (och var) mina tankar och känslor kring det som hände mellan oss. Jag vet inte om det blir sämre eller bättre av att jag säger det högt (så att säga) men det här är ord som jag jagat i flera månader  och som verkligen behövde komma ut. Jag hoppas att du förstår att de är sprungna ur kärlek och ur en längtan efter att hitta tillbaka till dig, en längtan efter att slippa vara separerad och distansierad.

För, J…du är den där lillasystern jag aldrig haft och jag älskar dig.

Annonser
Det här inlägget postades i alkoholism, bara så, beroende, det som händer inuti, i backspegeln, kärlek, personligt, rädsla, saknad, utveckling, vänskap. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s