Jag vet inte hur man gör.

Hur gör jag? Hur hittar jag tilliten igen när han har svikit? Hur gör jag när jag vill men inte kan? Hur gör jag när jag ligger i soffan och hör andetag från rummet bredvid och så gärna vill gå in och lägga mig där bredvid, men inte förmår? Hur gör jag när vi har gråtit tillsammans och jag vet att han ångrar och önskar ogjort och tar allt önskvärt ansvar, men det liksom inte räcker ändå? Hur gör jag när jag är förbannad och ledsen och besviken och sårad men ändå vill att han bara ska hålla om mig och smeka mig i håret och se på mig sådär och säga att allt blir bra, hur gör jag för att tro på det?

.

.

Hans namn på min handled – för evigt. Mitt namn på hans hals – för evigt. I förlovningsringarna: ett tecken som symboliserar evighet.

.

.

Älskling… Jag vet fan inte hur jag ska fixa det här, jag KAN inte fixa det här. Du säger att problemet inte är mitt, att du äger det, och det må väl vara sant…men för fan! Du svek. Du ljög. Du gick bakom ryggen på mig. Du lovade att inte göra så. Du lovade att jag inte behövde vara rädd, att jag inte behövde ha någon gard uppe, du sa att du aldrig skulle göra något för att göra mig illa, du sa att jag har haft tillräckligt med skit i mitt liv, att jag är värd så mycket mer än det som har varit – och nu det här?!

.

.

Ännu en natt på soffan. Dvala. Någon minuts sömn. Mardrömmar i det där vidriga tillståndet mellan sömn och vaken. Öppnar ögonen och hör hans andetag och vill genast ha hans armar omkring mig, vill ha hans trygghet, vill hitta tillbaka till den där känslan att det är han och jag mot världen, att inget kan skada mig så länge han finns vid min sida, att vi klarar allt tillsammans, men jag känner mig ensam och så otroligt separerad från honom. Han är några meter ifrån mig, men han kunde lika gärna ha varit på Mars – distansen är enorm.

.

.

Älskling, jag behöver dig. Jag älskar dig och jag behöver dig och jag hatar att sova på soffan och utan dig och jag hatar att ha såhär jävla ont och jag vill att du ska kunna fixa mig och jag vill fixa dig och jag hatar att veta att de enda som kan fixa oss är vi själva. Jag älskar dig men du svek mig, varför svek du mig? Varför sa du att du aldrig skulle göra så och så gjorde du det i alla fall? Varför? Eftersom du dolde det så måste du ju ha hajat att det skulle göra mig illa, varför gjorde du något som du visste skulle göra mig illa? Du har ju sagt att du aldrig skulle göra så!

Jag älskar dig och jag hatar det du gjorde. Jag älskar dig och jag hatar hur det du gjorde får mig att känna. Jag älskar dig och jag hatar att det du gjorde får mig att avsky mig själv, att jag tar på mig ansvar som inte är mitt, att jag känner mig otillräcklig och inte tillräckligt bra, för jag är tamejfan bra. Jag är faktiskt skitbra. Men det du gjorde färgar av sig på mig och jag känner mig inte lika bra längre. Jag kände mig tillräcklig för dig innan det här. Jag trodde på allt du sa, jag hade slutat vara rädd. Nu känns det inte så längre. Varför var du tvungen att skita ner det? Helvetes jävla skit.

.

.

Hur gör jag för att hitta tillbaka? Hur gör jag när jag vill men inte kan? Kan någon hjälpa mig?

Annonser
Det här inlägget postades i det som händer inuti, kärlek, men för i helvete!, personligt, rädsla, relationer, smärta. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Jag vet inte hur man gör.

  1. Drottningen skriver:

    maila? jag finns om du vill

  2. Jan Lindgren skriver:

    *kramar*

    Hör av dig om du vill…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s