Det slutar verkligen inte.

Jag sitter och läser bloggar och blir fan bara mer förtvivlad för varenda dag som går. Läser om kärlekspar och om tjejer som går igenom helvetet (fast andra än sånt här) och som gråter tills de somnar av utmattning i sin älskades armar och jag vet hur det är att ha någon så nära sig att man är så trygg att man kan göra det, och det gör så jävla jävla ont att den tryggheten är borta. Jag saknar honom. Jag saknar oss. Jag saknar honom fast han sitter bredvid mig i soffan. Jag saknar honom kanske allra mest när han håller om mig och jag känner den där muren mellan oss – och ja, jag vet att det är jag som byggt den. Jag har byggt den som ett resultat av hans ”misstag”. Hur gör jag för att inte ta på mig skulden? Alla säger att det är en normal reaktion, att jag inte behöver försöka ”komma tillrätta” med den känslan, för den är helt normal i ett sånt här läge. Jojo. Normal kanske den är, men jag vill inte ha den i alla fall.

Jag känner mig så otroligt ensam i tvåsamheten. Som jag skrev tidigare så är distansen enorm och jag vet inte vad jag ska säga eller göra. Känner mig så vilse och ingen kan hjälpa mig med det. Inte han, inte någon av mina underbara vänner, inte kontaktkvinnan på KJ, inte Psykologen – ingen ingen ingen. Jag hatar det. Jag vill att någon annan ska kunna fixa till något som får det att kännas bra och rätt igen, för nu är det fel.

Jag känner mig fel oavsett vad jag gör. Om jag sträcker ut handen och rör vid honom så undrar jag om han hellre vill att någon annan ska göra det. Jag undrar all min vakna tid om han äcklas lika mycket av mig som jag gör själv. När han kramar mig undrar jag om han önskar att jag var någon annan. När han tittar på mig när han tror att jag inte ser så undrar jag om han önskar att det satt någon annan på min plats. Det har hänt under de här dagarna att när han sagt att han älskar mig så har jag bara velat skaka på huvudet och säga att ”Det gör du inte alls. Då hade du aldrig utsatt mig för det här, du hade inte utsatt OSS för det här, då hade du tänkt en gång till, då hade du låtit bli. Om du hade älskat mig som du säger att du gör så hade vi inte haft det såhär nu” och ibland önskar jag att jag kunde få ett riktigt utbrott och säga allt det där som jag tänker men som jag låter bli att uttala högt eftersom jag ju ska vara vänlig, tålmodig, förstående, kärleksfull, ödmjuk och tolerant. Om man ska vara det så kan man inte säga såna saker. Man kan inte vara förbannad. Man kan inte säga eller göra någonting som eventuellt skulle kunna få någon annan att må dåligt. Man får inte. Eller – andra får, men jag får inte. Och allt det där äter upp mig, hotar att spränga mig, för jag är så jävla arg och så jävla ledsen och så jävla besviken och jag går sönder av det. Undrar vad som krävs innan jag släpper de där kraven på mig själv?

Har ringt några samtal idag, jag har pratat med människor jag behöver prata med, tillbringade kvällen med H igår och pratade massor med honom också, pratar med tatueringsväninnan JL och AA-väninnan och bästa E i Stockholm och det enda som står smärtsamt tydligt är att jag älskar honom och att jag håller på att gå sönder. Och ingen kan göra något annat än att lyssna och hjälpa mig se sanningen. Vad är sanningen? Jag vet fan inte. Att jag älskar honom och att jag går sönder.

Annonser
Det här inlägget postades i det som händer inuti, kärlek, personligt, rädsla, relationer, saknad, smärta. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Det slutar verkligen inte.

  1. Johanna skriver:

    Jag finns här för dig, och om det är något jag kan göra, om så bara att lyssna, så tveka inte att lyft telefonluren och ring. Eller skicka ett sms.

    Har kaos som jag brottas med hela tiden nu, det är mat, vikt och ätstörningar som rör sig i huvudet 24/7 och jag känner att jag inte orkar med en fika imorgon, kanske senare i veckan eller till helgen? Vet inte nu, men jag ber om att få lugn inombords och att kunna vara närvarande, så jag väntar tålmodigt.

    I vilket fall så finns jag här för dig, jag bryr mig och jag ber för dig gumman.

    Kärlek- Johanna

  2. Ysabell skriver:

    Johanna, tack… Jag läser din blogg och har alltså förstått att du har det jäkligt tufft. Åter igen så känner jag att jag inte kan vara den vän jag vill vara, för som du förstår så är det rätt kaotiskt i mig med. Självklart kan vi ta en fika till helgen eller kanske rent av nästa vecka om du har hunnit landa lite – känn ingen press, vi tar det när du orkar. Det känns fantastiskt att veta att det blir av överhuvudtaget. Jag har saknat dig i mitt liv, du vet.

    Jag önskar verkligen att jag kunde göra något för dig, men jag kan inte göra mer än finnas här och lyssna eftersom ätstörningar ju inte är min avdelning direkt, den typen av lidande som du går igenom är något jag har förskonats ifrån tack och lov. Dock ska du veta att jag känner med dig, ber för dig och innerligt önskar att du ska få den hjälp du behöver.

    Jag älskar dig hjärtat mitt.

  3. Bobbi skriver:

    Play inrvtmafioe for me, Mr. internet writer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s