Igen.

Och…nej. Det är fortfarande bara vidrigt. Jag är förbannad precis hela tiden, sådär arg så jag helst vill slå och skrika och kasta grejer – men så kan man inte göra. Så jag andas. Blir tyst. Går hemifrån och sätter mig hos H och tittar på tv och snackar motorer och vardagliga ting och sånt som inte är viktigt egentligen, för H förstår att jag måste få andas, släppa det ett tag. Han frågar när jag kommer om jag behöver snacka om något. Jag säger att jag inte har nån lust och han säger okej, gör kaffe och jag gullar med hans katter och vi garvar åt barnsliga skämt och mitt i alltihopa lägger han sin hand på min axel och säger ”Du vet…jag hatar att se dig såhär…och jag finns här om du vill prata. Jag finns alltid här, men jag tänker inte tränga mig på så det är på ditt ansvar” och jag börjar gråta för jag bli så rörd av hans omtanke och innerliga vänskap. Och jag tänker att jag är så lyckligt lottad som har så fina vänner i mitt liv.

Så kommer jag hem. Och blir arg. Ledsen. Sårad. Förbannad. Allt vaknar igen. Jag vågar inte sova, kan inte äta, mår illa hela tiden, är arg arg arg arg ARG. Och så fortsätter det. Dag efter dag. Och folk säger åt mig att jag ska tillåta mig att känna det jag känner…så det gör jag. Men fan vad drygt det är.

Annonser
Det här inlägget postades i bara så, det som händer inuti, men för i helvete!, personligt, rädsla, relationer, smärta, vänskap. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Igen.

  1. Lisa skriver:

    Bli förbannad, slå i dörrar och säg precis alla de där fula orden du har på tungan!
    Han kan ta det el så tar han det inte och går. So what!
    Är han av den rätta sorten så stannar han och låter dig kliva över den arga tröskeln du måste över.
    Är han inte av den rätta sorten så går han och då var det iaf inte menat att ni skulle fortsätta.
    Du litar ju på Gud! Även Gud blev arg…
    Om jag fattar saken rätt så har du en orsak till att vara förbannad.
    Varför då gulla bort det?
    Alla människor får bli arga och alla människor kan ta att man blir arg.
    Bara en tanke från en som blir arg och visar det när det måste ut…
    Nano nano!

  2. Ysabell skriver:

    Lisa, jag vet – du har så rätt. Men vafan. Har så svårt med det där. jag går och pyser liksom. Och det jäser i mig. Och jag vet fan inte hur man gör. Blir ägd och konsumerad av rädsla, rädsla att han ska gå, att vi inte ska fixa det här, att det blev så trasigt (i mig) så att det inte går att laga. Fan, det är det där med tilliten…jag vet inte hur man gör för att få tillbaka den. Hur gör man? Jag vet inte.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s