Om idoler.

Jag har läst henne ganska länge, ett par år i alla fall. Jag kommenterar inte särskilt ofta, och det beror generellt på att hon för det mesta säger allting så otroligt klockrent, så det enda som finns kvar att säga är typ ”Ja just” eller ”Mmmmm” eller något annat på ungefär samma nivå. Alltså är jag hellre tyst.

Av och till skriver hon något som jag, när jag läser det, känner igen mig helt och totalt i. Sådär så att det nästan blir obehagligt för det känns lite som att hon är inne och spionerar i mitt huvud, som att hon läser tankar och vet allt det där som jag inte säger, det där som jag skäms för eftersom jag inte har lärt mig acceptera mig själv än – och hon säger det bara.

Jag läser och inser att vi bär på samma tankar, brottas med samma grejer på daglig basis, hon är som jag.

Tack, älskade älskade Mymlan. Du har gjort det igen. I salute you.

Annonser
Det här inlägget postades i ...och nu blir det reklam, ADHD, bara så, bloggar, bra sagt av någon annan, det som händer inuti, fördomar, personligt, rädsla, relationer, vänskap. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s