Det slutar verkligen inte.

Jag sitter och läser bloggar och blir fan bara mer förtvivlad för varenda dag som går. Läser om kärlekspar och om tjejer som går igenom helvetet (fast andra än sånt här) och som gråter tills de somnar av utmattning i sin älskades armar och jag vet hur det är att ha någon så nära sig att man är så trygg att man kan göra det, och det gör så jävla jävla ont att den tryggheten är borta. Jag saknar honom. Jag saknar oss. Jag saknar honom fast han sitter bredvid mig i soffan. Jag saknar honom kanske allra mest när han håller om mig och jag känner den där muren mellan oss – och ja, jag vet att det är jag som byggt den. Jag har byggt den som ett resultat av hans ”misstag”. Hur gör jag för att inte ta på mig skulden? Alla säger att det är en normal reaktion, att jag inte behöver försöka ”komma tillrätta” med den känslan, för den är helt normal i ett sånt här läge. Jojo. Normal kanske den är, men jag vill inte ha den i alla fall.

Jag känner mig så otroligt ensam i tvåsamheten. Som jag skrev tidigare så är distansen enorm och jag vet inte vad jag ska säga eller göra. Känner mig så vilse och ingen kan hjälpa mig med det. Inte han, inte någon av mina underbara vänner, inte kontaktkvinnan på KJ, inte Psykologen – ingen ingen ingen. Jag hatar det. Jag vill att någon annan ska kunna fixa till något som får det att kännas bra och rätt igen, för nu är det fel.

Jag känner mig fel oavsett vad jag gör. Om jag sträcker ut handen och rör vid honom så undrar jag om han hellre vill att någon annan ska göra det. Jag undrar all min vakna tid om han äcklas lika mycket av mig som jag gör själv. När han kramar mig undrar jag om han önskar att jag var någon annan. När han tittar på mig när han tror att jag inte ser så undrar jag om han önskar att det satt någon annan på min plats. Det har hänt under de här dagarna att när han sagt att han älskar mig så har jag bara velat skaka på huvudet och säga att ”Det gör du inte alls. Då hade du aldrig utsatt mig för det här, du hade inte utsatt OSS för det här, då hade du tänkt en gång till, då hade du låtit bli. Om du hade älskat mig som du säger att du gör så hade vi inte haft det såhär nu” och ibland önskar jag att jag kunde få ett riktigt utbrott och säga allt det där som jag tänker men som jag låter bli att uttala högt eftersom jag ju ska vara vänlig, tålmodig, förstående, kärleksfull, ödmjuk och tolerant. Om man ska vara det så kan man inte säga såna saker. Man kan inte vara förbannad. Man kan inte säga eller göra någonting som eventuellt skulle kunna få någon annan att må dåligt. Man får inte. Eller – andra får, men jag får inte. Och allt det där äter upp mig, hotar att spränga mig, för jag är så jävla arg och så jävla ledsen och så jävla besviken och jag går sönder av det. Undrar vad som krävs innan jag släpper de där kraven på mig själv?

Har ringt några samtal idag, jag har pratat med människor jag behöver prata med, tillbringade kvällen med H igår och pratade massor med honom också, pratar med tatueringsväninnan JL och AA-väninnan och bästa E i Stockholm och det enda som står smärtsamt tydligt är att jag älskar honom och att jag håller på att gå sönder. Och ingen kan göra något annat än att lyssna och hjälpa mig se sanningen. Vad är sanningen? Jag vet fan inte. Att jag älskar honom och att jag går sönder.

Annonser
Publicerat i det som händer inuti, kärlek, personligt, rädsla, relationer, saknad, smärta | 3 kommentarer

Jag vet inte hur man gör.

Hur gör jag? Hur hittar jag tilliten igen när han har svikit? Hur gör jag när jag vill men inte kan? Hur gör jag när jag ligger i soffan och hör andetag från rummet bredvid och så gärna vill gå in och lägga mig där bredvid, men inte förmår? Hur gör jag när vi har gråtit tillsammans och jag vet att han ångrar och önskar ogjort och tar allt önskvärt ansvar, men det liksom inte räcker ändå? Hur gör jag när jag är förbannad och ledsen och besviken och sårad men ändå vill att han bara ska hålla om mig och smeka mig i håret och se på mig sådär och säga att allt blir bra, hur gör jag för att tro på det?

.

.

Hans namn på min handled – för evigt. Mitt namn på hans hals – för evigt. I förlovningsringarna: ett tecken som symboliserar evighet.

.

.

Älskling… Jag vet fan inte hur jag ska fixa det här, jag KAN inte fixa det här. Du säger att problemet inte är mitt, att du äger det, och det må väl vara sant…men för fan! Du svek. Du ljög. Du gick bakom ryggen på mig. Du lovade att inte göra så. Du lovade att jag inte behövde vara rädd, att jag inte behövde ha någon gard uppe, du sa att du aldrig skulle göra något för att göra mig illa, du sa att jag har haft tillräckligt med skit i mitt liv, att jag är värd så mycket mer än det som har varit – och nu det här?!

.

.

Ännu en natt på soffan. Dvala. Någon minuts sömn. Mardrömmar i det där vidriga tillståndet mellan sömn och vaken. Öppnar ögonen och hör hans andetag och vill genast ha hans armar omkring mig, vill ha hans trygghet, vill hitta tillbaka till den där känslan att det är han och jag mot världen, att inget kan skada mig så länge han finns vid min sida, att vi klarar allt tillsammans, men jag känner mig ensam och så otroligt separerad från honom. Han är några meter ifrån mig, men han kunde lika gärna ha varit på Mars – distansen är enorm.

.

.

Älskling, jag behöver dig. Jag älskar dig och jag behöver dig och jag hatar att sova på soffan och utan dig och jag hatar att ha såhär jävla ont och jag vill att du ska kunna fixa mig och jag vill fixa dig och jag hatar att veta att de enda som kan fixa oss är vi själva. Jag älskar dig men du svek mig, varför svek du mig? Varför sa du att du aldrig skulle göra så och så gjorde du det i alla fall? Varför? Eftersom du dolde det så måste du ju ha hajat att det skulle göra mig illa, varför gjorde du något som du visste skulle göra mig illa? Du har ju sagt att du aldrig skulle göra så!

Jag älskar dig och jag hatar det du gjorde. Jag älskar dig och jag hatar hur det du gjorde får mig att känna. Jag älskar dig och jag hatar att det du gjorde får mig att avsky mig själv, att jag tar på mig ansvar som inte är mitt, att jag känner mig otillräcklig och inte tillräckligt bra, för jag är tamejfan bra. Jag är faktiskt skitbra. Men det du gjorde färgar av sig på mig och jag känner mig inte lika bra längre. Jag kände mig tillräcklig för dig innan det här. Jag trodde på allt du sa, jag hade slutat vara rädd. Nu känns det inte så längre. Varför var du tvungen att skita ner det? Helvetes jävla skit.

.

.

Hur gör jag för att hitta tillbaka? Hur gör jag när jag vill men inte kan? Kan någon hjälpa mig?

Publicerat i det som händer inuti, kärlek, men för i helvete!, personligt, rädsla, relationer, smärta | 2 kommentarer

Ofavorit i repris.

…och nu gör det så jävla ont så jag vet inte ens var jag ska börja. Helvetes jävla skit, det var ju såhär det inte skulle bli.

Publicerat i bara så, det som händer inuti, kärlek, men för i helvete!, personligt, rädsla, relationer, smärta | 2 kommentarer

Bara så – igen.

Resa till Strängnäs på återbesök på måndag – är rädd. Ska försöka få med min älskade J om det går, i annat fall åker jag ensam. Om hon inte kan eller vill så har Gud säkert någon plan med att jag ska åka själv och då får det bli så.

J, ja… Jag skrev ju till henne här nedan, och det emottogs med mer kärlek än jag hade kunnat önska mig. Det var mycket rädsla som ångade ut i det där inlägget, och nu känns det lite lättare att andas.

Har haft en bra dag i sällskap med min underbara vän H, vi har pratat och pratat och glott på tv och tagit det lugnt och haft det oförskämt bra – han är en av de människor som jag verkligen kan vara mig själv med, och det är fantastiskt. (Det är för övrigt märkligt att leva i en relation där svartsjuka inte förekommer; när jag kommer hem efter typ fyra timmar hos H så är det i alla fall inte något problem. Mycket ovant.)

I morgon kommer  älskade sonen och på lördag ska familjen till ännu en fantastisk vän som förutom att vara alldeles fantastisk faktiskt tatuerar också – så mera bläck till familjen! Oh, det är lycka! På lördag blir det hyllningar till mamma och pappa – jag har redan både sonens och Kärlekens namn tatuerade, så nu känns det som att det är dags för mamma och pappa.

Och nu? Tjaaa… Tv med älskling och H. Ännu en underbar kväll i det liv som är mitt.

Publicerat i bara så, det som händer inuti, kärlek, lycka, pappa, personligt, relationer, saknad, tatuering, vänskap | Lämna en kommentar

Till J.

Vi stod varandra så nära, du och jag. Att möta dig idag var fantastiskt på många sätt men också smärtsamt. Det fick mig att tänka att om jag hade mått bättre i höstas, om jag inte hade suttit rullstol och alltså var rent praktiskt förhindrad, om det inte hade hänt tusen andra saker samtidigt, om vissa människor inte stått på dödens brant, om inte så många människor hade försvunnit så snabbt och om det inte spridits så mycket lögner under den där tiden, så hade jag förmodligen orkat göra det jag borde ha gjort: jag borde ha kämpat för vår vänskap. Även om jag fortfarande inte tycker att jag gjorde fel i sak och även om jag skulle göra samma prioriteringar igen om jag ställdes inför samma situation, så borde jag ha tagit mig tid och jag borde ha ordnat ett tillfälle att förklara min syn på saker för dig under tiden det pågick. Jag gjorde inte det för jag orkade som sagt inte, men när jag träffade dig idag så blev det smärtsamt klart för mig hur mycket jag saknat – och saknar – dig, hur viktig du är för mig och vilket tomrum du lämnat efter dig i mitt liv. Jag kan inte göra annat än att stå kvar här – som jag gjort hela tiden – och hoppas att du väljer att komma tillbaka, fortsätta att önska att du inte är en av de där dörrarna som stängts utan att jag förstår varför.

Jag vet att du kände dig sviken och åtsidosatt, och kanske lever det kvar ännu. Jag vet att du tyckte (tycker?) att jag valde sida och att jag då inte ställde mig på din. Jag vet att du var ledsen, besviken, sårad och arg och jag kan inte ta ifrån dig de känslorna. Du har naturligtvis rätt till dem och din upplevelse var – och är – självklart inte fel. Jag hoppas dock att du innerst inne vet att det aldrig var min mening att göra dig illa. Faktum är att det aldrig handlade om dig eller om min relation till dig.

Mitt agerande handlade heller inte om att jag tog ställning för eller emot varken dig eller den andra personen i det som hänt mellan er, utan mitt ställningstagande var enbart för livet emot den dödliga sjukdom som jag ställdes öga mot öga med.

Jag förstår att du upplevde det som att jag ställde mig ”på fiendens sida”, men jag hoppas att du en dag – om än kanske inte just nu, vad vet jag? – kan se bortom det och förstå att jag gjorde det jag gjorde för att jag helt enkelt inte skulle kunnat leva med mig själv om jag handlat på något annat sätt.

Jag har fått lära mig att det inte är min sak att döma människor, så jag dömde inte då heller. Det finns aldrig någon ursäkt för att man kränker en annan människa – oavsett omständigheter – men jag anser att det alltid finns förklaringar till varför människor gör som de gör, och även om de förklaringarna inte är några ursäkter så kan de ändå börja bygga en bro till försoning och förståelse (märk väl: förståelse – inte förlåtelse). Nej, jag tycker inte att man alltid ska – eller KAN för den delen –  förlåta människor för vad de gör om man blir illa behandlad, men min erfarenhet är att ju lättare jag har att försonas med det som händer mig, desto friare blir jag. Om jag kan försonas med det andra människor gör mot mig så blir jag fri från de situationerna och kan gå vidare med mitt liv.

Jag tänker också – och gjorde i då med – på hur det var för snart tio år sedan när jag kom till min sponsor, påtänd på väg ner efter månader av entusiastiskt och ihärdigt knarkande. Jag hade ljugit för alla som stod mig nära, jag hade varit otrogen mot den man som älskade mig, jag bidrog väldigt mycket till hans känslomässiga kollaps och jag var en stor del i att alla hans besparingar gått åt till droger. Jag hade sett till att jag och min drygt halvårsgamla son var bostadslösa, jag hade knarkat bort mitt jobb och jag var delaktig i att en nära vän fick en psykos och nära nog begick självmord. Jag hade svikit mina föräldrar och alla andra som trodde på mig ännu en gång och – värst av allt – jag hade övergett min son för drogerna och därigenom satt igång en kedja av händelser som jag idag förstår kommer att påverka hela hans liv.

Inom loppet av ett par månader hann jag driva fram som en orkan genom en mängd människors liv, och många av dem insåg jag inte ens att jag påverkade. En handfull av dem lider än idag – tio år senare – över vad jag ställde till med då.

Men när jag satt där på mina föräldrars inglasade balkong och mådde vedervärdigt, hade jag då gjort något för att förtjäna att bemötas med den förståelse, värme och uppriktiga omtanke som slog emot mig? Nej, det tycker jag inte. Hade någonting jag sysselsatt mig med månaderna innan den där dagen kvalificerat mig för att de skulle tro på mig, att de skulle lita på mig och för att de skulle ge mig ännu en chans? Icke! Var det rättvist att min sponsor tog emot mig, bjöd in mig till sitt hem och överöste mig med värme, omsorg och kärlek? Absolut inte! Rättvist hade varit att…tja, jag vet inte…kasta mig i fängelse på vatten och bröd för resten av livet, dra ut alla mina fingernaglar med en rostig tång samt sticka in isdubbar under tånaglarna om och om igen till mitt sista andetag – det hade varit rättvist.

Tack och lov behandlade människor inte mig som jag förtjänade, jag blev inte rättvist bemött alls; jag fick en säng att sova i, mat i magen och en chans att komma tillbaka till livet och lära mig ta ansvar för min sjukdom och för mig själv. Min fasta övertygelse är att den där tiden hos min sponsor lade grunden till det som har burit mig i tio år nu. Om det inte hade varit för hans mycket orättvisa behandling av mig så hade mina föräldrar fått begrava mig och min son hade fått växa upp moderlös.

När jag nu fick all den där kärleken och förståelsen som faktiskt räddade livet på mig, så blir det omöjligt för mig att bemöta en människa som befinner sig på exakt samma plats i livet som jag gjorde då på något annat sätt än det jag gjorde. Jag är så ledsen att det sårade dig, det gör mig verkligen ont att du upplevde (upplever?) att jag svek dig och du anar inte hur många tårar jag fällt under månaderna som har gått…men som jag skrev tidigare: det handlade aldrig om dig eller om min relation till dig; det handlade om att försöka hjälpa en annan människa, en människa som du hade en (minst sagt komplicerad) relation till.

Jag har fått lära mig den hårda vägen att det inte alltid är enkelt och bekymmersfritt att göra det man tror är rätt. Jag fick betala ett högt pris för att jag trodde (och tror) att det är rätt att inte döma människor oavsett vad de har gjort. Att ge vidare den kärlek jag en gång fick kostade mig dig (förhoppningsvis inte för gott dock) och det är mer smärtsamt än jag kan säga.

Det här är min syn på situationen och det är (och var) mina tankar och känslor kring det som hände mellan oss. Jag vet inte om det blir sämre eller bättre av att jag säger det högt (så att säga) men det här är ord som jag jagat i flera månader  och som verkligen behövde komma ut. Jag hoppas att du förstår att de är sprungna ur kärlek och ur en längtan efter att hitta tillbaka till dig, en längtan efter att slippa vara separerad och distansierad.

För, J…du är den där lillasystern jag aldrig haft och jag älskar dig.

Publicerat i alkoholism, bara så, beroende, det som händer inuti, i backspegeln, kärlek, personligt, rädsla, saknad, utveckling, vänskap | Lämna en kommentar

Om rädsla.

Janne skriver om verkliga och overkliga rädslor, och rädsla är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat eftersom jag större delen av livet varit fängslad, förslavad och driven av olika former av rädsla.

I mitt liv har det varit några bestämda rädslor som alltid funnits med mig och som varit tongivande för hela mitt liv. De är det fortfarande i viss utsträckning, även om medvetenheten om dem och utmanandet av både dem och mig själv faktiskt gör att jag blir friare och friare. Tiden i sig är också en faktor som gör det lättare.

Min biologiska far begick självmord när jag var drygt tre år gammal och hans bortgång gav liv åt rädslan att bli övergiven, rädslan att inte vara älskad och rädslan att inte vara önskad. Dessa tre utvecklades till ett bottenlöst bekräftelsebehov vilket jag gjorde allt som stod i min makt för att försöka tillfredsställa.

Kanske det mest tydliga i mitt liv har varit mitt behov av att vara älskad av precis alla människor precis hela tiden. Det räckte inte för mig att vara omtyckt av några (många, rent av) och verkligt älskad av ett fåtal (som det ju faktiskt ser ut i verkligheten), jag var tvungen att vara älskad, sedd, hörd och bekräftad av alla precis hela tiden. Det har naturligtvis ställt till en hel del, för det har drivit mig till att såra en väldig massa människor. Jag har ljugit, utnyttjat, svikit och bedragit – allt för att försöka tillfredsställa ett begär som märkligt nog bara tycktes bli större och starkare ju mer bekräftelse jag fick.

Jag har gjort många saker som jag inte är särskilt stolt över, och än idag kan den där rädslan ta tag i mig och ta över och det får samma resultat som alltid: jag sårar någon eller några, får en massa skuldkänslor och en hög med skit att rensa upp.

Min rädsla för att inte vara älskad, accepterad och önskad gör att jag har lätt att ta på mig för mycket och vilja prestera mer än jag klarar, för rädslan viskar i mitt öra att om jag inte fixar allt, om jag inte tar hand om alla, om jag inte gör det (jag tror) andra förväntar sig av mig så kommer de inte att tycka om mig och jag kommer att bli övergiven. Jag är så rädd för att bli övergiven.

Det är märkligt, det där egentligen… För när jag väl blir övergiven, när jag blir sviken, när det visar sig att någon faktiskt ogillar mig och/eller inte vill ha mig i sitt liv så är det ju faktiskt inte någon katastrof. Självklart får mitt ego sig en smäll och jag kan bli ledsen om det är någon som verkligen betyder något för mig, men jag klarar mig. Hösten som gick har visat det med all önskvärd tydlighet: jag klarar mig faktiskt ändå.

Det som har hjälpt mig att komma tillrätta med mina rädslor är dels att – som Janne också skriver – våga titta på dem ordentligt, syna dem i sömmarna och ifrågasätta dem. Min tro hjälper mig också massor, för så länge jag har tillit till Gud så kommer rädslan inte åt mig. Det är när jag inbillar mig att jag ska fixa saker på egen hand och med mitt eget mycket begränsade förstånd som det tenderar att gå åt skogen.

Dessutom så är det – för mig – ganska självklart att alla mina rädslor (ja, den här typen av rädslor alltså, inte att vara rädd för att ramla ner från ett tak eller för att bli påkörd av en bil när jag är ute och går i mörkret utan reflexer på mig) är sprungna ur min självcentrering och min själviskhet. Om jag gör mitt bästa för att vara en så schysst människa jag kan och om jag försöker att fokusera på vad jag kan bidra med till andra människor och livet i stort i stället för att vara så upptagen av vad andra kan göra för mig, hur de kan möta mina behov och hur de kan göra min tillvaro lite enklare, så är jag faktiskt mindre rädd, för det finns färre tillfällen att bli konsumerad av mitt eget huvud. Jag tror att på andra sidan skalan från rädsla finns kärlek, och om jag ägnar mig mer åt kärlek – aktivt alltså – så finns det mindre plats för rädsla.

Klyschan ”att gå emot sina rädslor” hjälper faktiskt också – om jag gör det med något sånär förstånd. Jag har en trygghetszon och om jag ska kliva utanför den – vilket är det som gör att jag växer – så krävs att jag inte kräver för mycket av mig själv, för då kan det slå det tillbaka. Jag lärde mig det den hårda vägen (vilket tycks vara den enda vägen jag kan lära mig något) för några år sedan. Jag var inte vad man skulle kunna kalla höjdrädd, jag hade vad jag ser som en fullt naturlig respekt för höjder. Jag insåg att om jag skulle ramla ner från en hög höjd så skulle jag kunna bli svårt skadad och till och med dödad, alltså gillade jag inte riktigt den idén. Det var inget som på något sätt handikappade mig i min vardag, jag hade inget problem med att klättra upp på en stege om jag behövde göra det, fick inte svindel om jag tittade ut från en balkong på fjärde våningen och så vidare. Men. Jag hade fått någon fix idé om att jag skulle bli fri från allt som ens kunde påminna om rädslor, då också min hälsosamma respekt för höjder. Hur komma tillrätta med det? Jo, genom att åka till Gröna Lund och åka Fritt Fall naturligtvis. Inte så bra tänkt alls faktiskt. Jag minns varenda sekund av färden upp, jag minns hur irriterad jag var på den som satt bredvid mig och tjattrade om vilken fantastisk utsikt det var – och jag minns klicket innan fallet. Vägen ner? Inte ett minne. Jo, jag minns vinddraget i mina vida byxor och sen är det svart. Mitt nästa minne är hur jag sitter en bit ifrån själva attraktionen och gråter av skräck. Resultatet? Idag kan jag inte ställa mig på en stol utan att tycka att det är obehagligt. Jag klev alltså stormsteg utanför min trygghetszon och det slog tillbaka med enorm kraft. Idag är jag verkligt höjdrädd och jag är övertygad om att jag inte hade varit det om det inte var för den där dumma idén att åka Fritt Fall. Sensmoral: det är mycket bra att möta sina rädslor, men det kan vara en idé att göra det med förnuft.

.

.

.

.

.

Apropå rädsla så lyssnade jag på en (AA-)talare från USA som berättade hur han kom till ett möte och var livrädd, och som så många livrädda alkoholister och narkomaner (och människor i det stora hela, antar jag) så tog han på sig en attityd av ”Kom-inte-i-närheten-för-då-slår-jag-ihjäl-dig” i hopp om att hålla människor på avstånd. Hans erfarenheter av att hänga i gäng och ha våld som livsstil gjorde att han trodde att han kunde framstå som hård och osårbar.  Han korsade armarna över bröstet, lutade sig lite lätt bakåt och spanade ut över lokalen. En äldre man kom fram till honom, granskade honom uppifrån och ner och sa ”Son, you think you’re pretty tough, don’t you?” och talaren försökte kisa coolt som Clintan och se oberörd ut medan han svarade ”Well, I’m tough enough for you, old man”. Den äldre mannen klappade honom på axeln, lutade sig fram emot honom, naglade fast honom med blicken och sa ”They way I see it son, you’re the scaredest son of a bitch in this room. Now that might make you dangerous, but it sure as hell doesn’t make you tough”.

Jag önskar att någon hade sett igenom mig på det sättet redan tidigt i livet,  och att denne någon dessutom vågat vara ärlig nog att säga sanningen. Nåja, jag är glad att jag har såna människor i mitt liv idag, det gör att min rädsla får mindre och mindre utrymme att härja fritt. Det går framåt.

Publicerat i ...och nu blir det reklam, Anonyma Alkoholister, bloggar, bra sagt av någon annan, det som händer inuti, i backspegeln, personligt, relationer, utveckling | 3 kommentarer

Att ångra sig.

Jag tänkte blogga, men jag drar på mig skorna och jackan, kopplar hunden med långlina och går ut och tränar lite med honom i stället.  Ja, det gör jag.

Publicerat i bara så, svammel | 1 kommentar